Mamma

Jag läste en artikel om kändismammor och om mammaideal av i dag. När jag läste det så tänkte jag på vad en fembarnsfar som haft barn sedan 70-talet sa för inte så länge sedan. Han reflekterade över dagis förr och nu. Förr, på 70-talet då hans äldsta gick på dagis så samlades barnen om morgnarna med fröken som frågade barnen vad de ville göra och alla fick göra vad enskilda har bestämt. Han tyckte redan då att detta borgade för egocentricitet, i viljan att alltid stå i centrum och alltid få sin vilja fram.

Jag kunde inte annat än ge honom rätt. Jag önskar att jag kunde ha visat honom denna artikel då för detta ger honom också rätt för detta är vad detta uppfostringsideal har resulterat i. Att ständigt vilja vara i centrum och inte kunna sätta sina känslor och behov åt sidan för en sekund. Alltid J A G. Alltid. Oavsett. Det är vi fostrade i 70-talets anda som står på catwalken och är prylgalna. Personligen är jag lite less på detta "designintresse" Det är en annan "finare" variant av "slit-och släng" på 70-talet. Samma sak olika namn, förtäckt. Köp dig lycklig.

Läste också häromdagen en artikel om vad mammor på stan kan göra i DN. En mamma påstod att hon inte kunde vara hemma en hel dag för då klättrade både hon och den 7 månader gamla babyn på väggarna av trisess. Ursäkta? En 7-månaders klättrar på väggarna av tristess? OK för mamman - men BABYN? Jag har svårt att tro på det. Framför allt har jag svårt att tro på att _babyn_ behöver så mycket aktiviteter som mamman.

Men apropå artkeln. Jag hade en liknande diskussion IRL häromdagen som sagt. Jag har sagt det förut att det allra största misstaget min föräldrageneration gjorde var att lära oss hur världen _borde_ vara inte hur den _verkligen_ var och detta i kombination med låtgå-uppfostran och att altid centrera sig på att säga att "du kan bli vad du vill" och just dagisexemplet ovan - det gav dubbla budskap. Det var inte så fritt som det ytligt verkade, alla gör vad de vill och önskar, denna frihet innebär också omedvetet en otrolig press och krav på bli LYCKAD och lyckas. Resultat - prylgalenhet och catwalkhysteri och oförmåga att släppa sig själv för då blir man - misslyckad! Det är ett misslyckande att kompromissa med jagets behov med omgivningens behov.

Vi ska med andra ord vara så j-t duktiga. Fixa allt. Och lustigt nog tror jag att detta också är en baksida av 70-talets uppfostringsideal. Så här blir det då vi blivit vuxna. Extrem uppmärksamhetstörst och extrema krav på duktighet i alla områden.

Jagets vilja är Guden i dag. Och till Jaget ska vi ge vår tid, pengar och offra en massa prylar på dess altare för att hålla Guden lugn.

//manon

Kommentarer
Postat av: Christina

Nix. Jag är inte "duktig" längre. Been there done that. Och det gick åt skogen. Nu mår jag bara bra ;)

Postat av: Manon

Vad skönt Christina! Antar att många av oss måste gå igenom det? Duktighetsfällan, allt vi lärt oss om att vi KAN bara vi VILL! OSm om allt berodde på graden av vilja...

2006-11-19 @ 12:38:59
Postat av: Annaa M

Vet inte riktigt hur han menade den där pappan och hur man gör nu. Men jag tyckte det var ganska avspänt det där på barnens dagis (på 90-talet) när de fick säga vad de ville göra och sen vara med dem som ville samma sak. Tyckte snarare de fick lära sig lite anpassning än att bestämma. Men det kanske inte var samma sak han menade.

Jag läste den där artikeln om kändismammor men förstod den inte riktigt, tyckte tankarna spretade. Jag tycker man ska vara försiktig med att tvärsäkert uttala sig om hur mycket tid andra lägger på sina barn. Fördömandena av Charlotte Perelli börjar bli tröttsamma. Hon kanske är precis den supermorsa vi alla drömmer om att vara!

2006-11-19 @ 12:46:07
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Jo Annaa! Tänkte inte på fördömandena om Charlotte Oerelli och nej, du och fadern talar inte om samma sak. Han talade om dagis på 70-talet då hans äldsta barn gick! Och den der låtgåallagörvaddevill. Det ÄR annat än det du beskriver!

jag tror det är därför det skriks så mycket om gränser och nannys i dag för vi som växt upp så vill inte att våra egna barn ska gå sådär vilsna är min generaliserande tolkning.

