Skitsnack eller information
När jag började på jobbet fick jag info av en kollega om andra kollegors tillkortakommanden och egenheter. Speciellt om en person som inte är poppis där och att man ska akta sig lite för henne vad man säger och inte bry sig om hon exploderar.
Min uppfattning om denne person är att hon kan ha taggarna utåt men jag tror, uppfattar henne som en ganska skadad person i vissa avseenden. Jag tror inte hon har haft ett lätt liv alltid. Jag tror att hon är bitter över en del saker som hänt eller som hon aldrig uppnådde. Hon är onekligen intelligent och reflekterande men kan vara provokativ. Jag tror att hon inte har nåt att förlora längre så hon har råd att vara det. Men det är inte detta jag ska skriva om så jag lämnar det här. Jag vill skriva om just det där att prata om andra...
Jag har märkt att folk pratar om folk. En del blir upptagna i gemenskapen och då säger man sällan om inte aldrig nåt negativt om personen i fråga. Andra blir det mest negativt om. Det jag tycker mig märka är att skitsnacket ofta är inlindat i en välmening. Jag är övertygad om att den info jag fick var av välmening. Men jag undrar - var går gränsen för info resp skitsnack? Tänker de som ger info, speciellt negativ sådan, att hur än informationsmottagaren än försöker låta bli att bli färgad av info så blir man det ohjälpligt. Av olika skäl, för att passa in och inte hamna utanflr gruppen kan man anamma de rådande sanningarna mer eller mindre och mer eller mindre öppet, och även på ett omedvetet plan om man känner förtroende för informationsgivaren.
Är det rätt att färga en annan person åsikt om en tredje person? Varför ger man sådan information? För att rätta in den nye i ledet eller postionera sig själv som en av de initierade? Eller är det bara så att man vill prata för att lätta på trycket? För det är det jag hör ofta - man måste tala om det för att få pysa ut lite och det ger en implicit rätt att tala negativt om andra.
Jag känner mig tveksam. Jag vill hålla mig neutral. Men genom att hålla sig neutral blir man aldrig en av gänget fullt ut. Det är det som blir konsekvensen av valet. Jag tycker att alla har ansvar för hur man talar om andra, vara medveten om att man färgar andras åsikter - men det kanske är det man vill? Utan att tänka på konsekvenserna? Fast av olika mer eller mindre godhjärtade eller välmenande skäl. Man kan gör mycket dumt av välmening.
Så, om man känner då för att lätta på trycket och pysa ut lite, vad gör man då? För man kan inte låta bli att tala om saker som hänt och om ens personliga uppfattningar om folk.
Jag vet, har märkt, att denna person ovan är medveten om att hon inte är en del av gänget, medveten om sin postion. Jag tror det är därför hon är mer provokativ och säger saker rakt ut än vad hon behöver. Hon har inget att förlora. Hon gör en gimmick av sitt utanförskap. Och blir än värre på sätt och vis - med värre menar jag att hon inte anstränger sig för att vara behaglig. Jag har aldrig fått en kniv i ryggen av henne faktiskt. Aldrig blivit utskälld eller nåt.
Jag försöker hålla mig neutral men det har sitt pris också. Jag är inte utanför, jag är "inne" men jag är ändå en betraktare. Och jag vill vara det. Jag kommer aldrig tilhöra nåt innegäng, det vet jag för jag har svårt att köpa allt rätt av. Det känns instängt.
Fast, jag vill faktiskt vara en deltagare också, men jag vill inte ge upp den frihet en betraktare har så jag kan inte fullt ut, men det är en annan historia. Så, det epitet jag vet att jag fått är eterisk och integritet, dvs ger inte mycket av mig själv. Men det är också en annan historia. Jag tänker nu bara i rätt krokiga vägar.
Och jag undrar vad de säger om mig...för talar de om andra tror jag inte att jag går fri...
...och så en liten fråga - får kvinnor vara intelligenta och obundna...? Egentligen...
//manon
Prat om kollegor "på samma nivå" eller hur man ska uttrycka sig och vänner går bort helt för min del.
Det blir ju helkonstigt att jobba tillsammans om man dagen innan har delat skvaller om personen med någon annan.
Däremot så känns det mer harmlöst att tycka och tänka om tex chefen, ytligt bekanta osv. Lite skvaller kan vara kul men inte om någon nära.
Jag håller distans till sådana jag vet är glada i att utgjuta sig om kollegor. Vill inte höra, inte delta.
Hejsan! Tack för tipsen i Budapest! Jag har antecknat och bada ska jag absolut göra! Får se om sambon är villig att följa med annars badar jag själv. Aha, så det är inte Budapest-bakelse man ska äta..? Åh! Jag tror att vi kommer att få det rikigt mysigt. Jag ääääälskar caféeer, vackra broar och byggnader och nya maträtter. Klart att vi måste testa äkta langos! Jag är inte så förtjust i den "svenska" varianten, men jag tror att originalet är desto bättre:)
Den där balansgången är knepig. Jag avskyr snacket om andra som lätt övergår till skitsnack. Men sen märker jag i min frustration hur jag själv faller in i det. Det enda jag försöker vara konsekvent i är att jag bara snackar så med en liten utvald skara, dvs folk jag lärt känna bra och jag vet inte för vad jag säger vidare. Då blir det en bra diskussion om hur man ska kunna gå vidare och inte bli så frustrerad. Istället för en konfrontation med den personen. Försöker undvika att snacka om andra i större grupper. Men det kanske inte spelar någon roll...?
