manon

Jag vill tala om mitt projekt "Boken". Jag tänker inte tala om vad jag skriver om men jag vill tala om skrivande.

Jag har fastnat nämligen. Orden kommer inte. Vissa saker är svåra att tala om. Jag vet att jag måste vara ärlig, jag måste skriva om det som för andra är obehagligt. Obehagligt även för mig för jag vill inte vara så ärlig samtidigt som jag känner att jag måste. Jag måste ge inblick i en värld som få har skådat. Eller det är kvasiärligt. Jag tar och stjäl från upplevelser. Personen i boken är inte jag. Ärligt, jag vet inte ens om den personen kommer fram till samma slutsatser som jag eller väljer i livet som jag. Men förutsättningarna de...är lika...kanske tar denna person de beslut jag önskar jag tagit? Vem vet...

Det är svårt att lägga upp det. Jag antar att jag får skriva lite hackigt ett tag. Som vore de inlägg på bloggen och sedan dra meningar och stycken ur, förkorta och förlänga. Det går inte att skriva kronologiskt, alltså med tanke på framåt. Jag kanske måste skriva slutet först?

Jag vet vad jag vill med boken. Det vet jag. Jag har nåt att säga, det känner jag. Jag har nåt att ge. Det vill jag.

I går gick jag hem efter jobbet. Jag hade tid för jag hade ingen tid att passa eftersom jag hade lämnat barnen på dagis på morgonen. Jag tänkte sväva fram på gatorna till musik, försätta mig i trance och tänka på vad jag skulle skriva. På olika episoder. Min mobil laddade ur redan efter ett par steg från jobbet och jag var ilsken. Jag gick i alla fall hela vägen hem men stegen var tunga. Jag var där hela tiden på gatan, jag lyfte aldrig.

Eftersom jag har sådan idétorka nu vill jag istället berätta om vad jag tänkte på i går när jag gick genom Stan. Jag tänkte på hur det är att bo här, i Stan. Storstaden Stockholm. Jag tänkte på att denna ovanliga värme i mars för mig väcker så starka minnen från min barndoms Budapest. Där blev det alltid vår i mars. Det är samma värme ju! Träden började knoppa, snödropparna vissna där nere i mars. Jag valde att gå en sväng till Gamla Stan innan jag gick hem och jag kände när jag gick på de gamla stenarna, i de trånga gränderna, att det var nåt helt underbart och fantastiskt, att man lever i en sådan gammal stad, att generationer efter generationer har gått på dessa gator, levt, kastat ut träck, bråkat och älskat här före en.

Samtidigt kände jag att mina steg var lätta. Att det var historia, men inte min historia. Jag kände inte de långa rötterna som tvingar sig genom asfalten, gruset eller stenarna som jag kan känna i Budapest. Förundran över att jag kommer härifrån. Att här har krigats, älskats, bråkats och jag har varit med på sätt och vis. Jag har blivit formad av det. Beslut av tidigare generationer som har påverkat mitt liv. Käbblet jag känner igen så väl. Pragmatismen. Krassheten. Gästvänligheten. Folkvandringarna, alla minoriteter och alla gränsstrider därmed. Livsviljan, glädjen, okuvligheten...

Sorgen över hur Budapest har fått se så många slag genom århundradena. Budapest, som från början var den romerska garnisonsstaden Aquincum, som man än i dag ser spår av som ruiner eller skärvor av romerska krukor mitt i stan. Stoltheten över att staden finns kvar, trots allt, trots alla krig det genomlevt. För Budapest har aldrig blivit skonat. Den lilla maskrosen.

För mig är Stockholm vacker, som en tavla, nåt alldeles helt underbar, älskar allt vattnet, jag älskar de gamla husen med sin speciella arkitektur som höjer sig smäckert likt nymfer över vattnet och speglar sig, det är här jag vill bo men jag känner mig (åtminstone i går kväll) mer som en besökande Storstadsbo från annan Storstad tillika huvudstad. För att värmen var lika. Värmen fanns - men inte Budapest.

