Skyddsinstinkter
Några korta rader...som verkar bli långa...och förmodligen ärligare än jag vill...
Jag var inne hos Visiounarysoul (länk bredvid) och läste om erkänsla, styrka och skyddsinstinkter och kunde bara inte låta bli att fundera mera kring detta.
Jag vet ärligt talat inte från vilken ände jag ska börja. Så jag börjar med några citat och låter det leda mig och hoppas att jag från navelskåderi kan komma vidare. Gör er redo för en ostrukturerad resa, utan mål, som söker mål...som kanske inte finns?
V-soul skrev att den som blev mobbad som barn kanske inte sänder ut de signaler som vuxen att h*n behöver bli beskyddad alternativt få erkänsla. Det var en av hennes funderingar (om jag fattat saken rätt). Då kom jag tänka på vad en kurator och en psykolog har sagt om mig under uppväxttid och lite senare:
Psykologen
"Du ska veta att det finns något hos dig som gör att folk tycker om dig och vill ta hand om dig. Så kände vi alla."
Kuratorn
"Du är så stark så att folk blir rädda för dig"
"Det barn som har haft det halvtaskigt, kan det gå hursomhelst för som vuxen, men de som haft det riktigt jäkligt får oftast ett bra liv som vuxna."
Denna kurator har jobbat mycket med nu vuxna barn som haft det svårt och även med barn som har det svårt.
Jag vet inte vad jag är ute efter. Kanske ingenting. Min reaktion på kuratorns citat är att de barn som överlever en på alla sätt helt fel barndom är starka. Så starka att folk blir rädda för dem. För det måste man vara för att överleva. Annars gör man det inte. Man har inget att förlora mer än livet och det vill man inte. Livsviljan är stark.
Jag har svårt att känna mig som en del av nåt gäng. Svårt för att följa regler. Lyda auktoriteter. Jag måste förstå och gå med på resonemanget för att ta till mig en regel. Annars skolkar jag. Dubbelmoral och allt. Jag har aldrig blivit mobbad nånsin. Drog jag mig undan i skolvärlden var det för att jag inte hade ork att delta i den, aldrig för att jag var utfryst. Ville jag vara med fick jag det.
Skicka ut beskyddarinstinkter...ja, vad är det som gör att jag tydligen gör det? Märker det då jag sänder ut rop på hjälp i cybervärlden, jag får många svar och många som bryr sig vilket jag är oerhört tacksam för. Jag märker IRL att jag kan få hjälp utan att jag ber om det, från dagis, främmande, vet inte hur och varför, trots att jag faktiskt har svårt för att be om hjälp IRL. Jag gör det ytterst sällan. Gör jag det är jag desperat. För som kuratorn sa, jag är så van vid att klara allt själv. Jag har uppfostrat mig själv. Hon sa även:
"...att eftersom du har tagit dig genom allt själv sedan du var barn så är din ork rätt slut. Du har tagit hand om dig själv sedan du var barn. Du glider därför ner i svarta hål fortare än den som haft det hyfsat bra, för du har varit på alerten så länge, orken tar slut mycket fortare för dig vid till synes normala ansträngningar än för andra för du har inte så mycket att ta av längre."
Jag hade kontakt med henne då mina twins var bebbar och jag var så slut och behövde intyg för att Storebror och Storasyster skulle få utökat dagis/få vara på fritids. Måste tillägga att situationen redde upp sig, jag fick dispens för dem men jag använde mig aldrig av den för det lättade så mycket. Dels blev twinsen allt större bebbar och jag kunde sova mera och så hjälpte det antagligen att få samtala och reda ut saker.
Men jag kommer alltid upp igen också för "du är så stark så andra blir rädda för dig" eller så är det en livsvilja, envishet och nyfikenhet på livet trots allt som gör att jag kommer upp igen. Jag har varit på botten, långt ner. Jag vet att liv och lycka finns om det så är att se en enda snödroppe i trädgården eller höra vindens sus...ljud och löften om liv och lycka, det finns nåt runt hörnet jag inte vill missa...alldeles för nyfiken...
Men just beskyddarinstinkten - varför får en del den och andra inte? Jag märker att jag inte lyckats reda ut det och hoppas på era tankar? Till all denna röriga text jag hoppas kunna vrida nåt ur?
//manonAng. att komma upp igen - jag tror att du har en väldigt stark överlevnadsinstinkt, Manon. Har man det finns det egentligen inget alternativ till att gå vidare. Man kan krascha tillfälligt men till sist kliver man upp och gör det som måste göras.
Det var ett intressant tankespår Manon.
Själv har jag funderat väldigt mycket på varför vi människor är så olika - varför vissa verkar få allt utan ansträngning medans andra kämpar livet ur sig men aldrig når fram... vad vi kan se nu....
Min grabb, nu 17 år, har haft en jobbig uppväxt gentemot vissa klasskamrater. Länge funderade jag på varför han egentligen valde den jobbiga vägen, den att gå emot strömmen och inte låta sig dikteras att utföra elakheter mot andra... när han inte gjorde som klassens "ledare" sa så blev han istället utsatt själv... Men som min son då sa 6 år gammal "Mamma jag vet ju att det är fel att göra så, och då kan jag inte göra som han säger att jag ska göra". Självklart var jag stolt över att min son inte lät sig själv bli en följare/marionett i någon annans destruktiva värld - men så många andra grabbar lät sig istället dikteras runt - och hamnade i klassens "innegrupp". (Var man inte med så var man emot så att säga)
Jag är en sökare och mina tankar har funnit fast mark i reinkarnationstänkandets värld. Att man är här just nu i en kropp, som ska hjälpa själen att utvecklas... Karma - det man gör mot andra kommer tillbaks till en själv tiofalt antingen direkt i detta liv eller i ett kommande. Handlar man med kärlek mot andra så får man tillbaks det framöver, lika mycket som om man plågar andra så kommer även det tillbaks till en i någon form... så att vi ska lära oss... samtidigt ska man inte acceptera allt, man träffar ju de människor man behöver även här för att utvecklas själsligt...
Det kan låta konstigt i mångas öron och jag ska inte utveckla dessa tankar mer här och nu... men mycket har faktiskt fallit mer på plats och jag har fått en helt annan förståelse för både mitt liv samt mina barns olikheter... och hur hemskt det ibland kan låta att "det finns en mening med allt" så kan det faktiskt vara ganska skönt också att "veta". Sen ökar också ens egna toleransnivå gentemot andra människor - i alla fall har det hjälpt mig mycket.
Hoppas nu att din och din familjs påsk blir riktigt skön! ;)
Vad roligt att du också fick fler tankar kring detta! :-) Bara för att ingen ska missförstå, så är jag INTE ett fd detta mobbat barn, har heller aldrig blivit mobbad.
Jag har också fått höra "du verkar så stark, man tror inte att du behöver stöd". Det kan vara "nyckeln" för just mig, som så gott som aldrig blivit beskyddad... men jag tror att det finns någon mer aspekt på detta, ska utveckla det i kommande inlägg hos mig.
Jag håller med herr Manon, känner igen det i mig själv också. Man får en "seghet" om man haft det jäkligt tufft, man bryter verkligen ihop och går vidare...
Och så tänker jag lite som Idun - kanske inte så tydligt att det finns en "mening" med att jobbiga saker händer, men däremot att det man sänder ut, det får man också tillbaka, så småningom. Man behöver bara skaffa sig "fågelperspektiv" på livet, se det i ett längre perspektiv... klarar man att göra det, så upptäcker man ofta att all ens möda faktiskt har gett utdelning längs vägen. Så är det för mig i alla fall.
Du menar att DU skickar ut signaler som gör att andra vill ta hand om dig?? Eller tar du hand om andra? Måste medge att jag inte rktigt hängde med där. :-D
Uppfattas man som stark så kan du vara väldigt säker på att INTE få någon hjälp. Jag har inte fått någon hjälp i hela mitt liv av den anledningen. Jag har fått höra att "sådana som jag" har varken problem eller behov av hjälp. Rätt så irriterande åsikt.
Svarar er alla här!
Du kan vara stolt över din son, Idun! Det kräver mycket, oerhört mycket, av ett barn att göra en sådan tydlig markering och han fick betala för det. Han har verkligen civilkurage!
Sedan det man ger, att det får man, jo, det tror jag med. Jag med min dödsrädsla tycker om reinkarnationstanken...jag skulle önska att det var så, ibland är det nästan som om det vore så. Man skulle tro att det finns det där, att det man gjort får man igen...och visst finns det...