Det jag tog fasta på artikeln var de generalla tankarna om att man är så uppmärksamhetstörstande i dag och så lite förmåga att anpassa sig och kompromissa. Vi behöve det inte alls.


Nej, du och fadern som haft dagisbarn sedan 70-talet in i slutet 90-tal/början 2000, nej ni talar om olika saker!

2006-11-19 @ 14:09:16
Postat av: Manon igen

ps - han talade om dagis och uppfostran på 70-talet, Annaa! Inte 90, det var annat då tyckte han med!

2006-11-19 @ 14:10:49
Postat av: Manon

Läste igenom vad jag skrev ursprungligen och insåg att det lät mer fördömande än jag ville mot arbetande mammor. Är ju själv heltidsarbetande så jag kastar väl sten i glashus?

Självklart, alla har olika behov och blir lyckliga på olika sätt. En del behöver jobbet mer än andra och hur mycket man är hemma elelr inte behöver inte var ett måt på att vara närvarande. För att ta Charlotte P så har hon tom förmånen att kunna ta med barnet på jobb! Inte illa.

Det jag spann på var det som ändå på nåt sätt andades i artikeln, viljan att bli sedd som vuxen och en viss kompromisslöshet (bara jag mår bra mår barnet bra, inte sååå säkert det heller för all har vi olika behov, kanske BARNET mår sämre av att mamma är borta som mamma trivs med och hellre har en lite mer icke-närvarande mamma men som är hemma oftare??) och att jag haft diskussionen IRL som tangerade detta.

Det blev liksom ihopblandat. När jag läste artikeln hade jag denne faderns ord och mina insikter för ögonen och tolkade det med den diskussionen jag haft som bakgrund.

Men, jag menar att vi har en kompromisslöshet och dyrkan av jagets behov, svårigheter att ställa oss åt sidan, vi barn som växt upp på 70-talet.

OCH - just det där med ytan, designen etc att det fokuseras så mycket på det i dag, det gillar jag inte heller. Rätt osjälvständigt också och prylgalet. Alla vill ha samma saker. En sorts osäkerhet för att visa sig rätt? Kanske också har en grund i att vi aldrig växte upp med nåt "rätt?.

2006-11-19 @ 17:58:24
Postat av: Anonym

von Krusenstiernas debattartikel träffade mig på ett sätt som artiklar sällan gör. Särskilt den där meningen ?Den tid du inte ger till dina barn kommer aldrig igen?. Det är obehagligt sant. Kanske träffas jag extra djupt eftersom jag just nu håller på att göra någon sorts bokslut över nästan fem års föräldraledighet. Lyckades vi i våra intentioner? Har det varit bra för våra barn att ha oss (mest mig) hemma? Jag hoppas att det har varit bra och jag tror nog att det har det men kravet på närvaro och att se barnet, det är det svåraste och det är där jag känner att jag inte orkat som jag velat alla dagar.

Hemmalivets monotoni med diskatvättastädalagamat, en storebror med stark vilja och tre täta barn vilket gör att inte ens nätterna erbjuder en fredad zon från små varma behövande kroppar har gjort att jag emellanåt haft frånvaron som överlevnadsstrategi. Jag har inte kunnat gå ut genom dörren alltså har jag stängt av barnen och strövat iväg i tanken. Kanske med en kaffe och en Mama inom räckhåll. På så vis har jag stulit mig små luckor av egen tid mitt i vardagen men det har ju också betytt att jag varit aktivt frånvarande i tanken ibland. Jag tror att det har varit nödvändigt för mig att göra så, annars vete tusan hur jag hade klarat de här fem intensiva åren men ändå, det är ingen vacker tanke.

För att återknyta till Mama så är det glassig verklighetsflykt för mig till mesta delen men visst finns det en allvarligare underton. För de där citymammorna som stoltserar med hur barnen bara ?hänger med? och inte tar någon plats eller tid från karriären utgör ju en sorts modernt mammaideal. Det visar att vi kan få allt hela tiden, att barn inte är någon anledning att sätta någon annan än sig själv i centrum för en stund och frågan är om det är en så väldans sund inställning egentligen?

2006-11-19 @ 18:03:10
Postat av: Carina m3

Hoppsan, glömde skriva namn!