På vår arbetsplats är det inte så mycket personer man pratar om utan enheter. Jag har bytt enhet helt nyligen och i det fikarum jag nu vistas i snackar man enormt mycket skit om min gamla enhet. Fördomar och förutfattade meningar och dessutom direkta felaktigheter om min gamla enhet gör mig vansinnig! Jag kan inte hålla tyst, men jag avfärdas lätt eftersom jag en gång hörde dit...
Igår läste jag en skrift om jämställdhet på fikat. Där räknade de upp olika "härskartekniker". Det du beskriver tycker jag är en sådan. De känner sig hotade av henne och försöker bagatellisera henne genom att framställa henne som besvärlig. Behöver inte ens vara medvetet!
/Lotten
svårt....det där....svårt också att dra gränsen mellan att prata skit om person eller kritisera en persons insatser (t ex om man anser att en person gör för lite vilket får negativa konsekvenser för egen arbetsbörda)
hos oss är det i princip inget sktisnack om kollegor (däremot om ledningen) däremot kan vi driva ganska öppet med varandra (typ att folk säger att de hoppas de är på tjänsteresa när jag ska börja använda nya resehanteringssystemet eftersom de vet att jag kommer få ett hysteriskt utbrott när det inte funkar).....hos oss är vi vi ca 10 män och två kvinnor (som dessutom är ganksa "okvinnliga" if you know what I mean) - kan det ha med det att göra?
Det där sista, om kvinnor får vara intelligenta och obundna är intressant.
Enlig sociologin så är kvinnor väldigt noga med att alla ska vara med på tåget, alla ska vara övertalade före beslut, man vill inte snabbt köra över någon utan diskutera tills man hittat minsta gemensamma nämnare. Män däremot vill komma snabbt till beslut och kör gärna över minoriteten. De klättrar också gärna hela tiden på varandra och bildar hierarkier utan att ta illa upp. Så har de hållit på sedan barnsben. Det kan alltså vars svårt att vara kvinna och obunden. Vi förutsätts på något sätt att vilja inordna oss i flocken och lägga oss på samma nivå.
Intelligent får man nog vara tror jag, men enligt ovan, absolut inte mer intelligent än de övriga flockmelemmarna. Och för en man tror jag det är svårt med en intelligentare kvinna i arbetslaget.
Känner igen mig eftersom jag också är en betraktare och inte ger särskilt mycket av mig själv på jobbet. Jag vill ha lite distans till mina kollgor. Jobbet är inte jag. En del går på privata fester med sina kollegor - jobbet och privatlivet är mixat- skulle jag aldrig vilja göra och dessutom skulle jag inte bli bjuden heller eftersom jag självvalt håller mig utanför. Jag tycker inte att jag har så mycket gemensamt med mina kollegor att jag känner för att umgås med dem privat. Jag har vänner utanför arbetet som ger mig det jag behöver på det privata planet.
Skitsnack får jag inte höra så mycket av eftersom jag inte är en i gänget, tror inte att heller att det snackas så mycket sådant däremot tycker jag att mina arbetskamrater blir sura på varandra jämt och ständigt och jag vet aldrig varför. Ibland märker jag det inte ens utan får det berättat för mig. Goddag yxskaft liksom. Också är det en del sådant snack som att X gjorde så och så (om något som gjorts `fel`. Varför? Tycker att sådant ska sägas direkt till personen X om det ska sägas alls. Annars leder det ingen vart. Undrar vad sådans som säger sådant säger om en själv ? Jag är för konstruktiv kritik och att säga saker direkt till de berörda. Men så är jag mer manlig i mitt sätt att vara. Om man nu kan/får uttrycka sig så. Har dock svårt för att säga att jag tycker om direkt kommunikation, inte att prata om personer på det sättet. Måste träna mig på det. Jag är för mesig, vill inte få folk mot mig så istället säger jag ingenting som ju kan tas som att jag håller med.
Vet inte om det sa så mycket. Det jag ville få sagt är att jag inte gillar att det pratas om folk på jobb på det sättet efter det skapar en negativ stämning men det blev en lång utläggning med sidospår istället.
/Lene
förresten...du är "tagen"...se min blogg
Hmm... skitsnack förekommer nog på varje arbetsplats om än i det fördolda i vissa fall. Tror att det har att göra med att vi är så ängsliga att höra till. Skitsnack är väl en slags (ful) gemenskapare. Att stå emot en sådan "inbjudan" är förstås vanskligt eftersom man själv riskerar att hamna ute i kylan. Man blir bara en jobbig påminnelse om att skitsnack är dåligt och en sån typ vill man ju inte ha i sin klubb.
Skitsnack på jobbet är faktiskt bland det värsta jag vet (även om det inte är jag som är drabbad) eftersom det inte är något annat än en efterpubertal typ av mobbing (tycker jag i alla fall.) Tyvärr är jag inte själv modig nog att verkligen säga ifrån. Jag går bara därifrån...