Shit
Det känns bra nu i alla fall sedan jag talat med maken. Jäklar vad barn kan vrida runt kniven i en och jag som är så osäker tar åt mig så jag kan inte värja mig. Maken tycker i alla fall att jag har för höga krav. Han kommer från en familj med tre syskon.
Shit! Rädslan för att upprepa mönster kan även göra en - tja - otydlig och mesig. Viljan att lyssna på varje argument. För uppoffrande är aldrig bra. I alla fall, så lite kan göra så stor nytta. Som att Storasyster fick följa med då jag sprang. Hon brukar göra det och nu har jag inte sprungit på länge så jag gjorde det och lär väl göra det i dag igen. Jag erkänner, jag springer helst ensam, men om det gör Storasyster lycklig så är det bara super! Hon tycker om att följa med. Och man får vara uppfinningsrik för att få till egentid med barn. De andra tre har inga sådana krav som Storasyster har på mig. Maken säger att hon har varit endabarn för länge och kontrasten kan ibland bli för stor. Han tar det hela coolt.
Man måste hålla huvudet klart, inte blanda i hop saker, sina känslor, det man hör...allt är olika...betyder inte samma sak. Man måste ta ett steg tillbaka. Och ja, jag behandlade henne som en prinsessa innan de andra barnen kom för jag visste aldrig om det skulle bli fler...så kontrasten borde bli stor mot förr och nu när det gäller henne - men kanske nyttigt också?
Shit, shit, shit - man ska inte alltid vara förstående med barn och ta på sig saker. Bra det med men - ibland vill de ha nåt att storma emot. Jäklar. Ta emot och älska, inte fördöma, bekräfta men inte ge med sig på vsisa punkter.
Och shit shit shit shit - man ska inte vara så uppoffrande heller. Och inte är jag så uppoffrande jag lät heller...
//manon
Nu har jag inte läst inlägget och vet inte vad du syftar på. Jag vill bara säga att fundera i vilket fall inte så mycket på det där, för det gör dig inte gott. Lyssna till maken, han har erfarenheten. Med hans erfarenhet av fler syskon och kanske en mer normal (missförstå mig inte nu!)familj, så kan han avdramatisera det hela. Saker och ting är aldrig enbart dåliga. En svår barndom kan ge fantastiska egenskaper och känsla för andra människor, lika mycket som en svår barndom kan ge många ärr. Det finns alltid två sidor av medaljen.
Alla äldre syskon lider mer eller mindre av att få mindre syskon. Det finns ingen som inte känner av något. Min dotter var nästan 4 år när hon fick lillebror och hon har väl inte enbart sett det som något positivt även om det i grunden är det. Så visst, du har helt rätt när du säger att kontrasten för din äldsta tjej blev säkert stor, men med två kompetenta föräldrar som ni faktiskt är, så ser ni också hur hon har det och vad hon har för behov. I en välfungerande familj så brukar det aldrig innebära någon större katastrof. Inte alltid helt lätt för henne, men för den skull ingen ohanterbar situation.
Behovet att vara ensam och ha lite eget revir är olika, olika olika tider och för olika människor. Den som inte ha det behovet, kan ta det coolt. Man få vara egoistisk
och kräva egen tid, annars mår man inte bra..
Ullis - jag tror du har absolut rätt!! Min dotter verkar känna som din. Hon är 5 kalenderår (eg 4,5) äldre än lillebror. Först inga syskon en massa år och sedan dessutom
TRE st på 20 månader!! Snacka om omställning...Nej ohanterbart kan det inte vara. Jag tror att man måste lyssna och inte ta ifrån henne känslan, få henne förstå vad som är omöjligt och se till att hon får egentid. Hon gillar att vara med och handla ENSAM med förälder och vara med mig då jag springer ENSAM. Det är viktugt för henne, att hon ser att vi i alla fall tar henne på allvar.
Hannele - så sant! Det är ju så det är därför det aldrig går att jämföra!