Så utmaningen....
....har känt mig rätt tom på sista tiden så jag har inte tagit mig an utmaningen från Zofy och V-soul! 6 konstiga saker om mig själv, alltså!
1) Tar upp detta med naglar då, som Zofy och Annaa har gjort - sällar mig till de som avskyr långa naglar och hur de raspar mot papper och annat! Själv har jag korta och det känns bra!
2) Jag hatar att skala potatis. Äter hellre med skalet på. OM jag alls äter den trista läbbiga vidriga kokta potatisen. minns skolköket med fasa och alla hemska hånleende potatisar. När jag gick ut gymnasiet bestämde jag mig för att aldrig skala en potatis till i hela mitt liv!
3) Jag dricker gärna både rött och vitt vin och diverse drinkar och whiskey och liknande men klarar INTE INTE av öl! Tänk er mig som student i Uppsala i en ölhävartävling - gissa om mitt bord förlorade. Kan inte få i mig en droppe men jag kämpade plikttroget och fick i mig hela glaset och det kändes bara läbbigt och jag blev illamående - inte av mängden men av den beska uschliga smaken!
4) Jag avskyr fett. Alltså inte fet grädde och sådant utan jag skär av allt fett på kyckling och kött annars mår jag illa av den smaken med. Minns barndomens läbbiga varma mjölk med hinna på. Kväljningarna jag fick av det...
5) Jag tycker faktiskt om att gå. Gå och gå och gå massor. Det saknar jag i dag men nu när maken hämtar 2 ggr kan jag ta mg tid tat gå till jobbet par gånger i veckan.
6) Jag är fullständigt livrädd för det kroppsliga förfallet som kommer med stigande åldern och det osynliggörandet det resulterar för en som kvinna. Fullständigt livrädd för att plötsligt inte bli sedd. Samtidigt som jag blir mörkrädd över att utseende är så viktigt både för mig och för andra. Svårt att greppa att jag inte är den söta lilla flickan/unga kvinnan längre och allt vad det innebär. Stoppa tiden!!!! Eller inte tiden men det kroppsliga förfallet. Samtidigt skulle jag aldrig plastikoperera mig för att behålla utseendet. Paradox? Men livrädd är jag för det kroppsliga förfallet och att iom det bli osynlig! Men det har nog redan hänt...?
Vem som helst som vill kan ta efter detta och föra det vidare!
//manon
Man behöver inte stoppa tiden, man får hitta på något nytt ;)
Förstår precis vad du menar med sexan. För mig handlar det inte om att vilja försöka dölja sin ålder med diverse metoder, det är ju ingen mening när själva åldern ändå inte går att ändra på. Jag har det svårare med själva åldern än det yttre med "förfallet" och det hjälper inga glada tillrop om allt kul man kan göra. Jag har då inte märkt av något som blivit roligare och bättre efter 30-årsåldern och ser då verkligen inte fram emot att bli en gullig mormor!
känner också igen mig på det sista....vill inte förfalla..jag är helt emot plastikkirurgi (för fåfänga alltså) egentligen men när jag såg kort på mig själv från Brasilien slog mig tanken att f-n kroppen är ju inte så illa ändå men man kankse skulle ta och spruta in lite silikon i brösten för att motverka tyngdlagen....för fem år sedan hade jag aldrig tänkt tanken.....
Hoppsan - jag som har långa naglar... rättså, i alla fall... ;-)
Om kroppens förfall - kanske är det ändå normalt att reagera på att kroppen förändras. Man förlorar en "fas" i livet och vet ännu inte vad nästa för med sig... så var det ju även i puberteten, för mig i alla fall. Ett slags... svårdefinierad sorg.
Och att bli osynlig... ja, det är ledsamt att det nog fungerar så... till viss del i alla fall. Eller, man får väl en ny "roll" - man syns fortfarande, men av andra (och kanske mer sunda) skäl?
Många kvinnor som passerat... tja, 50 kanske, säger att de känner det som en befrielse att inte behöva bry sig så mycket om utseendet längre eftersom det ändå inte är det viktigaste de har att komma med. Jag tycker mig känna aningar av att den känslan är på väg... och det är skönt, faktiskt. Trodde inte att 30-40-årskrisen skulle gå över... ;-)
Då hakar jag väl på det alla skriver om: kroppens förfall vid ålderdom.
Jag känner faktiskt inte alls som ni gör angående att åldras. Jag upplever inte alls som att man inte längre kommer att märkas bara för att man blir gammal. Som om du bara består av en kropp?
Jag har erfarenheter av mina föräldrar som båda är två oerhört färgstarka personligheter och det UTAN att tala om deras kroppar. Deras "popularitet" och karisma har snarare ökat alltefter deras ålder stiger. Min mamma är idag 66 år och hon är långt ifrån osynlig. Det är bara den blinda som inte kan se hennes karisma, men den kommer heller inte från kroppen hennes. Den kommer från sinnet.
Då det gäller mig så kan jag inte se mig avvika från detta. Kanske för att jag vet att jag "syns" mer nu än då jag var 20-30 år. Det är inte min kropp vi talar om då. Det är inte trendiga kläder eller min tränade kropp.
Jag blir sedd för den jag jag verkligen ÄR. Jag möter respekt, nyfikenhet och intresse TROTS min ålder och trots att jag inte är någon större skönhet. Jag i min tur möter ålderdomen med hängivenhet och ödmjukhet.