Utseende
Någon sa för länge sedan att hon tyckte att de som såg bra ut var ointressanta som personligheter för de behövde inte anstränga sig. Till viss del har hon rätt.
Om man ser bra ut kan man få mycket gratis. Chanser. Folk blir lätt väl inställda till en som ser bra ut. Men sedan hur det går, det hänger inte på utseendet, när man väl tagit sig igenom den första sorteringen så spelar utseendet inte lika stor roll utan då måste man visa vad man duger för. Precis som alla andra. Den biten tror jag inte den personen förstod - att allt inte är gratis, att man bara kommer förbi den första initiala sorteringen lätt. Sedan är det lika villkor oavsett utseende.
Som sagt utseende hjälper initialt. Men det är inte alltid det är bra heller.
Jag blev inte medveten om hur mycket jag fick "gratis" av ett bra utseende förään jag blev gravid med mitt första barn. I takt med att magen växte blev jag mer osynlig. Innan magen öppnade man dörrar för mig, bilar stannade på gatorna och släppte över mig, alltså uppmärksamhet även från vilt okända människor. När jag blev gravid slutade det. Jag blev osynlig. Istället fick jag för första gången en inblick i kvinnlig gemenskap. Plötsligt började kvinnor uppmärksamma mig och prata med mig. Gärna äldre.
Jag fattade aldrig att jag såg bra ut som ung. I dag fattar jag lite mera. Har varit ute ett fåtal tillfällen på sista tiden och det var intressant (och kul). Den som sa att om man ser bra ut så blir man ointressant som person för man inte behöver anstränga sig har som sagt helt rätt vad gäller krogen istället. Ser man bra ut behöver man inte anstränga sig. Det räcker gott med att le. De kommer ändå. Ärligt kan man ibland vara rädd för att le för skulle man göra det mera så skulle det nästan bli otäckt med uppmärksamhet - att visa sig tillgänglig. Istället har man leende distans, inte uppmuntra för mycket.
Att gå ut och vara medveten om det för första gången i mogen ålder var intressant och läskigt. En sorts maktkänsla med. Men som sagt - sedan blir det som för alla andra. Av utseende får man bara hjälp initialt. Komma förbi den första sortering i olika sammanhang. För hur än man säger att utseende inte spelar nån roll så gör det det. En mycket stor roll. På grund av andras projiceringar. I början.
//manon
Ett intressant perspektiv för mig som verkligen aldrig kunnat få något gratis på mitt utseende ;^)En vildsint attack av akne i tonåren följd av en ansamling tjusiga ärr ger liksom inget företräde i den gräddfilen.
När jag var yngre kunde det kännas jobbigt att kompisar med mer födelaktiga utseenden bara log och så kom det uppvaktande killar i klasar. Ute på krogen iddes ingen ta en närmare titt än på ytan på den alldagliga kompisen bredvid men även jag längtade ju efter att någons kulle bry sig. Oj vad det sved och oj vad jag tycker det är skönt att den tiden är över!
Jag hade nog inte ens tänkt tanken att osynligheten skulle tillta med åldern. Jag har hela tiden känt att det är tvärtom, att jag står stabilare, får lättare att göra mig hörd och vet vad jag kan. Lugnet, självförtroendet och känslan av att jag har en plats att kräva har ökat. Men det beror ju förstås på att jag aldrig upplevt att jag varit särskilt synlig pga utseendet. Därför känns det förstås inte heller viktigt att bli uppskattad för hur jag ser ut. Intressant det där.
Om man drar det du beskriver ett varv till så har man nog mycket av föklaringen till varför tjejer är så pigga på att tex vika ut sig. Det kan göra mig så arg att vi kvinnor själva håller med om att så mycket av vårt värde sitter i att andra gillar vårt utseende.
Stiliga äldre män och trista tanter. Hur orättvist är inte det!
Känner igen mig mycket i det du skriver!
jag tycker inte själv jag är ngn skönhet men är man superblond och blåögd samt ngrlunda vältränad och dessutom kjolar och tighta toppar - då får man uppmärksamhet.....när jag var ute som ung hade jag som "regel" att bara köpa första drinken själv....sedan bara le och låta män (pojkar?) köpa drinka till mig...det funkade jämt....
var ute förra sommaren efter en möhippa och "things had not changed a bit" det funkade att bara le och slänga med huvudet....tror den yngste som stötte på mig av 21. Jag har alltid varit medveten om makten men det år som äldre jag ser mer och mer det negativa sidorna med detta (fast det har jag iofs alltid gjord i och med att jag haft sjukt förhållande til min kropp, ätstörningar et c)
det är samma på jobbet, ärligt, jag märker att det är ingen nackdel att vara kvinna, ngrlunda smart OCH samtidigt ngrlunda ung (för det är jag här) och fräsch....jag är NÅGON...och jag är också rädd för att det kommer försvinna med stigande ålder...
för att dra det steget längre tänker jag på min döttrar och detta att man döms efter utseende. H är ju så söt säger alla med sin långa tjocka blonda hår och blå ögon, hon har ju pojkvänner tom fast hon bara går i förskolan. E är ju också kanonsöt med sitt blonda hår med röda nyanser och sina fräknar som hon ärvt efter pappa. Självklart tycker JAG att de är lika söta och underbara båda två men jag kan om jag försöker vara helt "objektiv" att gissa mig till att H kommer vara den som får så många killar och så mycket uppmärksamhet....E inte på samma sätt eftersom hon inte är lika "klassiskt söt" (känns hemskt att skriva och jag hoppas att det inte blir så men om man skall vara krass) så visst är det sjukt med denna utseendefixering, och framför allt att kvinnor även värderar sig själva efter utseende...
Oj, kan inte låta bli att göra ett inlägg här!Har alltid fått höra att jag är söt, har vackra ögon etc. Hade dessutom relativt stora bröst (c-kupa) innan jag fick barn vilket lett till både kommentarer och en och annan blomma. Har själv aldrig haft gott självförtroende betr. utseendet när jag var yngre. Skämdes mest för min "kvinnliga" kropp. I efterhand kan jag däremot se att jag absolut var söt även om det inte gick in i min skalle då (precis som jag inte fattade varför killarna i 9:an sprang efter mig, drog snara, jagade mig i slalombacken etc. Jag tyckte bara att de var läskiga och ville bli lämnad ifred.)
Allt vände när jag hamnade i USA. Helt plötsligt fick jag komplimanger för mitt utseende UTAN att det kändes som om det låg nån sexuell gentjänst och lurade i bakfickan. Jag började faktiskt att värdera min kvinnlighet vilket jag inte gjort tidigare. Fortfarande kan jag dock inte använda den. Det värsta jag vet är att inte bli tagen för vad jag gör/säger utan för hur jag ser ut. Kan inte flörta- måste skämta bort det. Visst blir jag glad över uppmärksamheten, men det är en kluven glädje. Är det för min personlighet eller är det bara för mina ögon? Blir fortfarande inte riktigt glad över alternativ nr. 2.
Känns igen. Jag var aldrig medveten om att jag såg bra ut som ung. Jag minns att enn kompis sa en gång att de inte tog ut mig så mycket längre för "alla killar bara kom och det var jobbigt". Jag som trodde att de var sura på mig! Och det var de väl på sätt och vis MEN jag var aldrig medveten och jag gjorde därmed ingen grej av det elelr utnyttjade det!
I dag fattar jag hur det var.
Ibland är det black om foten för man måste nästan vara duktigare än vad man är just för att man ser bra ut och att man därför kan lätt avfärdas med det också...
Kan inte låta bli att kommentera trots att det var några dagar sedan. Har ju varit borta och innan dess jobbupptagen. Jag tillhör ju dem som t o m fick elaka kommentarer pga utseendet, både av pojkar och flickor. Men trotsade konventionerna och klädde mig uppseendeväckande och vägrade dra mig undan i ett hörn.
Men åldern tog ut sin rätt... Jag uppfattas fortfarande inte som vacker men jag har insett att utseendet spelat mindre roll med åren. Jag blev helt enkelt mindre och mindre osynlig. Naturligtvis berodde det på en inre säkerhet också. Plötsligt fick ju även jag pojkar, män. En del av den säkerheten kan jag tacka mina första Irlandsbesök för. Där råder ju lite andra skönhetsideal, eller snarare så här; folk är i alllmänhet snäppet fulare!
Så för mig handlar inte det där med sorgen över åldrandet om förlorat utseende eller osynlighet utan just att bli äldre, hålla på att bli uträknad. Mot det hjälper det inte att vara vackrare, smalare eller någonting.