Olika personligheter - "prinsessor"

Jag ogillar egentligen att hänga ut nån så här men nu behöver jag råd...hoppas ni orkar läsa till slut...skriver snabbt på jobbet.

Vår äldsta dotter (snart 9 år) och jag har väldigt olika personligheter. Hon är extremt extrovert, iof är jag extrovert i grunden, gillar att umgås och prata men hon är, helt vilt extrovert. Det ska vara kompisar JÄMT, Hon vaknar på morgonen och en kvart senare är hon uttråkad och vill ringa en kompis.

Nu är det så att hon är väldigt socialt kompetent. Det ringer barn hit och hon ringer med och ska leka. Ibland känner jag med vissa barn som ringer som får ringa några gånger och Dottern är inte hemma gång på gång, åh, tycker så synd om dem, speciellt när jag vet att de inte är Dotterns favoriter riktigt men hon leker med dem ändå…men så är livet…

I alla fall. Eftersom hjon har det behov av att leka och verkar vara inne i en väldigt social period, avskyr att vara ensam (jag kan uppskatta stunder av ro, alltid gjort) så har jag tänkt att, ja, jag låter henne leka så mycket hon vill bara det inte går ut över nåt skolarbete och ser vad som händer. Jag vill inte så i vägen för hennes sociala liv. Två helger på raken har hon lekt med kompisar, hela dagarna, hos oss eller bort + under veckorna har hon tagit hem kompisar/gått hem till kompisar.

Resultat – igår en totalt gråtande Dotter som verkar helt slut! Det kom smygande. Såg tecknnen lite på att hon alltför lätt tyckte synd om sig själv (har tyvärr lätt för det, en av hennes sämre egenskaper, jag får krupp på det, så är inte A ( 4 år tex). Vi talade med henne i går för hon blev under dessa två veckor mer och mer självsvåldig och som en tonåring vilket vi inte gillar. Kan visa en otrevlig sida mot oss då hon är med kompisar. Vi talade med henne om det men hon kunde inte ta det. En annan dålig sida hos henne, hon klarar inte av kritik eller dylikt hur snällt man än lindar in det. Hon känner sig lätt angripen. Hon tog upp allt med som att hon aldrig får det hon vill ha (vilket handlar om egen mobil och egen dator på rummet) och att jag inte gör nåt för henne och då syftar hon på att jag ännu inte lagat hennes halloweenkjol (men det är ju inte förrän NÄSTA vecka!?). Får hon för sig nåt så ska det göras NU. Hon kör helt efter impuls och tänker inte på att det just då INTE passar för andra MEN att det BLIR gjort till det det behövs! Apropå mobil, så länge hon ringer oss varje kvart för att tjata om hon och kompisen får ta glass eller nåt annat behov så lär hon inte få mobil. Hon använder telefonen för att uppnå omedelbar tillfredsställelse av sina behov. Behöver inte vänta. Typiskt exempel i går. Hon ringer mig då jag är på väg hem från dagis om nåt hon vill, jag vill inte prata om det då – hon ringer då pappa trots att jag är hemma om 10 minuter! OK, det har nog med åldern att göra delvis, hon behöver lära sig att allt kan inte uppfyllas på en gång.

I alla fall, Dottern verkat helt slut. Hon orkar inte med denna sociala aktivitet hur social hon än är. Vi sa till henne att i morgon (fredag) ska hon hem med oss, utan kompis och även under helgen ska hon vara hemma. Gissa om hon är ARG!

Alltså, Dottern är begåvad på många sätt. Hon är intresserad av mycket och är en tusenkonstnär, jag menar, hon kan teckna bra, göra finsa smycken, är väldigt vig och gymnastisk, bra i skolan, socialt kompetent, intelligent. Hon kommer att ta sig igenom livet på ett bra sätt men har sina dåliga sidor som gör att hon gör det svårt för sig, som att tycka alldeles för synd om sig själv och oftast fokusera på det negativa.

Vad gör man? Hur hjälper man henne? Är det rätt att tvinga henne vara hemma hela helgen utan kompis? Nu är hon och jag olika personligehter men agtror det är nyttigt att lära sig at vara ensam och ha tråkigt…

Har vi gjort fel? Hon var endabarn i 4,5 år och vi trodde inte att vi skulle få flera. Har vi då skämt bort henne alldeles? Jag vet hur fantastiskt jag tyckte att allt var, hon var mitt ALLT då.

Jag vill inte ha en ”prinsessa” men det kanske är just det jag skapat…? Hur gör man? Råd?

//manon

Kommentarer
Postat av: Carina m3

Jag har ju bara hälften så gamla barn så jag har ju ingen erfarenhet av det du beskriver men det låter lite som ett äldre barns sätt att söka gränsen. Även om hon inte vet det själv så tror jag att det uppskruvade lekandet syftar till att ni ska säga stopp. Det måste vara lite läskigt att känna att man själv sätter gränserna när man bara är nio år, tror hon behöver hjälp med det, precis som du säger.

Kanske kan hon leka en del av helgen, på efermiddagarna eller så?

2006-10-27 @ 08:30:13
Postat av: LG

Ett till inlägg som väcker känslor hos mig:-)
Ang. kompisar så tycker jag ni gör helt rätt, hon är kanske redan i gränslandet till tonåren och måste få höra av er att nu räcker det. Visst blir hon arg, men det kan nog ändå kännas bra. Jag ser tendenser till det här hos vår 4-åring, han ska hela tiden "göra" saker och allra helst skulle han vilja träffa kompisar. Men än så länge kan vi styra.

Men - det här med att inte kunna ta kritik och vända saker till det negativa. Så är jag! Eller så har jag varit? Jag är snart 40 och kämpar fortfarande med det här *s* (tröstande... knappast?!). Jag oroar mig och kan vända saker till negativt, fast jag har blivit bättre. Kritiken, tja det är min svaga punkt. Hur var det när jag var yngre då? Det var jobbigt, men det man behöver är en stöd, både hemifrån och från kompisar. Ett gäng som accepterar en som man är, trots att man har de här dragen (som jag i alla fall inte gillade hos mig själv!). Min mamma har aldrig förstått det här hos mig, trots att hon verkligen försökt. Hon ser sig själv som en positiv människa (fast hon kan vara väldigt negativ...). Balansgången har alltid funnits för henne där. Min pappa har aldrig blåst upp det, bara försökt stilla motverka. Jag tror 9 kan vara för litet trots allt för att hon helt ska kunna inse vart beteendet leder. Visst kan man påtala konsekvens.
Jag skulle känna så här - när hon har så många kompisar och uppenbarligen är omtyckt, då måste det nästan vara så att det negativa och det med kritik inte kommer när hon är med kompisar? eller?

Ostrukturerat som vanligt...
/LG

2006-10-27 @ 09:08:35
Postat av: Sofie

Hej!

kankse en kompromiss? typ inte fredag och lördag men söndag.
Generellt tror jag ni gör rätt. Det verkar ju ha blivit för mycket och hon måste ju vara lika trött som ni på helgerna efter hela veckor med skolarbete, fritis, kompisar. H är nästan likadan fast hon bara är sex men vi säger ifrån kankse hälften av gångerna på helgerna - ofta kör jag med motiveringennär hon frågar varför att VI (alltså jag, maken och Emmy) vill ju också vara med dig ju och då blir hon smickrad, det köper hon. Och de senaste veckorna har det faktiskt hänt att hon sagt själv att "jag vill bara vara hemma idag, jag vill leka med E (lillasyster)". Det är som hon känner att hon behöver det.

Å andra sidan - N är äldre. Hon sköter sitt fixande och donande med kompisar själv (vi måste fortfarande hjälpa att ringa, följa om det är långt et c) och kompusar blir viktigare ju äldre man blir. dessutom är hon ju rätt mycket äldre än sina syskon - jag kan alltid säga lek med din lillasyster för de är så nära i ålder att de leker riktigt bra. Därför skulle jag nog kompromissa, att hon fick leka en dag och vara hemma resten. Dessutom kankse du/ni kan göra ngt roligt med henne EN DEL av den tiden - inte hela för visst måste man lära sig att ha tråkigt, men samtidigt är det kankse viktigt att hon känner att ni har tid att vara med henne och tycker det är kul att hitta på ngt - i veckorna hinner an ju inte så himla mycket...

Postat av: Christina

Det här känner jag väl igen. Mycket väl. Min åsikt som är sprungen ur min erfarenhet av två sociala flickor ...

Du som förälder måste sätta gränserna. Hon fattar inte själv när och om det blir för mycket.
Precis som i allt annat kan man inte köra järnet jämt. Hon får med sitt "tempo" aldrig någon vila på egen hand eller ro. Dessutom - det som skrämmer mig ... är att hon inte får ha tråkigt. Det anser jag att barn måste få ha! Tråkigt.
Inte för att de minsann inte ska ha roligt hela tiden, det är inte vad jag menar, men vi måste alla ha tråkigt ibland, vara för oss själva, utan att ha något särskilt att göra. Först när vi hamnar DÄR kan vi få tid och möjlighet att tänka efter och kanske till och med komma på ngt att göra, en ny idé föds inte när man är upptagen ... den kommer ju oftast när det är lugnt runt omkring.
Jag hade samma sak med båda flickorna. Men jag begränsade kompis-umgänget. Absolut. Inte enligt några regler skrivna i sten med bestämda dagar etc utan på "gehör". Har man varit med kompisar fredag, lördag ... då är man hemma på söndag. T.ex.
Det är bara att bestämma. Hon kan själv inte reglera det där. Hon bara märker att hon till slut "lider" för att hon inte fått "ro". Och det får hon bara om du ger henne det.
Och det är klart att hon blir arg när ni sätter upp gränserna för det här! Men uppfostran och omsorg innebär ju inte ALLS glada tillrop och skratt dygnet runt :)
Må gott!

2006-10-27 @ 09:58:54
URL: http://solusfemina.squarespace.com
Postat av: carulmare

Känner igen dethär med att 'du gör aldrig något för mig'... Min son höll på med det, långt upp i tonåren. Egentligen tror jag att det var hans sätt att fråga 'tycker du verkligen om mig, hela mig...?' Det gjorde jag inte jämt. Han hade sidor som fick mig att ifrågasätta mig själv som mor. Det var inte så roligt... Första barn och ensambarn, de blir kanske lite annorlunda? De får så mycket uppmärksamhet, man har ögonen på dem hela tiden, kritiskt också... Jag undrar om någon mänska egentligen tål kritik...?

2006-10-27 @ 10:18:16
URL: http://carulmare.blogspot.com/
Postat av: carulmare

Tror som Sofie att detdär att ni också vill umgås med henne, är ett mycket bra skäl...! :)

2006-10-27 @ 10:23:06
URL: http://carulmare.blogspot.com/
Postat av: Manon

TACK för alla synpunkter! Jag känner som Christina att man får köra på gehör. Känna av.

Visst är det en gränssättningsfråga.

Brukar faktiskt säga att även vi vill vara med henne och då svarar hon trumpet att "det gör vi ju om kvällarna" och då säger vi att det INTE räcker, vi tycker om henne och uppskattar hennes sällskap. Då säger hon att hon har TRÅKIGT hemma.

Apropå tycka synd om sig själv och inte tåla kritik, visst är det svårt med kritik för de flesta! Jag tror hon har lite dålig självkänsla tyvärr...Har Drama Queen takter.

Erkänner ärligt att jag HAR tyckt synd om henne att hon har blivit så detroniserad från att ha varit endabarnet till att få 3 syskon inom loppet av 20 månader. Hon minns den ensamma tiden mycket väl.

Ja hon är tillräckligt poppis för att ha kompisar och det funkar även om hon tar till tårar för att få som hon vill. Förr kraftigt i dag lättare. Men de som gillar henne förlåter henne men vi talar om för henne att det inte är acceptabelt.

Vi måste se till att hon kan vila...

Som sagt, jag testade om hon orkade och det gör hon inte. Stackars lilla första barn, man gör de värsta misstagen med henne? Antar jag...

Men jag ska sluta tycka synd om henne för all egentid hon förlorat iom syskonen. Jag tror hon mår bra av att man inte hakar på tycka-synd-om-tendenserna.

Hon är envis, viljestark och allt...

Mycket tankar...

2006-10-27 @ 13:34:18
Postat av: Annaa M

Tja, som du vet gillar jag inte uttrycket testa gränser och jag gillar inte attityden "det är jag som förälder som sätter gränserna" - nope det är det inte alls, det är vi tillsammans! Föräldrar har en del kunskap och erfarenhet att dela med sig av men inte använda till att bygga staket. Annars blir det ju bara makt och förtryck och det är ingen bra grund att bygga varken relationer eller utveckla självständigt tänkande på.