2006-11-19 @ 18:03:46
Postat av: Manon

Carina! Du ska absolut inte känna som du gör. Självklart kan du inte ha varit mer närvarande än du har varit. Det ska inte vara omänskligt. Att fly i tankar eller läsa tycker jag inte är ett större brott alls. Jag tror du har klarat det galant.

Det du har gjort låter fullständigt naturligt. Hur skulle du gjort annorlunda?

Jag förstår vad du menar med citymammorna absolut och visst är det så också att det inte känns sunt men frågan är om de har nåt val egentligen med de yrken de har?

Jag ifrågasätter det då denna idela genomsyrar ALLA. Oavsett yrke. För att inte hinna med sina barn riktigt pga yrke och hitta på alternativa sätt att fixa det är väl inget nytt?

2006-11-19 @ 19:25:37
Postat av: Annaa M

Undrade bara lite över det där med att alla fick säga vad de ville göra på morgonen. Mellan sa just att man hade samma typ av samling efter lunch. Och hur det är idag. Nu verkar det vara mycket mer inrutat. En del vill ha det ännu mer inrutat. Jag skulle inte velat det.

Minns när Mellan var knappt 6 och hade fått en ny fröken som jobbat i deltidsförskola och var van vid att man styrde upp de tre timmarna hårt. En söndagskväll suckade hon djupt och sa; "Undrar hur det ska bli den här veckan, om de ska dra iväg med oss på en massa grejer eller om man kan få lite lugn och ro och leka ifred!" Jag vet att en del retar sig på det, men så var nog vår önskan om dagis också, framförallt de första åren. Leka ifred under gott vuxenöverinseende. Pedagogiska experiment får de tids nog fullt upp att ta del av/värja sig mot när skolan börjar.

Mycket av det där "pedagogiska" kunde man ju givit dem hemma om man valt den varianten. Det dagis kunde ge var ju framförallt en samvaro med andra, både barn och vuxna. Jag reflekterade aldrig en sekund över att just JAG skulle vara det bästa för barnen, bara jag alltid.



Förmodligen tänker vi alldeles för mycket på hur det ska vara. Det verkar bara bli värre och värre. Min syster som snart går i pension som förskollärare säger att frågorna och osäkerheten hos föräldrar har ökat markant under senaste åren. Gör jag rätt?? Okunnigheten kan knappast ha blivit större, hon bor i en liten stad där generationerna fortfarande lever rätt tajt ihop. Unga mammor har både mor och mormor på gångavstånd. Men debatten är skärrad, politiskt, i media... Den eviga frågan "vad är rätt?".


Alla de där begåvade men trasiga tonårstjejerna från goda medelklassfamiljer som skär sig i armarna, hetsäter eller svälter, går in i djupa depressioner... jag tror inte alls de har fått för lite uppmärksamhet av mödrar som stulit sig till en egen och fri tanke under barnledigheten. Kanske har de bland annat blivit söndertänkta av välmenande föräldrar.

2006-11-20 @ 02:35:40
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

AnnaaM - där sa du nåt! Det finns en enorm osäkerhet i föräldrarollen i dag och jag undrar om det inte bottnar i hur vi dagens föräldrar växte upp?

Det jag talar om dagis/föräldraskap förr handlar inte om styrning så mycket som om - mina minnen av det var att man som barn kändes sig, ja, vilsen. Det var ingen som var vuxen, alla gjorde som de ville. Handlade inte så mycket om styrd/ostyrd lek utan - brist på ledning? De fanns helt enkelt inte, vi barn styrdes av våra lustar på ett negativt sätt (inte på dte sättet du fostrar eller Jesper Juul sätt). Hur 17 ska jag få fram det? Känslan av att man kunde göra sp mycket utan att nån reagerade....

Och ja, det kan bli för mycket uppmärksamhet i dag, kanske som motviskt till hur vi växte upp? Låmgsamt med åren har detta med barndesutom blivit mer av ett projekt. I teorin kan vi välja exakt när vi vill ha våa små telningar och exakt hur många. och så ENGAGERAR vi os till max för vi har ju VALT detta?

Med åren har pedagogiken smugit sig in på dagis, de har tom ändrat namn till "förskola". Föräldrar sätter en ära i att barnen kan läsa och skriva innan skolan. Allt ska ske så tidigt annars är det försent. Det finns ingen tid till lek och lära sig social samvaro utan det är _skola_ och livslångt lärande från början. Men att lära sig komma överens och leka ihop är väl också att lära sig nåt? Men i dag värderas "boklig" kompetens mer för små barn?