Jag tänkte på de små små skillanderna som finns mellan Budapest och Stockholm. Ta bara det där med att se på varandra. I Stockholm ser man flyktigt på alla främmande man möter ute på gatorna, bussarna, tunnelbanan, man dröjer inte kvar med blicken, i Budapest dröjer man några extra sekunder med blicken. Jag testade i morse att se på det Budapestska sättet och märkte roat hur blickarna rappt och besvärat vändes bort, bara för de få extra sekunderna...

Samtidigt kände jag att jag visst hade historisk samhörighet med Stockholm - genom mina barn. Det är deras historia, deras förfäder har levt, bråkat, älskat, kastat ut träck, här. Att mina barn känner dessa djupa tvingande rötter, starka tjocka, obarmhärtiga genom asfalten, stenen och gruset i denna stad. Att de tar avstamp härifrån.

Jag tänkte att jag kommer bli ett minne för framtida generationen som "Manon från Budapest" precis som min franska farfarsmor och tyska farfarsfar från Elsass-Lothringen är för mig. En saga. Att de beslut jag tar påverkar de generationer som kommer efter mig...?

//manon

Denna kyliga morgon skattade jag mig lycklig över att tunnelbanan kom precis när jag kom så jag slapp stå på perrongen och frysa. Jag hittade inte ett enda par av mina vantar i morse så jag frös nåt sanslöst om händerna. Jag satte mig, som vanligt med hörlurarna fastvuxna i öronen, med en lagom upptagen min och en blick som såg på allt och intet, var djupt insjunken i mig själv.

Jag satt och lyssnade på musik i godan ro utan att bekymra mig över nånting. Så reste sig passageraren framför mig och klev av. Mitt blod frös då till is då jag såg på sätet framför -  en tjock ljus hårlock. Tvärt avklippt bunt. Riktigt snyggt gjort faktiskt!

Naturligtvis tänkte jag direkt på den lilla krokodilen som min lillpojke hade tappat i vintras i tunnelbanan.

Han måste vara rejält stor nu alltså. Kan inte tolka det på annat sätt. Jag låtsades som om jag inte visste om nånting när jag såg medresenärernas undrande blickar. "Det finns inga krokodiler i tunnelbanan" sa jag. För att dessutom se riktigt oskyldig ut satte jag även på mig mina solglasögon och log förbindligt för att ge eftertryck åt mina ord. Skrapade samtidigt diskret bort de hittelönslappar om vår borttappade krokodil vi har satt fast i tågvagnarna.

Nu har det hänt, precis det jag oroat mig över. Krokodilen har växt och blivit allt hungrigare. Eftersom vi numera lyssnar på allehanda sockerlarm och inte äter godis så mycket och därmed skräpar ner så har krokodilen uppenbarligen blivit fruktansvärt utsvulten. Det är ju allmänt känt att deras basföda är godis, sega råttor, choklad, geléhjärtan och saltlakrits.

Jag tänker i alla fall ha en rejäl påse godis med mig på väg hem. Sedan får jag nog leta efter krokodilen i kväll. Med ännu fler påsar godis. Jag vill ju inte stryka med. Jag får ta med mig vår kaninsele så jag kan leda hem krokodilen. Banna den för sitt tilltag. Den är faktiskt snäll bara den får godis!

Den är för stor för att ha inomhus nu så jag antar att jag får knyta fast honom vid ett träd där hemma så länge. Och säga åt grannarna att alltid ha godis i fickorna. Jag menar det vore högst beklagligt om nåt hände! För att inte tala om hur lidande grannsämjan skulle bli.

Lite bekymrad är jag över att vi inte har staket runt hela trädgården...Men är det inte så att krokodiler av naturen inte är rymningsbenägna utan mer borttappningsbenägna? Nån som vet? Det kanske finns böcker typ "Krokodilen - din vän i huset"? Ni vet sådana där djurskötselböcker? Jag vet inte så mycket om krokodiler....

För övrigt. Går nån på vår tomt utan att vi är hemma för de skylla sig själva!

//manon

Jag har beskrivits som eterisk så jag slog upp ordet vilket betyder "flyktig", nåt som lätt övergår från flytande form till gasform.

Har man den formen är det naturligtvis svårt att ta sig fram. Föreställ er bara att få på säkerhetsbältet på någon som är eterisk...det går i alla fall rätt hyfsat att åka tunnelbana, man blåser nerför rulltrapporna och sugs in i vagnen och blåses ut igen när man ska av. Eller trasslar in sig i nåns halsduk.

