manon

Det har gått trögt att skriva på sista tiden. Jag är hängig, ont i halsen, mycket att göra, inte kommit in på bloggen, utbyte av dator med mera. Har en halsont som förföljt mig i en vecka nu. Hängigheten också med den.

Min nya supermobil med alla funktioner funkar nu också då jag använder ett nytt simkort. Ska byta till mitt gamla nummer så fort jag satt upp mitt "gamla" abonnemang.

Själen har haft bojor på sig och strukit tätt intill mig. Fångad i verkligheten. Allt går i ett. Just nu springer barnen omkring mig och vill att jag ska sluta skriva för A (4,5 år) vill spela "Josefin och dinosaurierna" vilken går hemskt mycket bättre att spela på vår nya PC (hade Mac innan). Tvillingpojken (3 år om en månad) vill spela Anki. Sedan kommer Storasyster hem och vill spela sina spel.

Förra veckan var det sportlov och Maken var hemma med barnen. Han har badat med dem och åkt pulka. Jag har haft nöjet att slippa hämta och lämna och slippa laga mat!! Underbart! Lunchmaten på jobbet smakade bara så mycket bättre då jag slapp laga den själv.

Jag har även gått till och från jobbet och samtidigt lyssnat på radio på min nya supermobil. Fått lite respit från vardagen med hämtningar och lämningar och fasta tider.

Ibland har själen flugit sin kos. Börjar allt mer längta efter Budapest. Om jag har musik i öronen och föreställer mig riktigt ordentligt kan jag låtsas att jag går på Budapest gator och att vattnet är Donau och broarna är de stora mäktiga broarna över densamme. Ljudet av bilar är likartad. De gamla husen är i min fantasi en del av Slottsområdets hus. Man måste ha gamla hus runtomkring sig. De är så vackra! Tänk att människor gått förbi dem i hundratals år.

Jag längtar efter att få se Budapest igen och få krafter av dess gamla förfallna vackra hus som de där inte har råd att renovera. Inte i den takten som det skulle behövas. Avgaserna, folkvimlet, bussarna, broarna. Min Nalle av sten i parken nära där jag bodde. Nallen i vars famn jag kröp upp som liten och vägrade gå därifrån. I dag är det andra barn som klänger på den. Nya generationer.
Läbgtar efter min farmor som fyller 90 år i år och blir allt skröpligare och jag vet inte hur länge hon kommer att leva. Jag måste ta mig råd att åka dit och träffa henne innan...en gång till...så länge det går. Det är hon som är min emotionella mor, hon som alltid funnits där och brytt sig om mig trots avstånd.

Hur hemma jag än känner mig här så finns ändå den staden i mitt hjärta. En stad jag återvänder till och som alltid kommer att betyda nåt för mig. Tills vidare får jag låtsas då jag har förmånen att gå hem. Blunda och lyssna på ljuden och föreställa mig.

//manon