Tystad
Jag hävdade att det inte är bra att bara uppoffra sig för andra utan man måste kunna säga nej i tid för att inte explodera. Att det är bra att bry sig om sig själv och sätta gränser för sig SJÄLV, att man inte alltid kan tänka på alla andra och uppoffra sig för att må bra.
Respons: Man måste bry sig om andra.
Mera respons - de tyckte mina åsikter var så obehagliga så de avslutade samtalet.
Känslor: lite kränkt faktiskt för jag tyckte inte jag vara otrevlig. Jag vidhöll bara en annan synpunkt, att det inte är bra att aldrig tänka på sig själv och bara på andra. Och då menar jag INTE att man ska skita i andra.
Mera känslor: Ilska över att bli tystad så där. Fegt att tysta nån bara för att man tycker annat. Konsensus, jag kräks på dig! Hur 17 kan man komma vidga sina vyer om man inte vill lyssna? Jag är så less på detta att man alltid ska tycka lika annars är man obekväm.
Ännu mera känslor - lite slokörad. Vet att jag inte förtjänar detta. Jag vet att jag kan låta intensiv men det är mera över att det är kul att diskutera. Men jag vet innerst inne att dte inte var mig det var fel på utan att de inte klarade av en motsatt åsikt.
Ytterligare fler känslor: f-an så dj-la trist! Att det ska funka så här. Är "alla" så ryggradslösa och konflikträdda? Jag är fullständigt beredd att lyssna på vad de har att säga men de var inte beredda på att lyssna på mig. Jag är ingen som vill tvinga sin åsikt på någon.
För att vara behaglig och trevlig måste man lägga band på sig och bli en mumie. Le och nicka. Aldrig säga nåt som kan vara mot den andres åsikter.
En fråga - vem bestämmer vems åsikter som är mest är giltiga?
Fördomsfullhet från min sida - fyrtiotalister...typiskt...de kan vara in i norden så krångliga.
//manon
Vem bestämmer vilka åsikter som är mest giltiga skriver du.
Jag skulle vilja säga att det är personer som har mest ångest som lägger ribban. Olika människor har olika tolerans till svårigheter pga. den ångest saker väcker, så det är i alla fall min erfarenhet. Ångestfyllda personer lägger ribban.
Varför ska DE lägga ribban pga. deras ångest är ju en följdfråga. Jag skulle vilja kontra med att säga: VEM är det som böjer sig för de ångestfylldas snäva diskussioner? Ingen behöver bli tystad, såvida de inte själva tystnar.
Nu låter det plötsligt som om det är ditt fel alltihop, men det är inte så du ska läsa ut min text. Jag menar helt kort att du ska tillåta dig själv att tala om det du vill. Då oavsett vilken reaktion du får. Jag vet att du är en klok gumma och skulle inte vara hänsynslös.
Jo, det är så, ångesten...helt klart! Det var antagligen obehagligt för den som reagerade mest (fast allt var mycket subtilt) var den som är mest för att tänka för/åt andra.
Nja, lite svårt att prata om de går:) och säger att snart är det monolog det du säger. Men hon har gjort så mot andra andra också förut, tar på sitt ansvar att inga ev obeahgliga/anstötliga ämnen dyker upp.
Men jag tyckte det var fegt.
Visst är det fegt. Fast det där med ångest är fegt. Nu riskerar jag att få rutta tomater kastade på mig när jag säger så. =)
Att dölja ångest genom att prata nonsens (att prata om andra) är knappast att ta anvar för sitt inre. Om det inre innehåller så mycket laddat finns bara en sak att göra! Ta hand om det!
Ångest yttrar sig subtilt.
Jo, det där med att de går om du protesterar/säger annat: låt alla gå då som inte klarar av det du vill säga. I så fall är de inte värda ditt sällskap. Huvudsaken är ändå att du inte stödjer personer som agerar som den där tanten gör. Då är ditt samvete rent då du ska sova. =)
Åh, visst blir man förbannad. Tillhör själv de där som har svårt att hålla tyst om jag tycker att något är fel etc. Summan av kardemumman blir att man själv hamnar i klinch med ett visst antal personer, vilkas åsikt man inte delar och inte heller kan vara tyst om det bara för att bibehålla en god stämning. Sedan EFTER att diskussionen avslutats kommer andra som tycker som jag fram och dunkar mig i axeln:
"Bra att du sa det där."
Men vart fanken var stödet när jag behövde det?
Grrrrrr...
Att "uppoffra sig" och "att bry sig om andra" är två så pass skilda saker att de inte ens går att dikutera som ett och samma ämne tycker jag.
Kanske talade ni förbi varandra helt enkelt? De menade omtanke i positiv bemärkelse, för det finns ju en glädje i att kunna ge andra av sig själv. Medan du talade om uppoffring på egen bekostnad? I så fall är det itne så konstigt att ni inte förstod varandra. Det kanske inte BARA är de förstockade 40-talisternas fel? Den hyperstressade 70-talisten som äts upp av alla krav, har noll egentid och ser rött inför kravet på att göra _ännu_mer_ för andra kanske också kan tänkas ha bidragit till kommunikationsproblemet?
Kan vara så att vi talade förbi varandra, men ärligt, det var ingen bemödan att reda ut missförståndet! Utan lägga locket på DIREKT. Så jag vet ärligt inte om det var missförstånd eller inte. Jag kunde inte heller förklara hur jag menade och fick helt dåliga vibbar.
Och jag kan inte ta upp det för det där talar man inte om.
Alltså, så fort jag andades om det blev det dålig stämning direkt, jag märkte det. Och vilja tat avsluta samtalet.
Så, det är säkert så som du skriver, jagförnekar dte inte, men jag kan inte bekröfta dte heller för dte fanns ingen vilja att reda ut det.
Det är viktigt att tänka på sig själv, vad andra tycker är deras ensak.
Intressant vinkel Carina kom med. Fast i ärlighetens namn så ska jag säga att så tolkade jag inte Manons inlägg alls!
Nej men så är det ju; "För att vara behaglig och trevlig måste man lägga band på sig och bli en mumie. Le och nicka. Aldrig säga nåt som kan vara mot den andres åsikter." Mer och mer i umgängeslivet. Även i bloggvärlden vet vi ju. I organisationslivet ägnar man sig mer åt att försöka intrigera bort människor än att ta debatt med dem.
Hörde just en amerikansk forskare, tappade namnet han är säkert känd, hävda att människor av någon anledning har blivit "känsligare", man bli kränkt till höger och vänster utan att den som sagt något alls har tänkt sig att kränka. Ofta hänvisar den kränkta till sin ångest menade forskaren och sa "men vad är det för fel med lite ångest ibland!" Det tyckte jag var lite kul och särskilt kul att kunna använda argumentet så snart...
Om själva sakfrågan håller jag fullständigt med dig; självklart ska man inte uppoffra sig för andra tills man exploderar själv. Bry sig om och uppoffra är inte samma sak.
Ja, visst är "uppoffra sig" och "bry sig" olika saker. Om man tar hand om sig själv och sina gränser får man också ork att bry sig om andra utan att det tar över - även om vi alla har perioder när engagemanget om andra kräver litet mer än vi egentligen har att ge. Det är en sak.
Men sen finns det människor som låter det bli ett permanent tillstånd, som alltid ställer upp oavsett hur det går ut över dem själva. Dessa, de uppoffrande, är naturligvis goda människor - på sätt och vis, men det finns ett högmod i det också. Vanligen talar de gärna om för sig själva hur uppoffrande de är. Många talar gärna om det för andra också.
Jag har följt en sådan person på rätt nära håll - en underbar person. X ställde alltid upp när det var någon som behövde hjälp, både för närstående och i ideell verksamhet.
I början var X en stark människa som gav av sin styrka. Men genom åren, med stigande ålder och minskande ork, skedde en glidning. Det verkade allt mindre som att ge med glädje och allt mer som ett inre tvång att ställa upp. De andras bekymmer blev X' bekymmer mer än deras egna. X kunde utbrista: Åh, nu har Y (vad det nu var för bekymmer), hur ska JAG orka...
Så sade förstås inte X till Y men eftersom objekten som krävde omsorg skiftade kunde man snart gissa hur det skulle låta om man själv fick problem. Tragiskt nog slutade det att jag berättade allt mindre om mina egna angelägenheter för X, för att inte belasta i onödan. Vi hade fortfarande en varm relation men mer på avstånd. Och sedan gick X bort.
Ja - nu får ni kalla mig fördomsfull men jag uppfattar att uppoffrande som livsstil är särskilt utbrett bland kvinnor av äldre generationer. Den gamla familjemodersrollen. Och då tänker jag att de här du pratade med var väl mest litet äldre kvinnor, Manon? Visserligen yrkesarbetande själva men de hade mammor av den gamla sorten, så den typen av ideal sitter djupt i dem. Så upplever jag dem ofta, fyrtiotalisterna - den där kluvenheten. De var barn när äldre ideal fortfarande var starka men blev vuxna i en tid då innovationer och nya ideal kom slag i slag: 68, dagisutbyggnaden, gröna vågen, MBL, you name it. På sätt och vis är de både den första moderna generationen och den sista gammaldags. Ibland undrar jag om det är därför de verkar ha så svårt att hantera vissa sorters motsättningar...för att de har en fot här och en fot där, ingen egen stadig grund att stå på.
Okej, det blev dagens svammeldos.
Konstant uppoffrande förvandlar lätt en kvinna (oavsett generation)
till
samaritsubba.
Tänkte bara säga innan jag går och lägger mig i ett rum där det som vanligt sitter någon och jobbar med en uppsats; kul att ses var det!
Visst var det det:)! Tack!