I dag hade jag sällskap på bussen. Som vanligt var jag uppe i det blå, svävade omkring så det var svårt att hålla styrsel på samtalet. Var rätt tom och trött. Vi talade lite om den kommande helgen och det slank ur mig att "Jag lever ett tråkigt liv" responsen var "Jaså?"..."Ja, alltså det är ett vanligt tråkigt svenssonliv" responsen blev denna gång "Är det?".

Om en eterisk person kan sjunka som en sten så hände det då. Jag förvandlades från gasform till flytande igen. Fick sura miner av medpassagerarna som nu satt fuktiga och småfrysande i bussen. Jag damp alltså ner bredvid min stolsgranne i en blöt hög och såg på henne. Vi satt där i kondensen och kom överens om att det är helt OK att tycka olika.

"...ett vanligt tråkigt svenssonliv..."  Den meningen säger mycket mera om mina värderingar än om Svenssonliv  sig.

"Är det?" - de två små enkla orden var sammansatta till en enkel, men knivskarp fråga, så knivskarp att den skar genom dimman vi satt i och fortfarande lämnar spår i min numera halvflytande form.

Jag har alltid varit livrädd för villa-vovve-volvo-livet. Fruktansvärt rädd - men rädd för vad? Rädd för att höra till samtidigt som det är ju det enda jag vill. Rädd för att avslöjas, bli avvisad. Rädd för upprepningar, monotoni...rädd för relationer...Eller kanske ovan? Rädd för att förlora den lilla kreativitet jag ändå kan uppbringa om jag blir nöjd?

Jag har för länge sedan förpassats från svenssonlivet. Bara att byta skola vartannat år - det har fått mig att flyta ovanför. Bli ett litet gasmoln. Jag känner mig som sagan om "Pepparkakspojken". Gumman som längtade efter ett barn, men aldrig fick, så hon bakade en pepparkakspojke och blåste liv i honom. Pojken sprang skrattande i väg och ropade gäckande "ni kan aldrig ta mig" tills han blev lurad av en räv då han skulle över vattnet och därmed åts upp av densamme.

Jag - den eteriska - är i dag noga med att våra barn inte ska byta skola och bostad alltför ofta. Inte för att jag tror det är bäst för barn utan för att - jag vill att de ska ha ett sammanhang, inte bli som jag. Kanske man kan få det ändå, även om man flyttar, om man har en stabil punkt i familjen, det är mycket troligt - men jag vet inte. Jag chansar inte.

Bojorna jag känner, de finns i min hjärna. Jag inser det. Innerst inne. Friheten finns inom en, inte i det yttre. Ibland sparkar man in i öppna dörrar, man vill bli fri och spottar och fräser när man egentligen äger sina egna nycklar.

Jag vill hitta mina nycklar. Jag kan bli arg över att jag aldrig hittar dem. Kanske de två små orden "Är det?"  leder rätt, kanske är det ljuset jag saknar, den enkla fastheten jag behöver för att komma på rätt köl. Det är kanske de som är nycklarna - om jag fattar hur jag ska använda dem....

Vad ska jag göra med min odefinierbara längtan och rastlöshet som tär mig...?

//manon

I veckan som nästan gått lyckades jag med min föresats att hämta på dagis kring 16. Idel PoP-kläder. En del Cross. Glöm tröjor med tryck. Jag har aldrig sett nåt barn där med en riktig blaffig superman på tröjan. Kanske diskret gömt som motiv på kalsongerna då så barnet blir nöjd och även föräldern. Så det inte syns men barnet är lyckligt ändå. Lyckligt lurat kanske? Men där brukar jag inte kolla av naturliga skäl.  Det är mycket randigt och enfärgat eller flerfärgat. Möjligtvis rätt retrotryck från PoP om det nu ska vara tryck. Eller en diskret blomma på en enstaka Hm-tröja.

Ibland kan jag undra hur de kan se skillnad på sina barn, alla de som kommer kring präktiga tiden 15-16. Blir det som på barnhem förr i tiden då barnen ställdes upp på rader och de blivande rika adoptivföräldrarna fick välja? Alla små barn kanske står på rad där på dagis  i sina gröna, röda, bruna och blå PoPjackor eller PoPwindstoppers mellan kl 15-16 och föräldrarna väljer efter den jacka de minns att de tog på barnet i morse. Eller kanske de bara sveper in på gården, med mobilen tätt tryckt mot örat ,och grabbar tag i nåt barn i de rätta PoP-kläderna för att snabbt skynda hem för att laga mat från grunden. Faktum är att dagis sagt åt oss föräldrar på sista föräldramötet att det är mobilförbud vid hämtning och lämning av barn. Att det är respektlöst mot barnen. Att hämtningen är barnens högtidsstund. Antar att det skett en del förväxlingar av barn med andra ord.

Jag kan säga att  min son med sina spindelmangummistövlar är rätt ensam om att ha spindelmangummistövlar på dagis.

Ett rejält dagis för en rejäl medelklass. Ingen sticker ut. En ankdamm för blivande små konsumenter som ska fostras in i de rätta prylarna. Snälla välartade väl omhändertagna och överbeskyddade barn. Barn till ängsliga 70-talister, de flesta akademiker, som kanske tog till sig det där som står på på Universitet i Uppsala- "Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större". Eller hur det nu var...?

Träffar de nånsin nån utanför PoP-gänget? Ser hur andra lever? Har de sett en lägenhet inifrån  nån gång?

//manon

Så var vi här på allvar, tiden när barnet jämför prylar big time. Kompisarna har mobiler med kamera och allehanda finesser som de leker med på rasterna (tredje klass). Min dotter har en alldeles vanlig hederlig mobil utan kamera och finesser så hon känner sig utanför som hon uttrycker det.

Tårarna rullade över det i går för de hade sagt att hon har en omodern mobil. Men så kommer det alltid vara att andra har nåt som man själv inte har. Ärligt, jag tänkte inte ens på att köpa en kameramobil till en 9-åring! Vet inte varför, men prylar har inte alltid varit min starkaste sida. Tänkte inte ett dugg på att det är det som "krävs" att det var så vanligt att även 9-åringar hade det. . Jag tänker i alla fall inte gå och köpa en ny mobil med kamera och allt när denna hon har bara är 3 månader gammal. Nästa mobil kan bli nåt flashigare. Men man ska inte hänga upp sitt liv på prylar och det senaste jämt!

Nåja, när tårarna torkat så kom hon på saker som hon har som inte de har. Som våra utekaniner. Att hennes bästis med sin kameramobil så gärna vill ha kanin men inte får för hennes mamma är allergisk.

Livet är orättvist. Nåt man måste lära sig.

//manon

Jag slänger ut en fråga - får man längta bort från hemmet då man är mamma? Får man längta efter att slippa ansvar om än för en liten liten stund. Låtsas att man inte har några krav på sig, glömma. Att inte se parmiddagar och Spaweekend som höjdpunkter i livet för att man fyllt 30 och har barn? Får man känna att man inte är klar med livet fastän man har barn? Att det finns mycket kvar än att upptäcka?

Reaktion

 - tänk om (gud förbjude) nåt hemskt händer med barnen, det allra käraste man har! (Bara att skriva den meningen ger mig rysningar för det är det absolut det sista jag vill. Mer än det sista.)

 - så fort man andas om att vilja annat kommer det  -  tacksamhet, känn dig dj-gt tacksam, hur skulle ditt liv ha sett ut UTAN dem -Meningslöst och tomt! Du skulle ha suttit på den där barstolen än i dag utan att ha kommit vidare och utvecklats ett dj-a dugg och vara bara så patetisk!

Så där! Där stoppade vi blödningen med dubbelkuren antibiotikan dvs Samvetet och Tacksamheten. Luther? Kom hit! En på rymmen! En j-a otacksam en som bara vill tänka på sig själv!

Dags att baka dinkelbröd och läsa på om nästa års barnvagnsmodeller!
 

Tur att man är katolik.

//manon

Är vaken. Jag vet inte om det är våren eller Alltet eller vad, men sista dagarna har jag så lätt för tårar. Jag känner mig bara så dum och trist och som en repad skiva på sista tiden.

Jag har blivit lite piggare med hjälp av linserna. Trodde inte att tröttheten till så stor del berodde på ögonen men så är det. Än så länge har jag bara typ "provlinser". Det ser ut som om de kommer att öka styrkan med 0,25 till 1,75 sedan när månaden gått ut. Jag sover med dem nu. Ska kollas på fredag igen att hornhinnan klarar det.

Har även varit hos läkare för att jag haft så vansinnigt ont i halsen. I dag kom provsvaret - det är en "dagisbakterie" som aldrig går bort. Det gör att man är hängig ett tag och sedan känner sig friskare för att bli hängig igen. När jag pratade med läkaren så trodde både hon och jag att jag hade hunnit bekämpa bakterien själv men redan på kvällen kände jag halsont och hängighet igen. Jag ska ringa henne i morgon och be att få penicillin i alla fall. Jag hoppas att jag får det och att det gör mig piggare. Jag är sällan sjuk så jag tänkte at det måste vara nåt när det är så segdraget.

Det märks på bloggen hur jag känner mog tror jag. Trist och allt. Jag vill bara gråta. Jag kan inte skriva om nåt, inga äventyr med själen, ingen fantasi...jag har inget tålamod med barnen, speciellt tills för några dagar sedan.

En del av mig tror att det kanske beror på att spänningar släpper. Nu hämtar jag två dagar i veckan och maken 2 dagar och vår duktiga barnvakt en dag. Att bara hämta två dagar i veckan och istället lämna 2 dagar i veckan och jobba senare har släppt lite på pressen för mig tror jag. Jag märkte bara nu förra helgen att jag inte var lika slut och less. Att jag inte kräktes lika mycket på hushållsarbete, att barnen ville vara mer med mig.

Annars vet jag inte vad det är med mig. Vi hinner inte så mycket just nu, allt går i ett. Ingen tid för verklighetsflykt vare sig själsligen eller kroppsligen.

Det kanske är pga bakterien i kombination med att spänningar släpper som jag bara vill gråta. Kanske är det våren med. Jag älskar värme och vår men övergången kan kännas lite jobbig - när man känner hur olevande man har varit under vintern, hur allt legat på is så är det först lite jobbigt att upptäcka livet i sig själv och runtomkring.

Jag känner mig orolig över allt. Som om jag ser allt genom en glasvägg. Känner mig tom, ointresant, isolerad. Jag har inte ens nåt kul att tala om, inget att fundera över, ingenting, kan inte formulera mig. Lika bra jag slutar här innan jag blir ännu tristare.

//manon

....har känt mig rätt tom på sista tiden så jag har inte tagit mig an utmaningen från Zofy och V-soul! 6 konstiga saker om mig själv, alltså!


1) Tar upp detta med naglar då, som Zofy och Annaa har gjort - sällar mig till de som avskyr långa naglar och hur de raspar mot papper och annat! Själv har jag korta och det känns bra!

2) Jag hatar att skala potatis. Äter hellre med skalet på. OM jag alls äter den trista läbbiga vidriga kokta potatisen. minns skolköket med fasa och alla hemska hånleende potatisar. När jag gick ut gymnasiet bestämde jag mig för att aldrig skala en potatis till i hela mitt liv!

3) Jag dricker gärna både rött och vitt vin och diverse drinkar och whiskey och liknande men klarar INTE INTE av öl! Tänk er mig som student i Uppsala i en ölhävartävling - gissa om mitt bord förlorade. Kan inte få i mig en droppe men jag kämpade  plikttroget och fick i mig hela glaset och det kändes bara läbbigt och jag blev illamående - inte av mängden men av den beska uschliga smaken!

4) Jag avskyr fett. Alltså inte fet grädde och sådant utan jag skär av allt fett på kyckling och kött annars mår jag illa av den smaken med. Minns barndomens läbbiga varma mjölk med hinna på. Kväljningarna jag fick av det...

5) Jag tycker faktiskt om att gå. Gå och gå och gå massor. Det saknar jag i dag men nu när maken hämtar 2 ggr kan jag ta mg tid tat gå till jobbet par gånger i veckan.

6) Jag är fullständigt livrädd för det kroppsliga förfallet som kommer med stigande åldern och det osynliggörandet det resulterar för en som kvinna. Fullständigt livrädd för att plötsligt inte bli sedd. Samtidigt som jag blir mörkrädd över att utseende är så viktigt både för mig och för andra. Svårt att greppa att jag inte är den söta lilla flickan/unga kvinnan längre och allt vad det innebär. Stoppa tiden!!!! Eller inte tiden men det kroppsliga förfallet. Samtidigt skulle jag aldrig plastikoperera mig för att behålla utseendet. Paradox? Men livrädd är jag för det kroppsliga förfallet och att iom det bli osynlig! Men det har nog redan hänt...?

Vem som helst som vill kan ta efter detta och föra det vidare!

//manon

När jag började på jobbet fick jag info av en kollega om andra kollegors tillkortakommanden och egenheter. Speciellt om en person som inte är poppis där och att man ska akta sig lite för henne vad man säger och inte bry sig om hon exploderar.

Min uppfattning om denne person är att hon kan ha taggarna utåt men jag tror, uppfattar henne som en ganska skadad person i vissa avseenden. Jag tror inte hon har haft ett lätt liv alltid. Jag tror att hon är bitter över en del saker som hänt eller som hon aldrig uppnådde. Hon är onekligen intelligent och reflekterande men kan vara provokativ. Jag tror att hon inte har nåt att förlora längre så hon har råd att vara det. Men det är inte detta jag ska skriva om så jag lämnar det här. Jag vill skriva om just det där att prata om andra...

Jag har märkt att folk pratar om folk. En del blir upptagna i gemenskapen och då säger man sällan om inte aldrig nåt negativt om personen i fråga. Andra blir det mest negativt om. Det jag tycker mig märka är att skitsnacket ofta är inlindat i en välmening. Jag är övertygad om att den info jag fick var av välmening. Men jag undrar - var går gränsen för info resp skitsnack? Tänker de som ger info, speciellt negativ sådan, att hur  än informationsmottagaren än försöker låta bli att bli färgad av info så blir man det ohjälpligt. Av olika skäl, för att passa in och inte hamna utanflr gruppen kan man anamma de rådande sanningarna mer eller mindre och mer eller mindre öppet, och även på ett omedvetet plan om man känner förtroende för informationsgivaren.

Är det rätt att färga en annan person åsikt om en tredje person? Varför ger man sådan information? För att rätta in den nye i ledet eller postionera sig själv som en av de initierade? Eller är det bara så att man vill prata för att lätta på trycket? För det är det jag hör ofta - man måste tala om det för att få pysa ut lite och det ger en implicit rätt att tala negativt om andra.

Jag känner mig tveksam. Jag vill hålla mig neutral. Men genom att hålla sig neutral blir man aldrig en av gänget fullt ut. Det är det som blir konsekvensen av valet. Jag tycker att alla har ansvar för hur man talar om andra, vara medveten om att man färgar andras åsikter - men det kanske är det man vill? Utan att tänka på konsekvenserna? Fast av olika mer eller mindre godhjärtade eller välmenande skäl. Man kan gör mycket dumt av välmening.

Så, om man känner då för att lätta på trycket och pysa ut lite, vad gör man då? För man kan inte låta bli att tala om saker som hänt och om ens personliga uppfattningar om folk.

Jag vet, har märkt, att denna person ovan är medveten om att hon inte är en del av gänget, medveten om sin postion. Jag tror det är därför hon är mer provokativ och säger saker rakt ut än vad hon behöver. Hon har inget att förlora. Hon gör en gimmick av sitt utanförskap. Och blir än värre på sätt och vis - med värre menar jag att hon inte anstränger sig för att vara behaglig. Jag har aldrig fått en kniv i ryggen av henne faktiskt. Aldrig blivit utskälld eller nåt.

Jag försöker hålla mig neutral men det har sitt pris också. Jag är inte utanför, jag är "inne" men jag är ändå en betraktare. Och jag vill vara det. Jag kommer aldrig tilhöra nåt innegäng, det vet jag för jag har svårt att köpa allt rätt av. Det känns instängt.

Fast, jag vill faktiskt vara en deltagare också, men jag vill inte ge upp den frihet en betraktare har så jag kan inte fullt ut, men det är en annan historia. Så, det epitet jag vet att jag fått är eterisk och integritet, dvs ger inte mycket av mig själv. Men det är också en annan historia. Jag tänker nu bara i rätt krokiga vägar.

Och jag undrar vad de säger om mig...för talar de om andra tror jag inte att jag går fri...

...och så en liten fråga - får kvinnor vara intelligenta och obundna...? Egentligen...

//manon

En äldre hävdade att det var mycket säkrare förr, att det var som tryggast då hon var barn på 40/50-talen och att det i dag är ett mycket osäkert samhälle där barn inte borde få gå lösa. Att det berodde på invandrare eftersom de står för stor del av kriminaliteten. Att vi inte kan ta hand om invandrare för att de är för många. Att de bor i förorten och har inget för sig och åker därför in till stan och gör den osäker.

Det var så, typ, kortfattat.

Något gjorde mig obehagligt till mods i hur hon uttryckte sig och något flög i mig. Det var som om jag var Superman och slank in i närmsta telefonkiosk för att byta kläder, fast inte till röd slängkappa utan till Identitet Invandrare. Jag kände att Provokation flög i mig, hornen växte ut (gjorde riktigt ont den biten) och hörde mig säga utan att jag hann tänka mig för "Jag är invandrare och jag är inte kriminell" varpå hon svarade att "men man måste ju kunna säga det högt".

Åh, vad jag avskyr när folk buntas ihop til en grå massa "invandrare". Vad har jag för gemensamt med tex en analfabet från nån stäpp? Jag som är akademiker med föräldrar som är akademiker och väl integrerade med akademiska jobb här i Sverige? Inte för att det är en stor grej att vara det men jag vill bara belysa absurditeten i att tala om "invandrare" som en homogen och dessutom farlig grupp som bara tär på samhället.

Det handlar vär mer om utanförskap och social ställning än om att vara "invandrare". Jag hinner inte utveckla denna tanke men jag tycker att det är att göra det väääldigt enkelt för sig att skylla dagens våldsdåd och osäkerhet och sociala problem på gruppen  - invandrare enbart.

Det är oerhört sällan jag tar på mig invandrarhamnen. Så sällan att det går att räkna på handens ena fingrar, men jag klarade inte av att hon skulle vara helt oemotsagd.

//manon

Har inte kunnat komma in på min blogg på några dagar. Är äntligen inne och allt ser så nytt och fräscht och uppdaterat ut.

Ny dator har vi också för vår gamla hängde inte i hop längre. Så nu kan min Storasyster i hushållet surfa på alla sidor hon vill (och får). Intressant att se nya tidens umgängesform. Ringa upp sin kompis och be den gå in på en viss sida. Telefonen går varm och likaså sidan där de möts. Datorn är väl synlig i kök/vardagsrum så jag har full koll på vad de gör vilket känns bra och skönt.

Äntligen har jag hittat en bra kokbok också som min Storasyster velat ha länge! Planen är att uppmuntra barnen att laga mat så att de kan ta en dag var under veckan när alla blivit stora nog. Än så länge är det bara Storasyster som experimenterar. Kokboken heter "Snabblagat" och funnen på rean. Med bilder och tydliga förklaringar hur man gör, numrerade till och med! Kokbok för vuxna visserligen men hon kan läsa och alla kokböcker jag hittat för barn var det få recept i och mest 17 olika recept på pannkakor och våfflor. Storasyster tyckte boken var riktigt fin och bläddrade och valde ut rätter hon ville testa att göra.

I går valde hon att laga kycklingrisotto, både med saffran och mycket parmesan samt hönsbuljong och lite lök. Hon var väldigt noga och samvetsgrann och rörde och rörde arbioririset hela tiden. Blev riktigt gott och krämigt! Jag tycker faktiskt det är bra att de gör så, lär sig laga mat. Faktum är att hon efterfrågat att börja laga mat då och då, gjort en falukorvsrätt för ett tag sedan så jag rider på vågen och uppmuntrar. Jag stod standby och hjälpte henne lite, som att riva parmesan medan hon kämpade med att röra om riset. Riktigt stolt över henne. Hon kan göra det hon föresatt sig att göra.

//manon