Med reservation förstås. Vårt dagis, där leker dem men har en bra koll på dem med så ingen beter sig illa och de lär ut hänsyn etc.

Mycket krav i dag med! fast på annat sätt, nte det där fria okontrollerade dukanblivadduvill som satte så mycket inre press - nu kommer pressen utifrån? Och är det inte vad vi föärldrar har lärt oss från uppväxten? Pressen? Men nu drar jag i väg i teoriserande...

2006-11-20 @ 06:15:36
Postat av: lalandakid

Nu satte något igång här i mitt huvud, efter det som AnnaaM skriver "Gör jag rätt?".

Ja, vi undrar jämt om vi gör rätt och folk kommer med råd, eller säger lita på dig själv.

Vad ska man göra? Följa råden eller lita på sig själv.
Vad är att lita på sig själv egentligen?
Om det nu är så att man har fått en väldigt fri uppfostran och sedan har ambitionen att fostra själv har man kanske inte så mycket eget att komma med. Alltså hur ska man veta vad som är rätt om man inte ens har en "handbok" från början vare sig man gillar den eller inte. Om man inte har så mycket att utgå ifrån.
Och sen det här med alla råd man kan få, lyssnar vi på råden eller är de för många?
Litar vi på de som ger oss råd? Vem litar vi på, våra närmaste eller mediabilden av en uppfostran?

Och varför agerar vi hela tiden som om vi inte får göra något fel?
Manon har en stor poäng där, pressen vi har i allt vi gör.
Man vill göra det bästa för sitt barn, men tänk om det bästa är...inte så mycket? Tänk om det bästa är lite av varje, dvs inte perfekt?

Jag fantiserar vidare och ser framför mig en ny generation med galopperande prestationsångest när det kommer till relationer mellan människor och till sig själv, för jag undrar om det är så att vi omedvetet lära våra barn att man aldrig får göra fel, att då händer det något väldigt väldigt hemskt oklart vad.
Att vi lär dem det genom vår rädsla/panik för att göra fel i uppfostran.

2006-11-20 @ 08:36:40
URL: http://www.lalandakid.webblogg.se
Postat av: Manon

Precis vad jag var ute efter, lalandakid!

2006-11-20 @ 09:31:01
Postat av: Minks

Intressant diskussion!

Jag själv både passar in och inte. Jag har inte gått på dagis. Vi bodde på landet, var inte mamma hemma så kunde jag gå till mormor.
Inte heller var det frifrånuppfostran-taktik hemma hos oss.
MEN trots detta, har jag en väldigt prestationsångest för att inte prata om bekräftelsebehov!
Kan väl vara annat som spelat in också, eller bara andan i samhället generellt under skolgång och annat.

Hur agerar man då som förälder idag? Ja det är frågan.
En sak som är helt sant, jag kunde inte rabbla alfabetet före 3 års ålder, som min dotter kunde.
Men om det beror på mig eller henne eller oss båda, tja säg det. Hon älskade böcker som liten samt var en stillsam tjej. Jag i samma ålder flög både högt och lågt.

En skillnad till, det fanns ingen som satt och lekte bokstäver, pussel och pyssel med mig på samma sätt när jag var liten, som vi har gjort med henne. Förverkliga oss själva, eller henne? Eller bara annorlunda!

Men ja, visst är man skiträdd hela tiden att göra fel med sina barn...fastän vi antagligen är ganska bra föräldrar som är allt mer medvetna om, att tiden när de små, kommer inte igen!

Sen detta med arbete, karriär eller inte. Det är knivigt. För arbeta, måste vi, de flesta av oss. Sen är frågan hur mkt?
Jag är dessutom pendlare, och sitter minst 2 timmar på tåg varje dag (när jag jobbar....) Det kan man ju fundera över ibland, hur fiffigt det är. Men, det är inte lätt att hitta ett arbete i hemstaden, jag får räkna med att gå ner minst 10.000 kr/mån i lön, och arbetet blir säkert inte lika "bra". Resultatet blir att jag fortsätter att pendla men går ner i tid, och får stressa som f-n.

Är det värt det? Ingen aning!

Så, en massa pladder från Minks :)

2006-11-20 @ 16:08:42
URL: http://minks.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback