Det enda rätta
Det är bara det att barnet är en helt annan person än en själv, med helt andra förutsättningar, erfarenheter och personlighet. Slåss mot andra saker, älskar andra saker, har sin egen uppsättning av "spöken". Det man vill att barnet ska undvika att falla i, det kanske aldrig kommer att falla i av sig själv, dvs man oroar sig och kanske hindrar i onödan, det man vill att barnet ska lära sig, det kanske man inte behöver lära dem för de vet det av sig själva. Man är olika helt enkelt, förälder och barn, trots den ytterst nära släktskapen.
Det är nog det som är det svåraste i föräldraskapet, för man har sina egna erfarenheter och ansvaret att lotsa en annan person genom barndomen och helst ge det några lärdomar och visdomsord och rättesnören på vägen. Man vet bäst, liksom pga ålder och erfarenhet.
Men är det verkligen så alltid?
Jag har tex min "issue" med flytt. Jag vill verkligen inte att mina barn ska flytta så ofta för att de ska växa upp i lugn och ro och få rötter. Jag tyckte det var jobbigt att flytta ofta och börja om. Men det är jag. Mina barn skulle kanske uppskatta det. Min äldsta vill byta skola och vi har sagt nej av olika skäl - en av dem för mig är just det ovan. Jag kan inte vara riktigt säker på att det är rätt beslut nånsin. Hon kanske skulle behöva det. Men jag vet inte. Och jag tvingas ta ett beslut utifrån mina egna erfarenheter - men också andra skäl att inte flytta henne har vägt in!
...kanske skulle vi flytta henne och hon själv inse att gräset inte är grönare på andra sidan. Det är inget vi kan lära henne, det måste hon lära sig själv....eller aldrig lära sig...
Man kan inte lära andra hur man lever sitt liv, inte ens sina egna barn. Skillnaden mot andra är att sina egna barn har man ansvar för och man måste göra sitt bästa enligt sina egna förutsättningar. Man försöker lyssna men hör med sina "glasögon" hur man än försöker vara objektiv. Tolkar vare sig man vill eller inte i varierande grad. Alla måste göra sina egna misstag. Tom ens egna barn hur ogärna man än vill det, även när man ser hur de krånglar till det.
Barn är kompetenta att ta hand om sig själva. Det svåra är att inte lägga sig i för mycket. Man får ha mantran "jag tar emot då det faller" i tanken, bita sig i tungan och låta barnet göra sina egna fel och misstag och sina egna rätt. Men det är svårt för man vill så väl.
För övrigt ska man göra som man tycker är bäst själv och då har man inget annat än sin ryggsäck. Man kan inte agera utan den, lägga ryggsäcken bredvid sig och köra in blindo liksom. Man kan inte göra sig fri. Barnets uppgift är att protestera mot det den tycker är fel på nåt sätt enligt dess världsbild. Helst ger detta lärdomar åt föräldern. Man "uppfostrar" varandra, liksom. Man lär sig mycket om sig själv och sina egna tillkortakommanden genom barnen....
//manon
Ja, visst gör man... lär sig mycket om sig själv genom barnen.
Varför vill din äldsta byta skola egentligen ?? Mår hon inte bra av att vara i sin skola ??
Om jag dte visste! Är lite orolig. Hon har alltid lekt med andra och nu vill hon bara vara hemma. Skolan/fritids säger att det inte finns några fnurror på tråden och de är bra, men jag vet inte! Jag vet inte vad det är!!
Kanske vill hon ha det så, kanske inte...Hon är lite käsnlig med och tar lätt illa vid sig och vill ha snällare kompisar...jag vet inte!
Åh, det är verkligen inte lätt... livet går upp och ner och det är svårt för många att kunna balansera vad folk/barn ibland häver ur sig, att inte ta åt sig utan låta det rinna av istället.
Det är ju något som tyvärr kommer att existera mer eller mindre hela ens liv... stackarn - hoppas hon finner sig tillrätta igen...
Många barn kan säga så elaka saker åt varandra, och vissa barn förstår kanske inte heller hur sårade andra kan bli... men samtidigt behöver så'na barn även få reda på hur andra barn reagerar på vad de häver ur sig... så att de så småningom kan lära sig att man kanske inte säger vad som helst, hur som helst, utan att fundera lite innan...
Svårt är det...
Man får hoppas att det är en övergående period i hennes liv... men är man känslig så är man... och att bli "härdad" inför livet är inte lätt...
Har märkt vissa saker i alla fall. De talar om mode och en tjej X är ganska dominant, min säger att hon nu är bästis med Y och betsämmer över henne. Tex så har Y inte varit på sin teaterlektion på några veckor för X har inte velat låta henne göra det och Y-s mamma vet ingenting - än!
Jo, om mode är det så att X har sagt att dödskallar är inte på modet längre etc etc. Jag tror att X har ganska låg självkänsla...Men visst ringer det också fortfarande men Storsyster säger nej! Men inte lika ofta längre...Hon säger att hon ycker om att vara med Y + nån till just nu...Ja. SVÅRT! Och jo, hon har svårt att låta saker rinna av sig...Dte är som du säger och man står bredvid och kan inte göra nåt mer än at försöka få henne att må bra hemma och trivas. Därav mitt usla samvete jag skriver om ovan! Jag vil ju att hon ska må bra...men är osäker på om hon gör det, vad som är självvalt elelr inte. Men en kompis ringer ofta men Storasyster är inte heöt förtjust i henne och sagt nej alltid/ofta...Så hon väljer detta också, att vara hemma, men...
Ja, det är svårt... och ibland får man bara låta de vara och inte förstora upp det...
Mode är också svårt, när det finns dominanta personer som tycker att de ska få diktera andras val och vardag. Jag tycker att din dotter gör rätt i att sätta sina gränser, och vara den hon är istället för att anpassa sig efter andras tyckanden. Det är riktigt starkt gjort av henne och det bör uppmuntras, hon hittar säkert på sikt "trevliga" kamrater som tar henne för den HON är och accepterar det, och som hon trivs med. Men det kan ju ta sin tid även det... innan hon hittar rätt själv...
Jag håller tummarna och ser positivt på din dotters agerande, även om det är jobbigt nu.
:)
Eftersom Idun skriver så pass omfattande så känner jag inte att jag behöver säga samma sak, fast med mina ord. Jag tycker det är väldigt positivt att din dotter orkar välja sin egen väg, trots att det blir jobbigt. Hon skulle aldrig orka välja egen väg om hon inte kände er uppbackning därhemma.
Idun och Ullis - jag hoppas att det är så! Är det nåt hon har så är det envishet och vilja. Bra och och dåliga egenskaper som allt annat. Får prata med henne mera och luska...hon är inte så meddelsam. Pratade med henne i telefon och hon lät glad och har en kompis hemma i dag! Skönt.
Jag minns att när mina barn var i speciella åldrar så upplevde jag min egen barndom i motsvarande ålder på något sätt och bearbetade sådant som varit svårt vid den tidpunkten. En märklig känsla och en särskild dimension i detta med att vara förälder. Man ska inte bara ta hand om sina barn, man ska ta hand om sina egna känslor också i sammanhanget.
Det är fantastiskt att få vara förälder, följa barnens uppväxt och sedan "sjösätta" dem. För så kändes det när de gav sig av hemifrån för att leva sina egna liv och segla själva. Då funderade jag ofta om jag skickat med i bagaget det de behövde. Än så länge ser det ut att ha gått bra för dem. Tack o lov hade de en del eget bagage också, inte bara det jag skickade med.
Inga - måste vara skönt att veta att det går bra för dem? Allt man gjort, bra och dåligt blev överskuggande bra?
Ja, _andra_ kan mycket väl bli både frustrerade och arga för att dottern din är viljestark och envis, men faktum är att hon behöver dessa egenskaper lite senare. Nu tror jag att hon inte riktigt hanterar dem bara, att hon försöker testa fram en medelväg som ska passa henne. Försök att inte bli så arg på henne,utan vägled henne konstruktivt. Jag vet att det är lätt att haka på lärarens missnöje, men sätt dig över sådana känslor för jag vet att du kan det.
Jag har själv en mycket viljestark och envis dotter så jag vet vad du går igenom! =)
Jag kan känna att det är något som hon försöker att berätta. (fast hon inte riktigt har orden och förståelsen för vad som sker med henne)