Stolt mamma!

Alla är hönsiga och ickehönsiga på olika plan med oliak saker. Jag är hönsig med att inte släppa mina små barn med blicken. Är paniskt rädd för att tappa bort dem i affärer och stränder. Vill ha koll på dem hela tiden. Överallt som inte är hemma. Min oro är inte helt obefogad. Jag minns när mellansonen var 16 månader och äldsta 5,5 och jag var tvillinggravid och vi var på Kanarieörna. Passade på för med 4 barn varav ett tvillingpar insåg vi att vi inte skulle kunna ha råd att åka på charter länge när de väl var födda.

Vi svor över Kanarieöarna för det fanns inte en enda restaurang av nåt slag som inte var inhängnat. För den lille sonen ville inte sitta stilla och inte höll han sig rart bredvid bordet och lekte på golvet heller. Nej det var att äta i skift. Först åt en, sedan den andre. Den som inte åt, ägnade sig åt att springa efter sonen som försvann bortom nåt hörn där han upptäckt nåt nytt ställa att rymma igenom. Åh, vad vi svor! Jag fick sammandragningar av det hela (springa efter) så halva veckan fick jag sitta stilla och äta och maken blev mager. "Alla" säger att barn håller sig tätt intill en, inte försvinner utom synhåll - bah! Han travade glatt i väg utan minsta tanke.

Varför vi inte surrade fast honom i barnstolen vid bordet? Han skriker trumhinnorna av en. Leksaker och annat att förströ honom vid bordet? Funkade en begränsad kort  tid av mattillfället. Han åt - sedan - svisch!! Han gjorde utbrytningsförsök så det gick inte att ha honom i stolen. Han hoppade ut med huvudet före. Jag lovar - gick inte! Med avund såg jag andra bebisar som satt en 30 minuter stillsamt, nöjda med lite leksaker och föräldrarna åt i lugn och ro före/efter att barnet hade ätit...

Han har även travat i väg hemifrån en gång då han var 2 år för han var sur över att han inte fick följa med mig för att handla. Jag hade twinsen med mig och det skulle bli för tungt lastat med alla barn + veckohandling. Mötte honom i parken på väg hem. Ensam. För övrigt har han rymt från dagis med kring 2,5 års ålder. Med tanke på hur våra barn är så den dagen Metro hade en notis om tre barn, två pojkar och en flicka, som rymde från dagis för att bada så fråagde flera på jobbet om det var våra...det var det inte - än.

Därför var jag hemskt stolt över mig själv i dag. Vi var och badade. Naturligtvis en mindre långgrund strand. La filten och våra saker i skuggan. Lät kidsen springa omkring som de ville för jag satt strategiskt till på vår plats och såg. Bara enstaka hjärtsnörp då de försvann åt nåt håll. Eller när jag hjälpte ett barn och tappade den visuella kontakten med de två andra.

Jag var cool! Jag litade på dem! Jag släppte dem inte ur sikte en sekund mer än nödvändigt så deras känsla var i alla fall total frihet även om den faktiska sanningen inte var så.

Alltså, jag är verkligen livrädd för att tappa bort dem. Men jag litade på dem i dag och känner mig stolt.

Nu är vi hemma igen och då ville de leka med ett par andra här men kom hem ganska snabbt igen. Själv babblade jag på stolt och alldeles för länge för grannungarnas pappa om hur duktig jag varit och låtit de springa fritt. Känner mig stolt!

Ni som är än hönsigare än jag med vatten - jag lovar! Jag höll koll även om jag inte var bredvid!

//manon

Kommentarer
Postat av: Nina på Johangården

Ibland måste man vara hönsig och andra gånger lite hönsig i smyg så att inte barnen ser det. Åter andra gånger klarar de sig galant utan hönsmamman :D
Min son rymde från dagis när han gick där. Dagispersonalen var från sig av skräck och oro. Det brukade ju gå en man utanför och locka på barnen. Men sonen och en till hade helt sonika fått nog av dagis och travat hem till min ena bror.

Postat av: Inga M

Det där är på något sätt en evig balansgång; hur mycket ska jag som förälder ha koll och hur mycket ska jag släppa iväg barnen. Det pågår fortfarande i hög grad när de är vuxna absurt nog!

2007-08-07 @ 08:12:43
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Lotten

Jag vet precis vad du menar och varför du är stolt! När det gäller vatten är jag superhönsig. Försöker göra precis som du (fast jag har ju bara två *s*) och sitta och titta på håll så de känner sig fria.
Vissa saker är jag jättehönsig med, andra inte!

2007-08-07 @ 10:32:13
Postat av: Annaa M

Ha ha, mina hade aldrig en chans att känna någon total frihet vid något vatten, never. Jag satt alltid vid strandkant eller poolkant, har aldrig legat en sekund vänd mot solen med dem med. Vi hade länge ett avancerat signalsystem när de badade, det var nödvändigt eftersom Mellan var bindgalen i vattnet. Hon höll ändå på att bli påkörd av en speedboat i Bulgarien och vid en halländsk strand såg jag döden i vitögat när hon bara gick rakt ut för att fast vågorna stod höga. Jag slet av mig jeansen för att hämta in henne eftersom vi förlorade kontakt med henne. "Hej mamma badar du i underkläderna?" sa hon när jag greppade hennes arm och började dra henne inåt. Då var hon nio och syskonen stod hysteriska på stranden. Det tog flera år till innan jag vågade lita på henne.
Men jag förstår vad du menar, att friheten egentligen var imaginär. Bara det att för framförallt henne så var det urviktigt att hon inte fick känna den friheten, hon fixade den inte i samband med vatten.

2007-08-07 @ 11:32:30
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Annaa M

Bäst jag lägger till angående ovan att det inte handlade om att "testa gränser" och att det var för att jag bevakade som hon gjorde dumheter och jag borde låtsats att inte se henne. Nix, hon kände sig helt enkelt gränslös i vattnet, redan som mycket liten drogs hon till vatten, ramlade i dammar, klev i dammar (ofta påhejad av storasyster)och pölar.
Nu sitter hon och hårdbevakar två barn vid en atlantstrand.

2007-08-07 @ 12:10:36
Postat av: Manon

Till alla!
Kul att höra om era erfarenheter av hönserier:). Alla är ju det fast med olika saker! Eller de flesta i alla fall!
Jag har i allan fall tur, apropå vatten, att mellansonen är rädd för att få minste droppe i ansiktet så då håller sig twinsen nära honom med:). De släpade i hop en hög med sjögräs vid vattenbrynet och låtsades (glömt vad) med det där...

2007-08-07 @ 22:17:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback