Bråk
Nu sover alla tre små och jag känner mig genomrutten. Tvillingpojken tog såååå illa vid sig av att sitta bakom grinden. Usch...det känns inget bra det här, inget bra alls. De säger att man behandla med respekt, men när de är så här? Bara skrattar och inte lyssnar? "Naughty corners" säger många är fel, men om de inte slutar göra varandra illa? Jag har inga verktyg! Vill inte vara denna skrikmorsa...utan tålamod...tröstar mig nu med coca-cola och engelsk deckare på TV. Vill bara väcka barnen och gosa med dem...de är ju det käraste jag har!
Jag vet, jag har skrivit om det nyss men på sista tiden - vilken cirkus det kan bli! Vad de triggar varandra. Vilken styrka de har i varandra...jag säger bara nej och åter nej och blir gnällig själv. Jag gissar att de lyssnar mer än vad man tror...ändå...?
//manon
Rätt hanterat behöver en avskärmad "skamplats" inte vara fel. Som förälder måste man ju kunna markera och låta det få konsekvenser när barn gör helt fel saker, framför allt när de är elaka mot varandra. Barn vill egentligen ha ramar runt sitt beteende.
Men det måste nog finnas en logik i hur man hanterar detta; typ alltid en varning innan och en förklaring på vad som var fel. Sedan ungefär lika behandling för alla barn och ungefär samma nivå när bestraffningen kommer. Men detta är förstås svårt om man själv som förälder valt att leva ett mer "som det känns för stunden liv", inte så inrutat.
Jag tror att barn först och främst behöver kärlek och närhet av sina föräldrar för att må bra. Om man sedan orkar vara konsekvent och få till en bra uppfostran spelar i det långa loppet inte så stor roll. Om föräldrar inte orkar ge de "bestraffningar" för dåligt uppförande som egentligen behövts så kommer någon annan att göra det senare i livet om barnet fortsätter att bära sig illa åt tillsammans med andra.
När så små barn som Dina härjar så är det nog bara handfast åtskiljande som hjälper. De är för små för att ta till sig argument i alla lägen tror jag, åtminstone om de är lite trötta. Det är inte farligt för barn att bli arga och lessna över att de måste bli delade på när det inte funkar i grupp. Det är jag helt övertygad om så Du behöver inte ha dåligt samvete för tvillingpojkens reaktion.
Är helt med på det du säger och varningar utfärdar jag! Jag förpassar dem inte till bakom grinden på en gång...De måste ibland skiljas åt. De kan vara taskiga mot varandra, retas och i det här fallet hoppade de på tvillingsyster och slutade inte trots varningar så jag satte den mest skrattande och ohörsamma bakom grinden.
Nä, han tål det. Och jag kunde plocka undan middagen (äntligen) och de blev lugna sedan. Talade med dem om reglerna "inte bitas, slåss, hoppa, etc"
De är verkligen trotsiga nu! Och gud vad de kan retas med varandra...Men de är också jättegulliga med varandra! Leker bra och är ett litet gäng. De är ju så nära varandra i ålder med så allt det sociala testas många gånger, både det bra och det dåliga:). De är snälla då vi inte är hemma:). Men syskon kan man behandla lite hursomhelst ibland har jag märkt.
Du vet ju när saker och ting går "överstyr" och det var antagligen det som skedde då han hamnade bakom grinden. Jag har gjort likadant när saker och ting gått överstyr och jag har mått precis lika dåligt som du gjorde igår. Frågan är bara om man kan göra så mycket i det läget? Går saker överstyr krävs handfasthet och gränser och det gav du. Kanske är frågan hur man ska trösta dig efteråt? :)
Ibland tror jag att vi föräldrar mår mycket sämre än barnen då vi tvingas sätta vissa mindre trevliga gränser.
(En generell fråga: vad beror det på? )
Känner igen det där. Man kan känna sig helt slut på de små liven, sedan när de somnat så kommer funderingarna om man gjort rätt.
Kära du... tänk så här: din uppgift som förälder är att medelst respekt bibringa barnen de nödvändiga kunskaperna och färdigheterna som de behöver inför sina vuxenliv. När du fysiskt plockar isär barnen så visar du med handling att deras beteende inte är acceptabelt. Du kunde ha skrikit åt dem eller daskat till någon av dem (eller båda), och då hade du brustit på "respekt-punkten". Nu gjorde du inte det!
En annan av dina viktiga uppgifter som förälder, är att se till att alla dina barn överlever... och en mildare variant av "överleva" handlade det ju om, när barnen gjorde varandra illa. Du ska skydda dem inte bara mot omvärlden, utan vid behov även mot varandra (eller mot er själva, föräldrarna, om det skulle behövas)... Du gjorde klart det du skulle och tog snacket med barnen när alla lugnat sig och kunde fokusera.
Jag kan inte se att du kunde ha gjort mer rätt än så?! Varför är du osäker? Hur kommer du fram till att ett sådant agerande skulle göra dig till en skitmorsa!? Det är väl inte särskilt snällt eller tolerant mot DIG?
Eller har vi helt olika syn på vikten av gränssättande, eller vad vi fostrar barnen till...? Som jag ser det så fostrar vi vuxna, dvs vi fostrar barnen så att de ska klara vuxenlivets förutsättningar så bra som möjligt när de kommer dit. Utan tydliga gränser kan de inte lära sig det... så ser jag det. Tänker du på något annat sätt?
De lyssnar - men glömmer :)
Åh tack alla! Dte är som ni säger, absolut! Det enda jag tänker på är hur dylika betraffingen dissas, man ska resonera mm men har man envisa barn så har man! Man MÅSTE sära på dem stundtals!
De verkar faktiskt vara på det klara med hur man ska uppföra sig för de är polider med andra. Vet att de ska dela etc även om det ÄR svårt ibland!! Självklart är det det. Men nolltolerans mot hugg och slag...