manon

Jag har märkt att när en del "pratar skit" om nån så får de ånger efteråt. Inte alltid för att de själva känner att det var fel gjort (vi lär ju våra barn att inte prata illa om varandra så att man inte gör det är väl ganska grundläggande) utan av rädsla för repressalier av den man pratat om. Att man borde ha bitit sig i tungan för den man råkat beklaga sig för faktiskt känner personen i fråga och umgås lite...vilket man i stundens hetta glömde...Men alltså inte har ågren över faktumet att man talat illa om nån! Utan att det ska komma ut...och man får betala för det.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att om man är rädd för repressalier så handlar det om en obalans i förhållandet. Skitsnacket är ett sätt att slå tillbaka underifrån. Slå under bältet. Som en strykrädd hund drar man sig tillbaka sedan.

Vad tänker jag på då? Ibland är man tvungen att lyssna, andra fall kan man gå därifrån eller koncentrera sig på annat. Man kan ställa frågor som "Varför?", och "Hur tänkte du då?" Man får reda på mycket så. Då menar jag inte mera skitsnack utan man lär sig om personen som ägnar sig åt det.

Ibland står man som ett frågetecken när man får ett referat av ett samtal och inte alls känner igen det. Märker att personen i fråga har så många issues och outredda oförätter att den tolkar in mycket negativt per automatik. Inte lyssnar förutsättningslöst längre. Tänker man tillbaka på samtalet så är det ofta slående att den som beklagar sig efteråt faktiskt knappt har sagt nåt! Inte försvarat sin ståndpunkt, inte argumenterat eller nånting. Känner man vederbörande bra kan jag bli uppmärksam på den subtilt fientliga hållningen, små skiftningar i ansiktsuttrycket vid samtal med den personen, personen har svårt för. Jag kan tala om hur jag uppfattade det som sagts, fråga om vederbörande verkligen menade så som personen tror. Det är en balansgång. Ju närmare skitsnackaren är en, desto svårare för då handalar det om positioner och ställningar och hierarkier som man inte vill hamna back i. Kanske en grupp man tillhör vare sig man vill eller inte och inte har råd att bli osams. Då krävs diplomati - vara ett blankt papper och lyssna och ställa motfrågor, om man inte kommer undan. Vi är alla beroende av alla. Faktum är att man faktiskt inte alltid kan vara nobel och ta ställning och vara rättvisans riddare. Och frågan är hur nobel man är egentligen då - sin bild av sig själv som felfri? Den akn vara svår att leva upp till med, så svår att man kanske slutar se sina egna fel.

Jag kan inte se det som nåt annat än obalans. Ibland är positionerna hemskt låsta. 

//manon