Vuxna är olika, barn är olika. Din flicka är en tjej med stora sociala behov och kanske en dramaqueen dessutom. Kanske ingår det även i hennes personlighet att då "vara helt slut" och gråta ut lite utan att det behöver vara så farligt. Du som är så observant märker säkert om det skulle uppstå en ihållande nedstämdhet eller hyperaktivitet. Det är ju också skitviktigt att ni har bra kontakt hela tiden, jag tror inte det är så jäkla viktigt att man gör saker tillsammans, bara man pratar! Jag har sett en del familjer som har mycket idéer om kvalitetstid och "nu ska syskonen bara vara med varandra" och inte märkt av att de där barnen verkar lyckligare, gladare, mer harmoniska och allt vad det kan vara. Bara att föräldrarna är lite beskäftigare.

Jag tror inte alls barn aktivt behöver lära sig ha tråkigt. Så vitt jag förstår har hon inga stora problem i skolan med att "sitta stilla" och sånt? Se där, då har hon redan lärt sig. Skolan är ju alltid skittrist någon gång om dagen och värre blir det.

Däremot är det klart att ni ska tala om för henne att ni uppskattar hennes sällskap. Här i familjen har vi en flicka som rest sig från bordet från hon var...bäbis...inte för att vara med kompisar utan för att hon inte har lust att vara mer social. Vi har blivit besvikna många gånger när hon dragit sig tillbaka, stannat på sitt rum på utlandssemestern och så. Men vi får stå ut, hon vet att vi uppskattar hennes närvaro. Och när hon är närvarande så är hon ju i centrum eftersom hon är den som mest livar upp vår familj med skämt, livliga samtal och stimulerande gräl. Skillnaden mellan tre och fyra personer här hemma är stor.

Samma person är också oerhört oemottaglig för kritik. Stor uppståndelse uppstår gärna över skitsaker. Vi försöker ta det med humor när vi kan...hennes suveräna bortförklaringar. Senast igår förklarade hon bort att hon stört mig i en viktig intervju. Den delen av personligheten kommer hon långt med. Ska sägas att utanför hemmet använder hon den mer sofistikerat. Kanterna slipas efterhand ute i det sociala livet och jag tror hon jobbar med det själv.

Och det där med mobilen. Ha ha, ska du vänta tills de där samtalen inte kommer så blir det nog ingen mobil! En dramaqueen kring vilken världen snurrar behöver veta NU om man köpt kvällstidningen, vilken station man befinner sig vid, vad det ska bli för väder imorgon och hur många glassar var och en får ta.

Nu låter jag kanske något raljerande och lättsinnig, men jag tror du vet Manon att jag tänkt rätt mycket, inte minst på att inte alltid köra i den politiskt korrekta strömfåran i mitten.

Ha en bra helg, nu ska jag åka in och vinka av storasyster vid tåget!

2006-10-27 @ 15:23:31
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Herr Manon

Även fast jag gillar att läsa här så brukar jag avstå från att kommentera, för det känns på något sätt viktigt att det här är Manons blogg och inte vår blogg; att hon lägger ut sina tankar utan att jag, maken, lägger mig i. Men just den här gången gör jag ett undantag.

Jag ser att de flesta av er som kommenterat verkar hålla med oss (d v s Manon, fast jag skulle ha beskrivit situationen ungefär likadant som hon) i stora drag. Men sen kom Annaas inlägg och fick mig att tänka till litet.

Föräldraskap är på ett sätt rätt enkelt. Man ger mat, husrum, kläder etc. Man ger en liten hamn av kärlek och trygghet. Det är grundnivån men räcker rätt långt - klarar man den utan att förstöra på andra sätt är man en rätt hygglig förälder.

Men därutöver? Vad mer ska man ge dem?
Stimulans tycks många oroa sig nuförtiden. Jag har landat i uppfattningen att behovet av sådan är gravt överskattat. Att döma av twinsen, som vi aldrig har haft särskilt mycket tid och ork att "stimulera", så hittar barn sin stimulans själva om man inte vänjer dem vid att få den serverad.

Men det visste vi inte när vi fick N och hade henne som enda barn i 4,5 år. Jag tror att mycket av den oro och frustration som jag och Manon kan känna kommer ur en oro för att vi har "förstört" henne på något sätt, jämfört med hennes i det här avseendet mindre komplicerade småsyskon, och en vilja att ställa det tillrätta.

Samtidigt är det som Annaa säger: Barn är olika. Likt Manon blir jag mer och mer övertygad om att väldigt mycket av personligheten är medfödd och att dessa grundläggande drag kan man inte ändra på - inte sina egna och inte någon annans. Man kan lära sig förstå dem och hantera dem bättre, men inte ändra.
Och där ligger faran med "uppfostran". När, var går den över i en fåfäng bekämpning av barnets egenart? Jag tror att det är lätt att få för sig att man ska "korrigera" det som sticker ut för mycket - särskilt det som sticker ut åt ett annat håll än man själv gör.
Och i det här fallet så är alltså N en frenetiskt social person, en som verkar finna nästan all glädje i umgänge med andra. Jag och Manon, å andra sidan, är visserligen inga osociala människor men ändå - vi har båda (fast av helt olika skäl) fått stå för oss själva mentalt under viktiga perioder i uppväxten och vi är båda personer med mycket integritet, såna som behöver egentid för att ladda batterierna. Hur vet vi om hennes sociala liv är "för mycket" eller bara annorlunda än vi?

Men man måste ju sätta gränser. Fast varför då? En inte helt ovanlig uppfattning är att livet är fullt av gränser, så man gör barnet en tjänst genom att vänja det från början vid att det är så.
Men behöver barn att föräldrarna lär dem det? Se på barn som har börjat dagis, iaktta hur de beter sig mot personalen - det tar dem inte lång tid att fatta att olika vuxna har olika gränser och att anpassa sig till det.
Nej, jag tror att gränser sätter vi för vår egen skull. För att behålla vår integritet som föräldrar, för att hålla saker och ting inom ramar som får vardagen att funka och låter oss förbli människor gentemot barnen och inte dörrmattor. Det tror jag att barnen mår bra av också, för de behöver älska lika väl som älskas och nog är det bättre att älska en människa än en dörrmatta, även om det innebär litet motstånd?

Men måste man inte också sätta gränser för att skydda barnen ibland? Som att (för att ta ett enkelt exempel) inte springa ut i gatan? Kanske. Men låter barnet bli att springa ut för att det är en "gräns" eller för att det tror på mig när jag säger att det är livsfarligt, p g a den enorma tillit som det har för mig? Och vad händer med den tilliten om jag alltför ofta använder den för att sätta gränser vars nytta och logik barnet inte kan se, utan vänjer sig vid att kämpa emot?

