manon

Var och en blir salig på sin tro. Jag för min del kan ju känna mig rätt tillplattad av att läsa att det jag tycker är kul, som spahelger och parmiddagar (!) beskrivs så nedvärderande. Poff så så sprack den känslan av frihet, fel sort. Inte på riktigt.

Det blir ju svårt att diskutera om det bara är vin på krogen som är lika med friheten medan det jag gillar är det instängda svensson-oket.

Poängen är vi väl ense om: att man behöver skippa mammarollen emellanåt. Om man sedan föredrar att göra det på ena eller andra sättet är väl egentligen inte så viktigt. Det är OK att längta ut om det är OK att längtan ser olika ut, om du förstår.

Har inget emot Spa och parmiddagar i sig.

Det jag är fundersam över är att det är normen efter 30. Att livet ska vara så indelat.

Nån på 20 som gillar parmiddagar? Är det OK?

Kanske är det så att utegrejen är en mognadssak. Jag vet inte. I så fall är jag inte mogen än. Eller så är det en rest från forna tider då man även klippte sitt hår och tog på sig speciella kläder då man blev äldre. Ett vuxenideal.

Jag vet en på över 50 som blir kritiserad för sin klädstil - för korta kjolar för åldern dvs över knät. Inget uppseendeväckande.

Hinner inte formulera bättre!

Carina- känn dig inte tillplattad, förstår du nu hur jag menar?

Nä jag är inte heller mogen än och kommer aldrig att bli det.

Jag har ju tidigare skrivit om instängdheten i parsamhet och kärnfamilj; "det heterosexuella projektet". Som alltså inte har ett dugg med varken kön eller läggning att göra. Jag menade då och gör det nu något mycket vidare än lite egentid då och då.

"Vad du och jag behöver är en liten husmorssemester" sa en nära kompis en gång för flera år sedan när jag fortfarande levde i "riktig" familj. Och jag sa nej, hårt och kategoriskt. Vad jag behöver är en annan sorts socialt liv där genomströmningen på vuxna människor är större och där jag inte känner mig instängd. Och jag pratar inte alls om "öppna förhållanden" i den strikt sexuella bemärkelsen utan en öppenhet på både andliga och vardagliga nivåer. Ett umgänge som inte satte gränser vid parsamhet, ålder, kön, civilstånd, läggning.

Som du säger Manon, så behöver man ju inte alls se ned på andra som lever det liv man inte själv vill ha.

Äh, det är inte så himla enkelt att förklara det här, ens för sig själv!

Jag tror att jag känner ganska likadant som Manon och Annaa. Det handlar inte om egentid - det får jag ju trots allt en del av eftersom jag har mycket mindre sömnbehov än Manon - utan mer om variation i umgänge, som Annaa var inne på. Tyvärr upplever jag att det där är nästan ännu svårare för män eller åtminstone män av min sort. Det känns som om män i familjefaderssvängen nuförtiden inte kan umgås annat än genom att sporta och jag har faktiskt inte lust att börja spela golf. Jobbarkompisar har jag förstås, men min avdelning åldras och umgängesmönstret har fastat i att gå till den pub som har flest ölsorter, så att man kan stå och gagga om det. Önskar att jag hade en kompis som kunde säga "äh du, ska vi inte dra till Hultsfred i år", även om det för familjens skull skulle bli sällan och med stor framförhållning.

När jag var yngre hade jag ganska många tjejkompisar. Det saknar jag också. När man inte är så ung längre är det visst bara på jobbet man kan bli kompis med kvinnor. I grannskapet finner kvinnorna varandra i kvinnorollen och männen pratar renovering. Och på krogen...forget it, där måste man ju "ragga" för att få kontakt.

Shit, jag behöver impulser. Liksom Manon gillar jag att skriva men känner allt mer att jag inte har något att säga. Vill inte klämma ur mig ännu en yrvaken pappabok.

Manon, nu fattar jag. Du diskuterar inte VAD egentid ska/ska inte innehålla, utan själva kategoriseringen. Gillar 20 åringar parmiddagar? Kan 50 åringar ha kjol modell kortkort etc.

Jag kan bara svara för mig själv, men JAG uppskattar inte krogen längre. Varför? Jo, det finns många orsaker till det. Jag kan säga att jag inte gillar att svepas in i grannskapets umgänge heller. Då ska man prata familj och barn samt jämföra semesterplaner. Skittrist.
Jag vet inte vad jag eftersöker egentligen, Manon. Jag vill bara inte fångas i umgänge som förväntas av mig bara för att jag passerat 30 och har barn. Du vet, sitta och prata med andra mammor vid sandlådan. *stön och stånk*
Att detta skulle handla om en mognadsgrej, att jag inte vill sitta varken på vuxendagis (krogen) eller vid sandlådan är jag tveksam till. Jag är så pass vuxen och mogen att jag vet var jag har min frihet och min nisch. Dit går jag och jag struntar blankt i om det inte följer normen.

Var och en väljer vad man tycker om. Om en gillar parmiddagar och en annan inte har ingen rätt. Förstås. Låt alla - enskilda personer och egna individer tycka och gilla det dom vill.
Så vad jag menar ... det är "okej" att inte tycka som andra (tycker det är en självklarhet och vet inte om jag riktigt hänger med ...) och att därmed heller inte tycka och tänka om dom som tycker annat.
"Får man känna att man inte är klar med livet fastän man har barn? Att det finns mycket kvar än att upptäcka?" ... jag blir ställd. Helt ställd när jag läser det för jag ser det som så självklart. Vi är väl alla människor även om vi har barn??!!!!! Varför skulle det inte vara okej?????????? Vem skulle "bestämma" vem som "får"???? Jag fattar inte helt ...
Det finns ju saker att upptäcka för resten av livet ...
Det är okej att längta till annat, okej att inte ha lust till det eller det. Hela världen är ju uppdukad ;) och var och en gör det man själv gillar och kan. Problemet kan ju - som ngn skrev - vara att komma på vad man skulle vilja göra :)

Drömma, längta och låtsas får man hur mycket man vill! Mogna - nej tack. Fast kjol som slutar över knäna avstår jag nog ifrån, men det beror inte så mycket på att jag är över femtio.