Svensson Svensson
Jag har beskrivits som eterisk så jag slog upp ordet vilket betyder "flyktig", nåt som lätt övergår från flytande form till gasform.
Har man den formen är det naturligtvis svårt att ta sig fram. Föreställ er bara att få på säkerhetsbältet på någon som är eterisk...det går i alla fall rätt hyfsat att åka tunnelbana, man blåser nerför rulltrapporna och sugs in i vagnen och blåses ut igen när man ska av. Eller trasslar in sig i nåns halsduk.
I dag hade jag sällskap på bussen. Som vanligt var jag uppe i det blå, svävade omkring så det var svårt att hålla styrsel på samtalet. Var rätt tom och trött. Vi talade lite om den kommande helgen och det slank ur mig att "Jag lever ett tråkigt liv" responsen var "Jaså?"..."Ja, alltså det är ett vanligt tråkigt svenssonliv" responsen blev denna gång "Är det?".
Om en eterisk person kan sjunka som en sten så hände det då. Jag förvandlades från gasform till flytande igen. Fick sura miner av medpassagerarna som nu satt fuktiga och småfrysande i bussen. Jag damp alltså ner bredvid min stolsgranne i en blöt hög och såg på henne. Vi satt där i kondensen och kom överens om att det är helt OK att tycka olika.
"...ett vanligt tråkigt svenssonliv..." Den meningen säger mycket mera om mina värderingar än om Svenssonliv sig.
"Är det?" - de två små enkla orden var sammansatta till en enkel, men knivskarp fråga, så knivskarp att den skar genom dimman vi satt i och fortfarande lämnar spår i min numera halvflytande form.
Jag har alltid varit livrädd för villa-vovve-volvo-livet. Fruktansvärt rädd - men rädd för vad? Rädd för att höra till samtidigt som det är ju det enda jag vill. Rädd för att avslöjas, bli avvisad. Rädd för upprepningar, monotoni...rädd för relationer...Eller kanske ovan? Rädd för att förlora den lilla kreativitet jag ändå kan uppbringa om jag blir nöjd?
Jag har för länge sedan förpassats från svenssonlivet. Bara att byta skola vartannat år - det har fått mig att flyta ovanför. Bli ett litet gasmoln. Jag känner mig som sagan om "Pepparkakspojken". Gumman som längtade efter ett barn, men aldrig fick, så hon bakade en pepparkakspojke och blåste liv i honom. Pojken sprang skrattande i väg och ropade gäckande "ni kan aldrig ta mig" tills han blev lurad av en räv då han skulle över vattnet och därmed åts upp av densamme.
Jag - den eteriska - är i dag noga med att våra barn inte ska byta skola och bostad alltför ofta. Inte för att jag tror det är bäst för barn utan för att - jag vill att de ska ha ett sammanhang, inte bli som jag. Kanske man kan få det ändå, även om man flyttar, om man har en stabil punkt i familjen, det är mycket troligt - men jag vet inte. Jag chansar inte.
Bojorna jag känner, de finns i min hjärna. Jag inser det. Innerst inne. Friheten finns inom en, inte i det yttre. Ibland sparkar man in i öppna dörrar, man vill bli fri och spottar och fräser när man egentligen äger sina egna nycklar.
Jag vill hitta mina nycklar. Jag kan bli arg över att jag aldrig hittar dem. Kanske de två små orden "Är det?" leder rätt, kanske är det ljuset jag saknar, den enkla fastheten jag behöver för att komma på rätt köl. Det är kanske de som är nycklarna - om jag fattar hur jag ska använda dem....
Vad ska jag göra med min odefinierbara längtan och rastlöshet som tär mig...?
//manon
Ja, det är ju som du säger, att det är lite trixigt att ändra tankemönster... men själv-uppriktighet tror jag kan hjälpa en hel del för att reda ut vilka känslor som är "riktiga" och vilka som skaver av gammal vana.
Och sådana bra frågor från andra... sådana där "bromsar", folk som inte bara köper ens slentrianmässiga beskrivningar av sin verklighet, det är nog också något som hjälper. Det faktum att du berättar om dina tankar är väl också ett ganska tydligt tecken på att du är ute och rör på tankarna...?
Mina komplimanger för ett mycket välskrivet och läsvärt inlägg!
Det väcker många tankar hos mig som läsare.
Svaret på den sista frågan är kanske; försöka hitta en nivå där den inte just tär för mycket. Jag tror det är det jag försöker med själv, med skiftande resultat. Det är jobbigt när man önskar sig bort från alla sällskap, alltid måste resa sig upp från alla bord och gå ut ur alla rum, så att säga.
Kan inte denna eteriska massa, som du beskrivits som, bara sjunka ner djupt i en stol, lugnt och stilla och ta redan på vad det är som bultar på den inre dörren? I stillsamhet kan du glänta på dörren och se vad det är som möter dig.
För övrigt Manon, ditt inlägg var helt suveränt!! Kopierar Inga M:s ord: oerhört läsvärt och mycket välskrivet!
Samtidigt är det spännande också att kunna sväva bort...Och man ser mycket från ovan...men jag tror faktiskt att man kan se en hel del från marken med...
Tänker jag efter, riktigt efter, är det antagligen mer rum för kreativitet jag saknar. Att få skriva. Tänk att kunna försörja sig på det!
Som jag sa på puben - inte undra på att Kafka skrev deppade saker och om skalbaggar som vägrade gå ut ur rum. Tristess föder kreativitet. Skitbra med jobb man inte gillar alltså. Mycket att ösa ur:).
Att tråkigt jobb är bra, tror jag inte på,
har man ingen möjlighet att påverka, tär det på en.
Jag ville också ge barnen lungt, slippa flytta jämnt.
De svarade, att de hade kanske velat flytta lite oftare...
Idag stortrivs jag med mitt monotona villa-volvo-liv.
Vill jag, kan jag sticka på äventyr med mina stora barn ;)
P.S.
Kafkas skalbagge kunde ju inte påverka något i sitt liv,
därför mådde den så dåligt.
Kunde Kafka påverka sitt liv?
Men sant Hannele - man söker det man inte har? Svårt att finna balans åt nån annan...
Kafka själv kunde heller påverka sitt liv särskilt mycket.
Vem kunde det på den tiden? Man gjorde som tidigare generationer.
Så mycket möjligheter som vi har nu, även kvinnor, har vi aldrig haft,
Samtidigt som vi blivit slavar under kontroll och val? Är inte det en boja också...?
Det är lite det jag menar, är man helt nöjd och okritisk så har man inte så mycket att säga...