Känner att det finns för mycket att säga, tror inte att jag kan knyta ihop trådarna längre. Men någonstans häromkring ligger det. N har sin personlighet - sällskapligheten, impulsiviteten etc - och jag vill inte "korrigera" den men den får tidvis konsekvenser (grinighet, tjat o s v) som det inte alltid finns plats och ork för i en familj som vår. Det krockar när hon kommer hem sent och börjar tjata om mobiltelefon eller vad det nu är med gråt i rösten, just som Manon och jag ska till att lägga småttingarna och bara längtar efter att få ägna oss åt vår egen "batteriladdning" en stund innan vi ska sova.

Oj, det blev långt. Jag har litet svårt att hålla måttan när jag börjat skriva. Ännu en anledning till att jag brukar hålla klaffen här...

2006-10-27 @ 18:16:25
Postat av: Lotten (LG)

Sätta gränser... Ser att en del reagerat på det uttrycket. För mig (som ännu har yngre barn) är det en form av att man som förälder tar stöten. Som barn känner man inte sina egna begränsningar, en del gör det knappt som vuxna. Man kör tills man blir fullkomligt utmattad. Jag har föräldrar som ändå tillåtit mig att utforska mycket, men innan jag själv förstod mig på hur mycket jag orkade/kunde så sa de till slut stopp. Och jag tyckte det var skönt!!! Det var en lättnad. Att få känna att de var min buffert när det behövdes. Det fick mig att förstå mig själv ovanligt tidigt.

/Lotten (ensambarn tills jag var 13 år!)

2006-10-27 @ 18:44:12
Postat av: manon

Har tänkt på detta sedan i går.

Dottern verkade inte slut i går efter skola/fritids alls. Hon frågade om hon kunde leka med en grannkompis till 20 men jag sa nej iom det vi sagt dagen innan, vi ville vara med henne ju, sa jag. Hon tog det helt OK.

Jag känner en konfliht här. Som Annaa säger, hon kan sitta still i skolan, hon är varken hyperaktov eller nedstämd. Det känns som om detta är mer på personlighetsplanet. Hon verkar inte heller ha behov av att "varva ner" utan hon kör och donar tills hon bestämmer sig för att - sova. Vila eller göra stillsamma saker länge är inte hennes melodi (även om hon kan sitta stilla och teckna eller göra smycken).

Tänkt på det där med gränser. Det Annaa säger är egentigligen det Jesper Juul säger (jag vet att du Annaa inte läst honom förrän då dina var stora redan? Mins jag rätt och att du avstått från dylika böcker:))?. Men det hon säger liknar väldigt hans idéer.

Att sätta gränser - han menar tex att den vuxne aldrig ska lägga sig i basala behov som hur mycket ett barn ska sova, vilka tider likaså med mat och matåtgång för det är så subjektivt. Lägger man sig i lär sig inte barnet själv sina egna gränser.

Med Dottern känns detta som ett "basalt" behov. Hon ÄR sådan, hon gillar att umgås och ha fart och fläkt. Visst hon var jättetrött den kvällen men inte dagen efter TROTS att hon pga diskussionen inte la sig förrän efter 22 dagen innan och hade lekt järnet så länge!

Hon visar inga tecken på att missköta skolan. Verkar inte ha massor med sömnbehov och i går gjorde hon en del av läxan efter 21 på en fredagskväll. Helt OK.

Så kommer "normen" eller "gränserna" smygande. Kan man låta ett så litet barn leka så mycket utan förälderlig vägledning? När ska jag "uppfostra" henne då hon leker så mycket? När ska JAG vara med henne då?

Är det OK att sticka in emellan att nej, NU vill VI vara med dig ör vi vill det istället för att säga "du är för trött, du leker för mycket" liksom.

Jag tycker detta är så svårt för det handlar om krock i personligheter och personligheters olika behov. Vi måste hitta ett sätt att samsas och ge plats åt varandra. Inte lätt.

Som sagt på ett plan känner jag att "så här ska det inte vara, hon är inte ens 9 år än (fast snart)" Medan jag på annat plan inser att detta ÄR hon och jag bör egentligen inte lägga mig i just det här så mycket.

Hur skajag hitta en samexistens med ett barn som är 9, 10 år och börjar riktigt forma sin värld utan att trycka ner henne?

Sedan - JAG vil ju OCKSÅ vara med henne. Så här kort kan väl inte barndomen vara. Hon känns verkligen som en tonåring, hon har alltid velat vara "större" med ett större ansvar för sig själv än vad hennes ålder säger. Det var tex aldrig vi som pushade på att hon skulle åka buss själv. Hon tjatade till sig det för att hon tycker det är SÅ spännande och fixar det. Fixar at gå hem själv med/utan kompisar och till kompisar. För hon vill det. Först är vi alltid tveksamma men så verkar hon så gärna vilja, vi testar och det funkar! Hon VAR mogen för det.

Samtidigt, hon är nyfiken på världen och VILL göra dessa saker och under dagtid vara självständig, att hon inte är vuxen eller helt tonårig visar det på att hon tex vill somna i soffan hos oss om kvällarna och vill sova nära. Hon kompenserar det äventyrliga så, antar jag.

Alla är så olika..

2006-10-28 @ 07:53:35
Postat av: Manon

Apropå mobil jag förstår Annaa! Få se hur vi gör för dte börjar bli "ohållbart" liksom. Hon skulle behöva ibland också iom att hon är så sörlig.

2006-10-28 @ 08:32:23
Postat av: Ullis

Att sätta gränser är inte bara ett skällsord. Att sätta nödvändiga gränser för sina barn är ett sätt att ta hand om dem. Ge dem profil.
Barn söker alltid de yttersta gränserna (eller driver saker ut på sin spets) och det beror på att barnet lär sig på så vis att förstå abstrakta saker. Med gränserna kommer en "ram" och då är det lättare att greppa det som finns inuti ramen, det som är abstrakt.
jag hinner inte gå in på det här mer nu, men jag återkommer under dagen!

2006-10-28 @ 09:25:01
Postat av: Lisa

Jag är lärare och tror på gränser :-) Det känns kanske löjligt när de är så pass små, vissa gränser men det är oerhört viktigt att barnet vet vem som bestämmer och vem som tar ansvar.

Det finns många barn som er dotter nuförtiden. Jag vill skylla lite på den övriga stress som finns i omgivningen nu. Det är snabba ryck och hit och dit och man ska avsluta saker innan man har hunnit tröttna.

Men jag är helt övertygad om att dagens barn och unga har ett behov av att lära sig, inte ha tråkigt, men varva ner och slappna av. Att bara ta det lugnt, lyssna på avkopplande musik tex.

Herr Mannon skrev att man ger mat och husrum men faktum är ju att det är ett gemensamt hem och skillnaden mellan hotell och hem är väl bl a att roomservice inte finns. Nog behövs dotterns hjälp hemma med t ex småsyskon, lätt stadning, förbereda mat etc? Om hon har så mycket energi kan hon ju få lite utlopp för det tillsammans med sin familj...?

Om jag ska jämföra med mina elever, jobbar på mellanstadiet och högstadiet så är din dotter på väg ut ur det tydliga barnstadiet och på väg mot pubertet/tonår med stormsteg :-) Sätt gränser och ställ k rav nu för att slippa evigt tjafs och förhandling om några år :-)

Ha en br a helg!

2006-10-28 @ 15:01:37
URL: http://www.jam.blogg.se
Postat av: Manon

Ja, men hon hjälper till med småsyskon, hon är ute nu med twinsen och ser efter dem, hon hjälper till med matagning och har tom gjort mat själv några gånger (enkla saker som at steka blodpudding och annat).

Alla barn måste plocka och när jag städar så hjälper barnen till och de dammtorkar (ja men lite oväntade saker då) de vill gärna dammsuga och torka golv.

Så jag går inte med på bilden att hon aldrig har tråkigt och att hon inte gör saker snabbt innan hon tröttnar, Hon sitter väldigt koncentrerat och gör smycken tex, rider och hon tarskolan på allvar och kan sitta med läxor med bra koncentration.

Visst är hon på väg att ta sig ur barnstadiet men frågan är alltså vad som är att ge sig på hennes personlighet? Hur man kommer fram till et sätt att samsas så att alla kan känna sig nöja och vi inte trycker ner vissa sidor hos henne som VI inte förstår?

Hon hjälper allvarligt mycket hemma. Speciellt med småsyskonen. Och alla barn MÅSTE plocka. De små kan sitta och skära gurka med små vassa knivar etc.

Oj, hinner inte A (4 år) är inomhus (som sagt Dottern är ute med twinsn och hjälper till så) och A vill nåt.

2006-10-28 @ 15:29:01
Postat av: Lillan

Nu går det nästan runt i huvudet på mig Manon. Du skriver att dottern tycks växa upp fÖr fort samtidigt har du gett henne ansvaret fÖr dina två yngsta barn. Jag skulle aldrig låta en 8-åring gå ut ensam med småbarn.

Vad är det fÖr typ av " vassa knivar" som två-åringarna skär gurka med? Det låter farligt!!

2006-10-28 @ 16:10:33
Postat av: Manon

Men jag är ju med och sitter med dem och fixar med maten jag också! De är duktiga på att skära gurka. Så vassa är de inte men tillräckligt för att kunna skära gurka och ägg. De tycker det är jättekul!

Inte har jag gett henne ansvaret för de små om de är ute i vår trädgård åt det håll jag både ser och hör i en halvtimme?Jag hade inte tid att gå ut just då och de små ville så gärna.

Växer upp för fort vet jag inte, det är svårt att förklara allt i skrift så här. Som alla barn så är hon mognaden i olika faser. Jag vet vad hon klarar.

I en fyrbarnsfamuilj tar barnen automatiskt mer ansvar än i en 1-2 barnsfamilj. Man kan inte vara överallt jämt och ta hand om allas behov jämt.

2006-10-28 @ 16:59:28
Postat av: Manon

Nu börjar jag känna att det verkar vara svårt att ge en rättvisande bild av alt detta...

Antingen blir bilden för slapp eller för sträng. jag känner att jag inte verkar kunna få fram en rättvisande bild.

Naturligtvis har alla ändå olika bild av uppfostran med...

2006-10-28 @ 17:11:42
Postat av: Annaa M

Tänkte bara säga att jag kollade för en stund sedan med systersondottern som blir 9 i december. En flicka som av familjen och släkten behandlas som ganska liten men pga omständigheter omkring sig blivit rätt brådmogen (hon har en neurologiskt handikappad storebror bl a). Hon förklarade att det var bara i början som hon ringde lite för ofta i mobilen för att det var kul. Sen fattade man ju vad det kostade och att det inte bara var för föräldrarna att fylla på kortet stup i kvarten. Så det så!

Yes jag läste Juul i efterskott och blev glad och nöjd.

I den här familjen har vi t ex inte haft ett enda middagsgräl någonsin i stil med "ät upp" - "du måste smaka" - "ärtor är nyttigt". FAN så många måltider jag lidit mig igenom hemma hos vänner som tyckts njuta av att trycka till sina barn framför ögonen på andra vuxna!

Vilka gränser som är viktiga lär sig barn eftersom, det ingår i den naturliga socialiseringsprocessen. De gränser som är uppsatta av vuxnas nyckfullhet är de som först lockar till överskridande.

2006-10-28 @ 17:45:01
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Visionary soul

Det här var en intressant diskussion! :-) Den går fram och tillbaka, hit och dit, vilket väl är precis vad en diskussion ska göra... Trevligt att få bekanta sig lite med herr Manon också - och väldigt trevligt att se att ni är två otroligt engagerade föräldrar! :-)

Jesper Juul har jag ingen koll på - men av det lilla som sägs här så får jag intrycket att det är han som har skapat den curlande föräldragenerationen... ;-)

Så här tycker jag. För det första så har tjejer oftast en "förpubertet" i tioårsåldern, så en del av det ni ser är förmodligen hormonellt betingat.

Och när det gäller att ha tråkigt... Jag tänker på Alfons Åberg, boken där de firar jul. Efter att alla paket är öppnade och all julmat och godis är uppätet... då sitter Alfons och pappa och surar i varsin fåtölj, klagandes över att de har sååå tråååkigt... och farmor, hon går runt och småplockar lite, städar, sjunger och trallar tills de blir irriterade på henne. Men då säger farmor: "det är BRA att ni har tråkigt!". Varpå Alfons och pappa bara blir ännu surare, såklart. Och farmor fortsätter, ungefär: "jo, för när man har sådär riktigt, riktigt tråkigt... då MÅSTE det nästa som händer ju nästan vara något roligt!". Varpå det blir så, i boken. Det är det där med kontrasterna... är man alltid uppe bland molnen i 180 knyck, då märker man inte skillnaderna mellan "kul", "jättekul" och "superkul".

