manon

Ja Manon, det här är inte lätt och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Någonting är så diffust, så oklart och jag märker även på det du skriver i dina inlägg att ni (du och maken) famlar lite i blindo. Några ord på vägen till klarhet får du genom min hälsning till dig (som jag vet att du läst, men den passar även att appliceras på detta). Lita på din magkänsla, för det är din kraft och din vägledning.

såg nu din kommentar om nedan att kompisarna verkligen slutat ringa - så himla trist, om ni bara hade en vettig lärare som kunde hjälpa till i detta....

Håller med Ullis om att det känns lite diffust så det är svårt att ge kokreta råd. Ni verkar vara bra föräldrar som vill agera innan detta -som ni känner är fel- ev. går längre.

Många barn är ju lite deppiga i 9-10-årsåldern. 9-årsdepression kallas det. Inget konstigt alls, utan en fas precis som trotsperioderna. Det går såvitt jag vet över av sig självt och det viktigaste är nog att barnet känner sig sett. (Lättare sagt än gjort många gånger.)

Detta ovan kanske inte alls har något med ditt barn att göra, men bara för att sätta saken i lite perspektiv.

Jag har en liten kris hemma nu med ett barn som plötsligt tycket alla aktiviteter är tråkiga och meningslösa. Vill bara titta på video! (Hon är yngre.) I ren desperation körde jag en "tänk positivt"-taktik igår och räknade upp ALLT i hennes liv som jag tyckte var bra. Det funkade! Kanske bara på kort sikt; vi får se. Men i alla fall; man har så lätt att fokusera på det negativa ibland och fastnar i det.

Ja alltså när man oroar sig för barn; det verkar som man kan förirra sig hur djupt som helst i hur hemskt man tror att barnet känner det. I alla fall om man är sådant lagd -som jag.

Hoppas det löser sig och på ett bra sätt!

Zofy - vi försöker se till att hon inte förstör för sig själv, för risken är att hon blåser upp allt mycket stark. Men som du säger oavsett om det är upplevt eller verkligte så känns det för henne och får konsekvenser.

Ullis - jag vet, och ajg har läst det! Tack!

telefonissan - absolut svårt att ge råd. Det är diffust, det är därför svårt att ge det dess rätta proportioner. Vi kan inte riktigt veta. Men måste vara där ch vara starka för henne, för just nu är inte hon stark, men jag vet att hon har en styrka. Men även den starke behöver stöd ibland för att fortsätta vara stark. Också tänkt på 9-årsdepressionen och är man lagd åt dramahålelt blir det ju - extra. Försöker tänka positivt! Tack för ditt engagemang! Det värmer.

Nina - stort tack!

Jag har ju tidigare berättat rätt detaljerat om Mellans liknande drama med tre andra flickor i femman. En ledartyp som med sin bästis i bakhasorna gick emellan kompisar, valde ut vem hon tillfälligt ville ha som ny kompis och vem som då inte fick vara med. Jag frågade Mellan ikväll om det var något mer jag som förälder kunde ha gjort och hon funderade en stund och sa "nej". Hon menade att det skolan kunde göra väldigt lite i det enskilda fallet så länge det inte rörde sig om ren mobbning. Mellan hade unga oerfarna lärare, de kunde se att klassen var orolig men hade ingen riktig förmåga att se vad som hände. Ett problem förstås att det ofta är de där "kul och framåt" tjejerna som lärarna ofta gillar för att de är så okomplicerade, som är de riktigt besvärliga.

Gruppsamtalen med kurator som ordnades i klassen tyckte inte Mellan gav något eftersom man bara tassade runt problemen. Vet inte säkert, kanske något gick in i alla fall, någon tankeställare.

Som förälder kan man vara där och stötta, i bästa fall få en kommunikation med den svikande bästa kompisen och hennes föräldrar. De där riktigt manipulerande tjejerna är det sällan möjligt att komma någon vart med, deras föräldrar håller också sina barn om ryggen och har ingen större lust att erkänna och diskutera sina barns olater med andra. Kanske har barnen rent av ärvt sitt sätt att vara av en förälder som också är en stark manipulerande ledare!

Men Annaa - fy så likt vår situation!! Och du har rätt. Vi har en ung lärare. Fatat nu att ett av hennes två barn går på dagis. Det finns poppis tjejer i klassen coh det är just - okomplicerade och tillnmötesgående. Tack för infon om vad man som förälder kan ha gjort - det var som jag trodde ingenting. Och inte hjälper det att ta upp det ,ed de andra föräldrarna heller. Det tror jag inte på. Jag tror inte på att det är ren och skär mobbning i detta fall heller- men jobbiga tjafs och uteslutande. De pratar i klassen med. Och tyvärr är det N som råkar ut för uteslutande.

Ska tillägga att vi pratade väldigt mycket då Mellan och jag, även Äldsta. Jag pratade även en hel del med bästisens mamma, som jag faktiskt kände rätt väl, det kunde jag nog nästan avstått från. Hon var t o m en del av hela det där spelet. Hade attityden; ja men jag tycker det är bra att min dotter har fler kompisar är bara S! När Mellan en enda dag bestämde sig för att "ge igen", nämligen själv vara med de där två intrigmakarna, när de förstås hade dumpat hennes kompis, blev det ett jäkla liv på kompisens mamma. Nu var det mycket "stackars Stina", nu var det ju hennes dotter som var drabbad. Typiskt tror jag.

Hur gick det sen? En rätt komplicerad historia där jag tycker Mellan varit rätt stark. Hon fick en hyfsad relation med de där två tjejerna. Gamla bästisen har gått ut och in. Plötsligt var relationen tät igen något år efter flytten, hon firade ensam jul med oss, de var tillsammans i veckor under sommaren. Förra hösten sågs de en kort stund i Göteborg sen har hon varit borta. Svarar inte på sms ens.

Jag har ju med åren kommit på att mamman är likadan! Ett tag vilja vara bästis på en nivå så man nästan kände sig uppvaktad. Sen pang hade hon inte tid att prata kort i telefon ens och när man sågs var det alltid tal om nya namngivna bästisar. Så sent som häromåret var det "bo hos mig nästa gång du är i stan". Nu är det tyst.