Med dödsångest menar jag att jag klarar inte av tanken över att inte finnas till och veta vad som kommer att hända...å andra sidan kanske man blir blasé till slut och märker att det aldrig blir bättre att samma misstag begås i olika skepnader...fast glädjen och allt det andra då...kan man bli blasé på det?
Men även i detta liv får man tillbaka det man ger? Förhoppningsvis...
Så, Ullis - det är så lustigt det där med just mig - jag är stark, det är jag...men ändå, när jag sträcker ut handen så finns nån där...när jag väl gör det, JAG sänder tydligen ut nåt som gör att folk beskyddar mig. Märkte det senast i dag...Jag är ingen sådan som manifesterar styrkan, kanske? Kanske är jag fortfarande liten och söt:)))??? Men jag har fått mycket beröm speciellt från vårt dagis där vi bodde förut som talade om hur duktig jag var med alla barnen, även främmande gör det. Berömmer både mig och barnen. Jag har själv inte råkat illa ut för "elaka äldre tanter" utan sist sa en att "är alla dina? Ja, då är du rik". Jag får beröm....fast jag inte ber om det från de mest oväntade håll ibland...IRL...
Jag kan säga vad jag tycker men jag tror inte att jag ger ett intryck av att vara stark...kanske jag inte vill det, jag TROR att en del om tror jag är bortskämd och mycket bekymmerslös??? Jag vet inte. Det är så dubbelt!
Jag kan inte svara på frågan hur en stark person ger skyddarinstinkter, ingen aning! Antagligen är jag bedrägligt mild då:)? Man märker styrkan då man skrapar på ytan, först märks osäkerheten...Men jag vet att många verkar mycket säkrare, med mer åsikter och tydligare med dem än jag...jag har antagligen lärt mig att gömma mig...många ger mycket mer slagfärdigt intryck än vad jag gör trots styrkan...jag är seg, som Gollum...i Tolkien...
Så tanken med reinkarnation tilltalar mig. Då tror jag att jag både straffas och belönas i detta liv...på nåt sätt...
Eller, jag har ingen aning om vilket intryck jag ger, inte mer än det som sagts om mig, eterisk och integritet. Jag bara spånar apropå vara stark men ändå väcka beskyddarinstinkter, få erkänsla mm
Jag tror att jag kan vara så ogripbar så många tolkar in en del...för de kan inte greppa, för att jag döljer, så då kan en del bli hemskt irriterade medan andra är uppskattande. Jag håller mycket inom mig, är inte meddelsam, pratar inte om min familj, eller så...har inget att berätta om min uppväxt etc etc. För det är så annorlunda mot andras och jag är livrädd för att bli tyckt synd om för det behövs inte alls! Jag har det ju bra i dag! Så, jag berättar inte så mycket...jag trixar, undviker etc...lämnar väldigt stort utrymme för tolkningar...?
Men för att återgå till det allmänna! Det är lustigt, jag får fortfarande inte grepp om vad som gör att en del får hjälp och andra inte, att en del får erkänsla, andra inte! Måste vara hemskt komplicerat (jag verkar falla ur mallen).
Nä, du faller säkerligen inte ur mallen. Det är alltid lättare att "bedöma" om man sett dig interagera med andra. :-)Just det är faktiskt oerhört viktigt. Kolla in vibbarna, se det som är dolt men som ändå finns där i form av små subtila saker.
Du kanske är söt och ger ett rart intryck? Trots en jobbig uppväxt kanske du inte blev så kantig och oslipad som jag? Du kanske är en oerhört trevlig och tillmötesgående person och sådana väcker alltid uppmärksamhet och andras gillande. Det innebär inte att du inte kan vara stark. Jag ska säga vad jag tror: du går bra hem hos män, fast inte lika bra hos kvinnor. :) Du väcker av någon anledning konkurrenskänslan hos många kvinnor. Jag får fram bilder av dig som behaglig och tillmötesgående. Mot kvinnor är du annorlunda. Kan det vara så?? Observera att jag inte har någon aning!!! Jag bollar bara lite tankar tillbaka till dig att fundefa på.
Min jobbiga uppväxt har ju gjort att jag "valde" att klara mig själv. Jo, det är ett val även om det låter hemskt. Att vilja klara sig själv sänder ut signaler om att inte vilja ha hjälp. Fast det var ju det jag egentligen ville, ha ibland i alla fall...*hrm*...människan är komplex!! =)
Intressant - och stackars Manon! Så många uppfattningar att försöka reda ut. Jag, med mitt ordningssinne, skulle bli alldeles snurrig... Vill du ha ännu en åsikt? Kanske har det något med din ärlighet att göra? Du vågar vara osäker och fundera hit och dit. Det ger andra mänskor rum, de slappnar av och tycker om dig för det. Ibland, när de har behov av att känna sig duktiga, misstar de kanske det för hjälplöshet... och deras sympati hade du ju redan... :)
Nja, behaglig och tillmötesgående hehe, näää, så trevlig är jag inte:)!! Känner mig absolut inte trevlig alls, men jag vill vara det! Jag skulle önska att jag vore som du beskrev! Jag gillar dylika med:)! Men jag tonar ner mig, men försöker låta bli för att vara mer sann mot mig själv. Jag märker på jobbet att de ser igenom mig mer än vad jag tror och faktiskt, jag har lärt mig mycket på mitt jobb även socialt. Att folk fattar mer än vad man tror, att jag inte är så bra på att dölja, eller att jag kanske inte vill göra det längre. det går inte att "gömma" sig på ett så litet företag, man lär känna varandra vare sig man vill eller inte, man är inte lika anonym som i ett stort företag. I stora kan man gömma sig. Jag sänker garden hela tiden. Klarar av mera. Mer trygg i mig själv vilket gör att jag blottar mig mera. Då menar jag inte berättar de intimaste hemligheterna utan blir mer som folk är mest - trots min bakgrund. Sänker garden och ger vakthundarna om inte semester så...Jag börjar fatta att folk inte är ute efter att göra mig illa bara...att jag inte behöver vara på helspänn längre hela tiden...jag blir hela tiden mjukare...
Framför allt har jag de sista året lärt mig att folk överger mig inte. De kan se igenom en del av mitt skal och försvar och pansar och det de sett - har de kvar...och verkar..gilla....vill inte säga mer om det av rädsla för att det ska försvinna...
Men du har rätt, jag är annorlunda mot kvinnor än män, hitills, jag försöker ändra på det med, jag har lättare för män och de har lättare för mig än kvinnor. Jag har levt mer bland män, känner dem bättre. Män har förbarmat sig över mig, de var de första som lyssnade på mig och gav mig värme och kärlek...Konkurrens, kan vara...har ju aldrig haft nåt kvinnogäng...
Men jag upplever mig själv som kantig och så och försöker slipa bort det. Vara öppen och inte så "hemlig" för de flesta problemen finns i min hjärna och inte i min omgivning. Jag är omgiven av hemskt snälla och tillmötesgående människor. Jag försöker lära mig av dem, det jag missat under barndomen. Det är jag som stöter bort (fast jag inte vill) men ändå får jag erkänsla och triggar beskyddarinstinkter, senast i dag, Försvarad av två mot tredje...äldre människor var det...
Kan du vara kantig och oslipad? Säkert? Fast jag valde med att klara mig själv med, eller valde, jag var tvungen!
Jag tror detta med vem som blir väl bemött och får erkänsla är hemskt komplicerat. Kanske nån annan i min sits inte skulle tycka att den får mycket? medan jag suger i mig minsta lilla? Beror på förväntningarna till en stor del? Kanske det är en inre upplevelse det där? Väldigt subjektivt. Väntar man sig inget får man hemskt mycket! Det är ju så! Mycket handlar om förväntningar och utan förväntningar händer mycket coh man blir inte besviken...så ofta...
Min äldsta ser verkligen bra ut. Det är alltid det första vi hör om henne, att hon är så söt. Jag är jätteglad över att hon har ett tjejgäng omkring sig och lär sig interagera med tjejer och lär sig deras koder. Jag tror hennes liv som "se bra ut" blir bättre om hon kan tjejkoderna, så hon undviker den mesta av konkurrenskänslorna. Blir en i gänget. Öht får en normal uppväxt och lär sig att inte vara kantig utan vara en i gänget både pojkar och flickor...Jag blev aldrig socialiserad in i det där för jag hade annat att bry mig om just då man formade gäng och lärde sig det sociala samspelet som halvstort barn. Det jag kan är att kämpa och överleva - inte att leva! Jag vill att mina barn ska kunna
- leva.
Men det är sant. Jag får mest från männen. Eller från äldre kvinnor av olika slag.
Carulmare - ja det är jättemycket! Har ännu inget svar...det snurrar runt!
Det kan vara som du säger, att de misstar det för hjälplöshet, för jag är al´lt annat än hjälplös...långt ifrån...
En svår barndom kan nog göra olika saker med olika människor. En del blir nog sköra och ömtåliga hela livet, har lätt för att halka ner i svarta hål. Medan andra som har en grundstyrka från början kan bli starka till slut så som jag upplever att Du har blivit. Det värsta har redan hänt liksom inget kan bli värre och Du vet att Du överlever och Du litar framför allt på omgivningen. Du vet att Du kan få hjälp om Du behöver. Kanske är det det som är Din styrka i livet att Du har en inbyggd grundtillit till andra människor. Andra har alltid ställt upp och Du känner Dig inte ensam.
Men detta att våga kliva ur gruppen och gå egna vägar på olika sätt kan uppfattas som hotfullt av en del människor. Du har kanske tur eller hög social kompetens som gör att Du inte blir utsatt ändå för den rädslan. För rädsla föder ofta aggressivitet.
Ditt inlägg har många tänkvärda spån! Jag har gett lite respons på några.
Hur som helst så önskar jag Dig o de Dina en Glad Påsk!
Jodå Manon, jag har varit både kantig och oslipad... :-) Fast det finns bara oslipade _diamanter_!
Jag skriver varit, för det har tagit mig ÅR att inse att jag har ALLA bilderna inom mig och att det är JAG som gör valen utifrån rädsla.
Hur menar jag nu? Jo, att vara "otillgänglig" (andra tyckte nog svår) för andra är en bild som jag identifierade mig med under lång tid, delvis påtvingad av ANDRA männisors åsikter OM mig. Den är tyvärr skapad ur rädsla. Otillgänglighet är ett skydd från andra. Jag insåg med stigande visdom och ålder att det fanns andra bilder jag kunde välja, som jag trodde som ungdom att jag inte hade. Att det var något som fattades mig. Att vara en tillmötesgående och trevlig människa t ex. Ok, nu är detta grovt kategoriserat, men du fattar va?
Vi gör alla våra val även om vi tror att vi INTE gör det. Ibland väljer vi att inte göra några val alls för vår upplevelse är att vi inte har några val. Fast det är också ett val..att fångas av en upplevelse. :)
Ja, Culumare, det är många trådar för Manon. Inte uppfattningar dock, för det är bara Monon själv som kan bestämma vad hon vill ta till sig eller vad hon vill förkasta. Nu tror jag ändå att detta inte är en så stor match för henne. Det jag tycker mig tro om denna tjej/kvinna är att hon är skärpt som tusan och jag tror nog hon kan navigera bland allt detta vi gett henne. Trots allt så tycker jag att alla inlägg ska betraktas som gåvor. En del säger pusselbitar. Jag säger gåvor, eftersom orden oftast ger skjuts att orka fortsätta fundera på vem man är.
Det tycker jag är hela meningen med att leva, så det är därför jag skriver till dig. =)
En gång fick jag samma gåva som du nu får. Jag kunde släppa mina gamla bilder om mig själv och välja nya. Jag är oerhört tacksam för den hjälpen jag fick då. :)
Glömde:
Jo, även här på bloggen har du kollat om vi överger dig. Jag vet inte om det har varit en medveten sak eller om du bara vågat utmana dina rädslor?
Att utmana sina rädslor är att mogna och inse att man faktiskt skulle klara sig även om man blev lämnad. Att någonstans inse att även om man fysiskt blir lämnad, så är man inte lämnad psykiskt. De personer som du har nått fram till (genom ditt pansarskal) HAR du alltid kvar, även om det är relationer via internet. Även om vi alla slutar skriva här till dig, så är det ändå så att du har NÅTT fram och du kan således inte bli lämnad. Vissa relationer gör avstamp för alltid. De kanske inte finns inom ens synhåll, men alltid i ens sinne. Närhelst du vill kan du alltid frammana viken relation som helst och den blir levande.
Ska ta mig tid och svara något här, jag lovar!
Tack för alla orden! Jag väntar på dina Annaa:)!
Jo, jag ser varje svar som en gåva, det gör jag. Det är helt fantastiskt att få gensvar så här och jag tar till mig. Jag vill också ge tillbaka. Jag har i den antologin jag var med i gett tillbaka på ett plan, nu i min bok vill jag göra det du gör Ullis, även om jag inte kommmit lika långt som du, än. Men i min bok vill jag skapa förståelse för utomstående för viss sak och ge hopp åt berörda. Ge tillbaka...
En grundstyrka, ja det har jag, och en tro på människan och att godhet finns - nånstans. när jag skriver det så låter det religiöst, fast jag är agnostiker - men är inte detta religionens kärna egentligen?
Utmanat, det har jag gjort omedvetet, eller vågat mera...jag märker att jag aldrig förr skrivit så utlämnanade och ärligt, som i denna tråd, tror jag...om många saker...
Jag vill säga en sak till som är svår och det är - skammen - som ett barn känner att vara så dålig, dum och fel att inte ens ens egna föräldrar kan tycka om en. Det ger ett stigma, det positionerar än, att vara ett oälskat och oönskat barn förstör en. Att inte ens avar värd att vara älskad av sina egna föräldrar ger i sin tur känslan av att vara så värdelös att ingen kan väl tycka om en - och resten, en del av det har jag redan skrivit om. Det är därför jag brukar säga att föräldrar får begå måpnga fel, många föräldrar är aldels för ambitiösa, de bryr sig om x antal timmar på dagis, aktiviteter, vara närvaranade etc etc - när det enda barnet vill är att vara älskat. Känner det sig älskat så bryr sig inte barnet om att det får gå ensam till sina aktiviteter eller vara 10 timmar på dagis. Det där är petitesser. Lyxproblem. Kärlek, att få känna sig älskad för sin egen skull, att känna att föräldrarna verkligen ville ha en även om de gör fel, inte alltid är så psykologiska, det är det man vill, det är grunden - resten är finlir. Jag fattar ibland inte varför vissa issues blir så stora bland föräldrar.
Ja, jag har alltid nåt kvar, jag kan förstå i dag att folk inte alltid överger en för att man själv var så fel, icke-värd och dum utan att - livet, annat, kan komma emellan men att det består ändå inom en - även förmågan att skapa nya kontakter. Även om jag måste erkänna att jag längtar efter varaktiga efter alla flytt jag gjort, faktiskt sedan jag var bebis, på alla mina år, tror jag att jag har flyttat ca 20 ggr. Jag är trött, jag vill vila, reflektera, komma i kapp...lära känna mig själv och förhoppningsvis även jag se nån jag gillar, nån jag vet är OK. Mjukna. Men det är svårt att mjukna. Det kan kännas som om hjärtat är precis under skinnet och man har så lätt till både gråt och glädjerus, det känns så skört - att leva. Jag vill kunna leva fullt ut, inte vara - handikappad.
Att sänka garden, blotta sig, göra sig sårbar...det är svårt. Men att vara osårbar - det är sannerligen inget liv! Det är det inte. Man är en fånge.
Men jag känner också att min bakgrund har gett mig mycket. Det är dubbelt. Jag vill inte att mina egna barns ka gå igenom det, jag vill skydda dem från allt ont - samtidigt som jag inte vil vara utan mina upplevelser och utan den gåvan jag fått - att vara en betraktare, tvivlare, sanningssägare, utmanare, provokativ vid tillfällen just i kraft att man fått tänka så annorlunda och därmed ser annat som viktigt, eller ser det från ett helt annat håll...men, jag tror jag vågar ta de första stapplande stegen till att även delta. Men det är svårt men jag tror det är enda vägen till livet.
Jag märker att jag är smidigare, att jag är mer en betraktare, bara på jobbet. Den provokativa kvinnan jag talat om där - jag märker att hon respekterar mig, hon gillar mitt intellekt, hon är mjuk mot mig. Jag märker att hon sänker garden mot mig. De som ogillar henne tolkar misnat ord som nåt negativut eller provokativt och jag tror at mycketv finns i projektioner och att olika personligehter inte helt förstår varandra OCH att hon faktiskt ÄR väldigt provokativ och utmanande - det märker jag då vi är i grupp - men mot mig är hon inte så, hon sänker garden. Ändå har jag inte öppnat mig mot henne, men jag tror, nånting får henne att göra det...jag får höra båda sidor. Jag får höra allt de det klagar på henne och jag får höra hennes version. Jag får höra suckarna över henne. Visst, då kan jag fudnera över hur de suckar över mig samtidigt som nåt säger mig att jag ändå är initierad - sucker de över henne hos mig, so låsta positionerna är där - så skulle de aldrig göra det till mig om de såg mig som fiende, och på hennes sida...
Vad ville jag säga - jo att det som hänt mig har resulterat i det jag beskrivit ovan. Att jag får flyta omkring. Kanske är det det som är jag. Att jag får vandra mellan motpoler och jag trivs med det. Det är en rikedom.
Men jag måste jobba på de negativa känslorna jag har, det provokativa, kantigheten...förstå att jag inte behöver beskydda mig själv så hårt längre. Att jag kan kanske öppna grindarna för den lilla flickan bakom guldgallren som vaktas av rottweiler och sakta leda henne ut igen i världen - dit hon inte vågat gå ut under flera tiotals år. Det kanske fins en plats för henne...
Måste tacka er alla igen!!!! Jag är oerhört tacksam...väldig!
Ullis, dendär biten som du skrev åt mig. Jag har ju inget att invända. Jag läser själv gärna dina kommentarer och många gånger har jag tänkt att du säger ju precis det som jag skulle ha sagt...! Och ja, livet är vårt gemensamma stora intresse. Så var snäll och ta inte mina ord som en förebråelse.:) De var inte menade på det sättet. När jag och någon av mina bästa vänner träffas, brukar vi köra helt slut på varandra. I alla fall jag, som är lite klen!, behöver tid att återhämta mig efteråt. Ändå blir jag alltid lika glad att se dem igen! Visst förstår jag att det är gåvor som vi ger till varandra, då liksom här.
skulle bara säga att den paragrafen om barn och kärlek är klockren. den borde du kopiera till "du vet var" vid lämpligt tillfälle....jag har en make som är uppväxt, inte i ett kärlekslöst, men känslolöst hem (eller snarare all känslor är undertryckta, man törs inte visa dem) Jag brukar säga att din föräldrar slutade nog krama dig den dag du blev torr för då var du stor och stora pojkar kramar man inte.....han har fått kämpa på egen hand, fick ingen uppmuntring i skolan, inge läste böcker för honom........men han "lyckades" ändå ta sig vidare, han blev civilngenjör och är idag på en ganska hög position i sitt företag....men han känner ÄNDÅ precis det du beskriver att han är dålig, inte tillräckligt , bra, osäker....han ber alltid mig att titta på hans presentationer innen han ska göra ett föredrag. Jag ber aldrig honom, eller ngn annan titta på mina - fast det är mycket mindre ambitiösa och sämre en hans - för jag har liksom med mig någon slags grundtrygghet i det jag gör, jag gör mitt bästa utifrån den tid jag men vet att vag inte kan eller vill göra mer. Han vill hela tiden göra mer för att han ddå rädd att det inte ska blir bra....
jag har faktiskt inte kopplat detta till hans barndom tidigare, du fick mig en tankeställare (och jag ska kolla lite mer på hans presentationer för ofta är jag så "va f-n nu igen, du KAN ju det här, du gör ju superbilder det säger ju alla, det ser jättbra ut , GO, istället för att verkligen titta på materialet.....
tack för insikten!
Jag har haft så mycket annat att gräva i de senaste dagarna att jag inte hunnit fortsätta på den "skyddsvärda" tråden... så det är roligt att ni har fortsatt här, med många kloka tankar! Det finns nog inte ett enkelt svar på varför vissa får stöd som vuxna och andra inte, men nog finns det några pusselbitar som bidrar, det tror jag.
Jag slås av att många som haft det tufft med föräldrarna i barndomen, pratar om "skammen". Som barn förmår man ju inte riktigt skilja på sig själv och föräldrarna, man är inte nog "utvecklad" för att kunna se den stora bilden, och då tar man nog gärna på sig känslor som egentligen inte är ens egna att bära.
Jag känner inte igen skamkänslan, jag har nog inte tagit på mig skulden äver att föräldrarna inte skyddade mig som de borde. Men jag förstår mycket väl att det kan bli så! Jag tror att den där... hudlösheten man kan få av att man saknat den villkorslösa kärleken som barn, kan göra en sårbar på knasiga sätt så att man agerar utifrån en skev självbild. Jag tror att Ullis är inne på ett viktigt spår där...
Ja, jag ska klura mer, och återkommer...
Förlåt Manon men jag vill svara Culumare offentligt här, för det är viktigt att alla som läst förstår:
Culumare, om du tolkade mina ord som en förebråelse så ber jag om ursäkt! Det var INTE alls så jag menade!!! Dina ord fick mig bara att inse att det var möjligt att tolka mina kommentarer till Manon så!!! Genom det du skrev blev det en sorts dementi till Manon...ja, jösses, vad jag tycker det är svårt att skriva ibland! Ni alla får förlåta, men jag saknar lite av er rutin. Jag har själv ingen blogg! Så, Culumare, jag hoppas ursäkten accepteras. Det handlade inte alls om dig här. *snett leende*
Allt jag ville var att inte Manon skulle misstolka min ambition att vilja skicka henne några väld valda ord. Ibland blir det tokigt med att bara skriva. :-/
Manon: Du ger redan gåvor, fast du vet inte om det! Dina ord är läkande även för mig! Även om jag kommit genom det mesta så känns det skönt att komma in här hos dig. Du har inget behov att framstå som perfekt och det känns bra för mig som är långt ifrån perfekt. Snälla, missförstå mig nu inte!!
Jag ska fortsätta i temat att inte vara perfekt, men ändå duga! Detta du tar upp om att bara föräldrar älskar sina barn så slipper barnen känna sig värdelösa.
Mina föräldrar jobbade _väldigt_ mycket. Min pappa hade två jobb en tid (dålig ekonomi) och min mamma jobbade mer än 40 tim/ veckan. Jag fick en tuff start och fick tidigt klara mig själv. Som 8 åring lärde jag mig att laga min egen middag (efter recept som mama la fram) och ta hand om mig och mina läxor och att åka buss 3 mil till min ridning. Tyck för all del inte synd om mig! För poängen är att mina föräldrar var noga med kärlek. Jag visste att de älskade mig. De stöttade mig trots att jag tog fel buss och hamnade helfel, maten blev vidbränd och läxorna glömdes bort och gympapåsen och skolböcker glömdes hemma. Lärarna var sura och tyckte illa om tanklösa jag. FAST, jag var älskad. Av mina föräldrar. Mycket gick fel i min barndom av andra orsaker, där jag inte är huvudpersonen men drabbad.
Kontentan: Allt handlar inte om att det är fel att jobba heltid, som många vill säga. Huvudsaken är att de kan ge kärlek och kvalitetstid då de ses.
Ack, ja. Invecklat! Jag ville ju också be om ursäkt, ifall jag lät som om jag förebrådde er andra som kommenterade... Men om vi nu båda har bett om ursäkt, och ingen ursäkt egentligen var nödvändig... *krafs, krafs* ... då skulle man kanske kunna tänka att allt är bra nu? :)
Jag tycker det skulle vara roligt om du också hade en blogg, Ullis, för jag tycker du skriver så bra! Förhandsanmäler mig som läsare till din blogg. :)
Känner att det blev så mycket synpunkter så jag storknade lite. Avstår från att trassla in mig.
Tänkte bara lite på det där med att någon som inte känner en mycket väl kan säga att man är så stark att man skrämmer bort andra människor. Hur visste hon det, kuratorn? I vilka siutationer hade hon träffat dig?
Du har nämnt det förr så jag förstår att du tog vid/till dig av kommentaren. Jag uppfattar inte att jag skrämmer bort folk pga styrka utan att de väljer att undvika pga olika varianter på Jantelagen, framförallt den oskrivna "du skall icke avvika från mainstreamfåran".
Jag har träffat dig och tycker du var lätt att umgås med!