Jag tror att det är viktigt att kunna varva ned. Att lära sig sin egen metod för att hitta in i sina egna tankar. Livet kommer någon gång att bjuda på besvärligare erfarenheter - och har man då inte hunnit skaffa sig någon kontakt alls med sitt eget inre, då blir det så otroligt mycket svårare att hantera det besvärliga.

Och jag tycker att det är otroligt kärleksfullt att säga till sina barn att "VI vill vara med dig också"... Barnen ska väl få veta att man inte bara har skaffat dem för att man sedan vill bli av med dem så fort och ofta som möjligt! Helt rätt, tycker jag...

Det finns en anledning till att just människoarten behåller sina ungar hos sig under såpass lång tid. Och det är att människoföräldrarna har mer erfarenheter och kunskaper om livet än ungen, saker som ungen överlever dåligt om den inte får lära sig. Att sätta gränser för att man som förälder gör bedömningen att barnet skulle må bättre av något annat än det det vill göra... det är att ta sitt ansvar som förälder. Naturligtvis ska man ha en dialog med barnet, om det är stort nog att förstå abstraktionsnivån i dialogen. Men att visa respekt kan ibland innebära att sätta gränser...

Jag är ingen curlingförälder, vilket kanske framgår... ;-)

2006-10-28 @ 17:52:02
URL: http://visionarysoul.blogspot.com
Postat av: Manon

AnnaaM - så gör vi med med tex mat! Aldrig tvingat i dem mer eller mindre de velat. Likaså med sömnen, de har fått sova och vakna då de varit trötta/pigga.

Aldrig tvingat dem att smaka heller om de inte velat. A (4 år) var grav matvägrare och jag har haft hyfsta is i magen och i dag äter han och äter och äter! efter 4 år! Vägrade mat tom som bebis, sedan åt han som mest en tredjedels barnmatsburk! Idag äter han tom sånt som broccoli! Och jag kan inte ta åt mig äran. Jag lät honom vara och utforksa själv i sin egen takt.

Skitsamma! Jag märker att jag i en del fall verkar väldigt "slapp" och i andra väldigt "sträng".

Grejen är att jag vill låta dem utforska själva, Likaså när de hjälper till och skär eller rör i grytan eller dammtorkar. Jag lägger mig inte i HUR de gör det och jag tvingar dem inte ATT göra det men tycker det är jättekul NÄR de hjälper till! Och säger att jag tycker ju att alla ska hjälpas åt i en familj. Uppmuntrar dem genom att bli jätteglad då de hjälper till. Mitt mål är att alla ska känna att de är viktiga i familjen för familjens överlevnad och så är det ju! Det är inte rimligt att vi föräldrar ska sköta all markservice hemma under barnens uppväxt!

Måste säga att de känner ett ansvar för varandra, visst de bråkar och allt men de månar väldigt mycket om varandra.

Sedan finns det gränser och sk god barnuppfostran som man hör om som just tex att man SKA smaka på allt vare sig man vill eller inte. Så gör jag inte. Men jag ser gärna att de hjälper till!

En mamma på jobbet har tre tonårsbarn och de lagar maten själva hemma (minsta är 13/14 tror jag) och de har gjort så ett bra tag. Så vill jag också ha det. Att de naturligt känner ett ansvar för hemmet och sig själva och varandra och andra.

Så det är jättesvårt att ge en rättvisande bild! Det beror myclet på hur man ser på barnuppfostran, Slapp för en del och sträng för andra och mittemellan för andra...

Rörigt rörigt, men jag gillar Jesper Juuls idéer!

2006-10-28 @ 18:02:42
Postat av: Manon

V-soul! Såg ditt inlägg när jag redan skrivit! Återkommer! Vill bara säga att jesper Jull är INTE curling. Absolut inte.

2006-10-28 @ 18:06:08
Postat av: Sofie

Som du skriver själv, bilden är komplex och det år svårt att återge sen komplett och rättvis.

Ibland tror jag man ska undvika att tänka för mycket. Kan hända att N är utmattad, engagerar sig mer socialt än hon borde, kan hända inte.....MEN...att göra som ni gör, att sätta stopp, sätta en gräns ngn gång ibland kan ju adrig vara fel! Speciellt inte om ni gör det för att ni vill vara med henne och älskar henne. Det handlar ju inte om att ni berövar henne kompisarna för tid och evighet, det handlar om enstaka tillfällen...visst, olika personer har olika behov men det handlar ju också om att olika personers behov ska jämkas och nötas av mot varandra för att vara en gemenskap, en familj

Det känns som att ni i fortsättningen kan ha lite mer koll på henne (lite som Annaa skriver), var detta en engångsgrej, eller fortsätter hon vara trött, ledsen och i så fall hur tydlig är kopplingen till att hon leker mycket /sent med kompisar eller inte. antingen är den stark eller svag eller inte alls och då får ni ju modifiera umänget efter det....framför allt kan ni kankse markera att OM hon ska va med kompisar så vill ni inte att hon har ett otrevligt uppträdande mot er när hon har kompisar hemma (du skrev om det i ett tidigare inlägg)....lite agerande/konsekvens....du får umgås med kompisar om du fixar det och inte är otrevlig emot oss...typ..

det där med ansvar och låta en åttaåring passa småsyskonen i trädgården..det är väl klart du ska göra det....jag låter 3,5 åringen vara ute med med sexåringen i vår trädgård och på framsidan (under uppsikt då och då) Låter dem tom gå till lekparken som är helt nära fast ngn av oss går dit efter en stund.....annars skulle situationen hemma bli outhärdlig...

en annan grej som slår mig - visst är det komiskt att man alltid oroar sig för ngt . Är det för lite komoisar blir man orolig (du har skrivit om A tidigare). Och är det för mycket blir man orolig att det blir för mycket. Jag är precis likadan själv! Kankse skulle man vara lite mindre orolig? Våra barn har det ju rätt bra ändå?

kram Sofie som har druckit vin, därav svamlet

ps. visst är det lätt att ge råd o prata konsekvens till andra. När sexåringen hade en kompis som skulle sova över här i somrasm fick hon ett utbrott (för att hon inte fick bestämma allt över kompisen) var hon så vidrig både mot oss och kompisen och det vi borde gjort var att skicka hem kompisen och ge H utegångsförbd en vecka...i h-lvete att vi gjorde det heller...ds

2006-10-29 @ 00:30:13
URL: http://zofy.blogg.se
Postat av: Manon

V-soul och Sofie -

Jo visst är det märkligt det där så orolig man kan vara över olika saker med olika barn! Som A och N! Motsatt liksom- Nåja, jag vet att A är inget socialt ufo, det går bra för honom på dagis och han har ett mer splittrat utg¨ngsläe (tredje dagiset 1 flytt) än N nånsin haft. Dessutom har han 2 syskon i nära ålder han leker mycket med + en storasyster som kan leka tidvis och när hon GÖR det då är alla så glada! De ser upp till henne!

Jo, det är kärleksfullt att säga att man vill vara med henne emn då tänker jag så här:

1) man kan göra det genom att kommendering (gräns) och bestämma (som vi gjorde i fredags) "NU vill VI vara med dig för vi sakna di och gillar ditt sällskap!

2) Man kan alltid säga att man uppskattar hennes sällskap och säga det då hon ör hemma och säga att man själv känner att man skulle vilja umgås med henne.

I nr 1-s fall så är det en maktposition. Man beordrar. En sund gräns som många tycker - fast skulle man göra så med en kompis? Visa att man bryr sig genom att tvinga? Beordra?

I nr 2-s fall visar man att man bryr sig men att man förstår att motparten har annat som drar. Man talar om vad man själv känner och respekterar motpartens val.

Och så tänker jag, när jag är gammal varför vill jag att de (barnen) ska hälsa på oss? För att "man bör göra så, det är så man bryr sig" eller för att man själv så gärna vill och tycker om varandra? Risken är större att det blir av plikt om man kört nr 1, tror jag! För hur man uttrycker behoven man har fostrar även kommande generation. Det senare är mer respekyfullt och även det en gräns MEN MIN EGEN! Jag begränsar inte den andra.

Sofie så är det! Det var mycket det vår diskussion med N gick ut på att hon får inte vara otrevlig mot oss då hon är med kompisar. Det accepterar vi inte. Hade en situation som din och övernattningen i fredags. Kompis var härm jag på väg hem från dagis, Dottern ringer, jag ber henne vänta, hon ringer pappa istället och frågar om hon får gå hem till kompisen istället och bli hämtad av honom på väg hem. Jag möter henne hon berättar och är sur och jag har god lust att be kompsien gå hem själv och dottern stanna hemma, men nu gjorde jag det inte. Istället fick hon vara hemma själv med oss i fredags. Lördagen har varit mycket strulig med de tre små förkylda (men inte feber och så men grinigia) och griniga barn och Dottern varit hemma med. Hon får leka i morgon.

Som sagt, hon är inte nedstämd, inte hyperaktiv, hjälpsam (hemskt bra med småbarn, verkligen bra!) och pålitlig men har sina olater som att bli otrevlig och "tuff" mot oss då hon har kompisar hemma och det är nog mest det som är pudelns kärna liksom. Den biten accepterar vi inte.

Det är svårt det här! Hon är första barnet och ändå hyfsat mycket äldre än sina syskon och faktiskt iom at hon fyller sent i december i stort sett ett år yngre än sina klaskamrater. Det ger lite slitningar ibland. Alla utom ett barn som är född i november har fyllt 9 år och i denna plder märks ett år ganska mycket. Å andra sidan är hon intelligent och pålitlig så hon fixar det MEN det blir slitningar ibland! Åldersskillnaden märks i vissa avseenden. Hon är även envis och vet inte när det är dags att ge upp liksom efter tjat.

Ja, man borde vara mindre orolig och tänka mindre, absolut! A fattar ju att han inte har så mpnga att leka med på fritiden, han är inte dum (har annan sorts intelligens än Dottern N) men han har 2 småsyskon han kan leka med så han sitter inte i sjön. Utan dem hade han haft rätt tråkigt, fast då misstänker jag att vi föräldrar skulle ha varit mer aktiva med! Han frågar heller inte om han får ta hem kompis från dagis (än) men han är bara 4 år och det gjorde inte N heller förrän jag blev föräldraledig med A och hon var 4,5 och bara hade 15 tim/(vecka på dagis! Å andra sidan hade hon vår gård och A har sina syskon...och alla är så rasande olika!

Apropå att ta ansvar hemma, det BLIR automatiskt så när man har 4 barn! Vi föräldrar kan inte göra allt och barn är mer kompetenta än vad man tror. Det är riktigt gulligt när A (4) och twinsen M&S (2,5) sitter och hackar grönsaker. Och tvillingpojken S ÄLSKAR matlagning och rör om i grytor eller lägger in det som ska stekas eller i pannan. varför skulle jag hindra hans intresse? Han lever upp då det handlar om riktig matlagning! Han drar ju med sig sin tvillngsyrra med (de triggar varandra) och stopp säger jag då de slaskat för mycket med vatten och häller ut på golvet...Det gillar jag INTE - varsågod - en naturlig gräns!

2006-10-29 @ 03:52:50
Postat av: Lillan

Manon, du nämnde inte att det gällde trädgården. Klart att det är helt ok, ingen kan säga något annat. :)

2006-10-29 @ 08:59:17
Postat av: Manon

Nej, det skrev jag ju inte! Se där, saker som försvinner i skrift för det är liksom "underförstått":)!

2006-10-29 @ 11:09:51
Postat av: Ullis

Egentligen känner jag att jag inte vill ge mig in i denna diskussion. Anledningen är att jag tycker alla säger likadant (nej, det är inte fel), men bara formulerar sig annorlunda. När man formulerar sig annorlunda så upplevs det som om man tänker annorlunda och det skapas två läger. För och emot Jesper Juul om man hårdrar det. Eller för och emot curlingföräldrar. Jag tycker inte faktiskt inte att åsikterna går isär i inläggen under denna tråd, som alla verkar tycka. Istället är alla inlägg en utveckling på det som redan sagt, men ingen är ju emot någon! Skitsamma.

Jesper Juul. Jag gillar honom också. Jag är stolt ägare till 3 st böcker och jag har inte alls den uppfattningen att han är upphovet till curlíngföräldrarna! Så olika vi tycker om precis samma sak. Jag är ingen curlingmamma, men jag är heller ingen låt-gå-mamma. Jag är så sträng eller slapp som det krävs hemma hos mig med mina barn. Eller som det krävs för mina barn i deras utveckling på den mognadspunkt de befinner sig på.

Mina metoder kan upplevas som extra stränga i en familj vars dotter inte kommit till just min dotters mognad, eller så upplevs jag som jäkligt slapp, i en annan familj med barn i likvärdig ålder. Att bara jämföra rakt av blir så fel då man saknar bedömningsgrader. Det enda vi har här är vår tolkningsförmåga som kan bli skev pga. att vi inte vet vilka faktorer som andra människors "uppfostringsmetoder" baseras på. När man inte vet det så gör man automatiskt och omedvetet ett antagande: hon gör som jag. Det gör vi antagligen inte och därför blir hela jämförelseprocessen fel.
Jag tror att i slutändan är vi människor inte alls så olika varandra som vi tror. Det kan man om inte se på alla svar som upplevs så olika, men om man analyserar svaren så ser man bara att det handlar om omskrivningar och olika tolkningar på samma sak.

2006-10-29 @ 15:59:37
Postat av: Manon

Absolut har du en poäng där, Ullis! Alla är olika och en del verkar slappt annat strängt pga förälder och barn är olika allesamman, tom i samma syskonskara. Man blir olika föräldrar till olika barn i syskonskaran med för de är oliam och man som förälder triggar olika med. Saker kan låta väldigt olika då man diskuterar uppfostran fast det i verkligehten är lika.

Men i alla fall. Jag har ändå haft stor hjälp av denna diskusion för att reda ut vad som är "uppfostran" och vad som är personlighet och hur jag ska tackla detta i vissa situationer. För mig var det värdefullt att reda ut begrepp, som att veta när man ger sig på en personlighet man inte förstår och när det är "uppfostran". eller att tvinga på nån ett liv som är mot dess natur egentligen pga jag inte förstår bättre. Jag tänker vidare på det men jag känner mig hjälpt! Det redde ut en del...

Inte är det lätt och jag kommer att stöta på fallgropar i framtiden, men ändå!

2006-10-29 @ 17:13:11
Postat av: Ullis

Jag kan förstå att det kunde ge dig en del, om man sållade lite. Fast det var inte den informationen jag vände mig mot. Jag tänkte mer på den negativa som fick dig att tvivla på att du ÄR en bra förälder. NI verkar båda vara två väldigt bra och lyhörda. Tvivla aldrig på det!!

Jag själv är inte överdrivet förtjust när man bedöms som förälder i och med att alla barn är så olika. Men det fanns självklart inlägg som inte var bedömande i sin karaktär. Jag sågade inte alla! :-)

Jag har själv en mycket extrovert tös. Jag tror våra flickor var födda samma år (1998?)Fast jag har aldrig sett det som ett problem dock. Så länge som hon hanterar att alltid vilja vara med kompisar så har jag sett det som om att det är det hon vill och behöver. Visst har maken och jag skämtat sinsemellan (när hon inte hört oss givet) att hon är en liten trollunge, inte lik någon av oss. Visst har vi sociala drag, men inte av den dignitet hon har. När jag var i hennes ålder däremot, då var jag precis likadan! Fast...det har alltså förändrats med åren. Från att ha själv varit en extrovert unge blev jag alltså en väldigt nöjd hustomte! :-)
Jag blev aldrig tillsagd att vara hemma bara för att mina föräldrar ville det, utan om jag ville vara med kompisar så fick jag det. Jag har aldrig haft några begränsningar angående det. Mina föräldrar ansåg mig "enkel" för jag har alltid varit kvällstrött och kom alltid hem tidigt på kvällarna. Dagtid var jag aldrig hemma. Jag tyckte om den friheten att få välja och jag låter även min tös välja det liv hon vill även om det går stick i stäv med mina ideér om mysiga hemmakvällar. Klart att hon kan överraska med att vara på sitt rum en timme efter hon kommit hem från skolan, men det infaller väl inte så jätteofta. Hon hanterar situationen och hon mår bra. Det får vara det avgörande. Jag får ju välja hur jag vill leva mitt liv, så varför skulle inte hon?

2006-10-30 @ 08:49:50
Postat av: manon

Så negativt tyckte jag inte det var. Intressant att höra om allt om gränser och icke-gränser. et är dessutom svårt att få fram hur det verkligen är i skrift, mycket man inte tänker på att förklara för man tycker det är självklart, vilket det inte behöver vara för andra. Tyckte det mest var teorierna man diskuterade.

Nej, jag tyckte det var bra! Fick mig att inse att det mest handlade om våra personligheter. Dottern är född 1997, förresten:) så hon går i trean men skulle lika gärna ha kunnat blivit född 1998.

2006-10-30 @ 09:04:28
Postat av: Mamma

Hej, Jag hittade denna sidan medan jag höll på att leta efter ngn bra bok om barn i tonåren! Min snart 11 åriga flicka gör livet riktigt surt för oss när hon är uttråkad!Efter att jag läste dessa konversationer känndes det som om det handlade om min dotter! Hon är väldigt duktigt i skolan, mycket social, sportar, ritar underbar fint,spelar fiol, hjälper hemma med städningen och när hon hjälper till utöver de vanliga uppgifterna så får hon belöning, det kan vara allt från 5 till max 20 kr. Gärna lagar mat eller bakar när hon är sötsugen.
MEN, hon kan inte fatta vad nej betyder, det hjälper inte om man har varit snäll mot henne hela tiden och gjort som hon ville ha, det räcker med att hon får nej till en liten grej, då ser hon inget annat som man har gjort för henne. hon vet vad jag tycker om att hon ska sova över hos ngn kompis eller att ngn kompis ska sova över hos oss, men hon kör med uttrötthets taktiken tills jag blir förbannad och inte orkar med längre. hon försöker sätta mig i svåra situationer då jag inte kan säga nej! tex att fårga ngt framför sin kompis föräldrar, eller att hon brukar planera och bestämma allt med sina kompisar och sist av alla frågar hon mig om lov och om jag säger nej, då börjar hon med sin gnäll och gråt och tårar som kan rinna som värsta floden. resultat blir att vi hamnar alltid i konflikt oavsett hur jag gör eller vad jag säger! jag kan ju inte hålla med om alla dumheter de hittar på! hon är aldig nöjd med ngt eller om hon är, då är det för det lilla 1:a sekunden och det går över väldigt snabbt. Jag vet inte hur lämplig det är att 11 åriga flikor ska färga håret, eller om de ska ta bussen själva åka till centrum och handla julklappar! Bara för att ngn kompis har gjort det så måste hon också kunna få göra samma sak. Oj tiden går fort ...nu måste jag iväg...

2006-11-29 @ 18:31:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback