Hämtning

Hämtade tidigt i går, Kom 16.15 til dagis. Fullt med människor! 16-16.15 verkar vara tabberaset på dagis, då alla går. Nu vet jag. Men, på ett sätt är det skönare och lugnare att hämta senare då det inte är så fullt med folk. Inte hinner jag socialisera heller pga jag är upptagen med de tre små.

I går kom vi i alla fall inte hem förrän 17 trots att det är nära dagis. Varför? A (4 år) vägrade klä på sig. Så ärd et alltid, varje morgon, varje hämtning. Bråk kring påklädning. Jobbigt, allt är fel, skorna , overallen, byxorna. Så är det alltid. M (tvillingflickan 2,5 år) hon tog av sig det jag tog på henne och sa att hon skulle klä sig själv, hon kan, men det enda hon gjorde var att springa omkring, så jag fick till slut tvinga på henne kläder. A vrålar och vägrar, jag är sur.

Hemma ville jag prata med honom VARFÖR han gör så, vad han känner och tycker då han vrålar men det enda jag fick ur honom var att det är "jobbigt". Han ville bara göra annat. Inte blev det lättare av att tvillingpojken slog sig, och senare satte på spisen och la nån plast i ugnen (han ääälskar kök!). Så avbruten blev jag under samtalet.

Kan man prata och resonera om tycken och känslor med en 4-åring?

//manon

Kommentarer
Postat av: Anonym

Tja, jag vet faktiskt inte. En del kanske är så mogna att de begriper sig på att kunna verbalisera och sätta ord på sin känsla? Fast, det kan ju vara svårt för en vuxen så då är det nog ännu svårare för en 4 åring resonerar jag.

Min 4 åring kan inte alltid sätta ord på allt han känner. Han kan väl förmedla att han inte mår bra och han kan förmedla känslor typ att vara arg, ledsen, sur, trött, pigg och han förstår innebörden av alla dessa känslor. Ibland, ska jag nog säga. Fast han kan inte resonera omkring dem ännu. Ja, då menar jag att han inte förstår konsekvenser av att visa typ ilska och inte vilja sätta på sig kläder vid påklädning. Det medför ju en konsekvens att jag surnar till ibland (speciellt om det är ett stressat läge, som ett resultat av hans humör och vad humöret "ställer till" med. Det förstår han inte. Stress ingår inte i hans kartotek. Man hinner alltid krångla om man vill, verkar han tänka. =)
Han förstår inte att jag kan bli irriterad om han är sur och trött och bara sitter och fånar sig vid matbordet. Jag är inte alltid så superpedagogisk att jag orkar vara en leende och tillmötesgående mamma vid alla hans upptåg. Skulle jag då resonera omkring detta uppträde vid matbordet med honom, så skulle det inte vara särskilt givande för någon av oss. Jag tror han mer skulle bli som en fågelholk. För han liksom bara ÄR...det finns ingen egentlig avsikt med något. Inte mer än att jag vet att han är trött och sur. Fast jag tror inte han kopplar ihop det med att vara trist och bångstyrig vid matbordet.

Jag vet inte om du följer mig i min förklaring. Det är en aning luddigt. =)

2006-11-08 @ 08:49:57
Postat av: Ullis

Det var jag Ullis som skrev ovan!
Glömde skriva det! =)

2006-11-08 @ 08:50:26
Postat av: Manon

Ja, de är på den nivån!

Tänkte bara att eftersom han uttrycker känslor med att skrika så mycket fortfarande att han behövde sätta mer ord på dem? Hjälpa honom på så sätt till att kunna uttrycka sig.

Eller, visst kan han det, men han gör det inte i pressade situatoner. Någon gång kanske man ska börja? Men det kan ju vara för tidigt. Är bara funersam över när han ska sluta uttrycka negativa känslor med skrik.

2006-11-08 @ 10:36:44
Postat av: Ullis

Jag tolkar skriken som en sorts frustration. Att han VILL uttrycka sina känslor i ord, vill förstå hur han ska göra och har en längtan att vilja kunna. Men inte riktigt kan. Inte fullt ut. Därav ilska och frustration.
All utveckling sker genom vilja, längtan och frustration. Så tänker jag att min 4 åring har det. Jag tror det är "på gång". Det är bara som en ketchup flaska...man skakar och skakar och sedan...klafs...så är allt där. =)

2006-11-08 @ 14:15:00
Postat av: Christina

Nix ... tror inte på det i 4-årisåldern som dessutom är ganska trotsig? Ser det som att han behöver hjälp. En fast hand som säger så här är det, så här blir det vare sig du gillar läget eller inte. Inga samtal annat än att du förklarar att han måste göra som du säger för att ni ska hem. Punkt. Så slipper han försöka bestämma själv. Det är jobbigt. Ställ ett ultimatum: Antingen klär du på dig själv så vi kommer hem nu eller så tar jag dig under armen och lägger kläderna i en påse så går vi. Du väljer.
JÖSSES nu lät jag hårdare än flinta och det var INTE meningen ... flåt ... det är jag inte ... ;)

Postat av: Annaa M

Nej, prata med går nog inte. Han har inga svar att komma med. När jag i efterskott pratade med mina flickor om varför det var så där, år efter år, så visste de inte. De tyckte och tycker fortfarande att det var obegripligt hela det där spelet kring hemgåendet.

Men om hela det där spelet skulle vara ett uttryck för att inte "må bra" så borde jag känna svår ångest än idag; mina barn mådde i så fall inte bra under i stort sett hela sin dagistid! Och det är banne mig inte sant. De mådde alldeles utmärkt men blev uppskruvade av hämtningsmomentet.

Det handlar ju inte om att man är en mesmorsa som vill låta barnet bestämma när eller om det ska gå hem. Alla barn VET att när förälder eller annan hämt kommer så är det HEM som gäller när man avslutat det man akut håller på med. Kanske är det själva förändringen, att behöva avsluta en sak och göra något annat som är svårt för vissa barn. Det blir så mycket koncentration kring något som inte är särskilt kul. Kanske är det själva koncentrationen som skapar stressen. Särskilt när det är flera barn som ska hämtas. Det är inte särskilt lätt att ta tre under armen på en gång. Är det dessutom inte tal om att slänga in i en bil utan att promenera så är det inte särskilt praktiskt för tre småttingar att gå barfota i snön.

Hade bara personalen hjälpt till hade vi klarat det bättre, men de ansåg att det inte var deras sak.

Hade bara inte de andra morsorna tittat så drygt och hånfullt på en så hade det också gått bättre. Så kanske var det framförallt min egen stress och mitt "inte må bra" som skapade alltihop!

2006-11-08 @ 15:31:32
URL: http://[email protected]
Postat av: Manon

En kombination. Jo, han kan inte uttrycka sig, han har vant sig vid att skrika istället.

Jo, det är så att nu gör han det bara i pressade situationer, och som AnnaaM säger är hämtning endå en lite extraordinär situation.

Däremot handlar det inte om gränser. Han har alltid varit så, vägrat prata och skrikit istället. Tror det är en vana från koliken...det hänger kvar liksom...

Jag vet inte, vill gärna att han slutar med det och klagar mer verbalt...Jag vill att han ska kunna uttrycka sig och ge honom verktyg till dte. Det var därför jag försökte tala med honom om det i går, att sätta ord på det han må ha känt.

Fast det kanske är för diffust för honom än. De tre övriga gör/aldrig gjort så här, de använder ord. Visst kan twinsen klaga högljutt men inte på långa vägar som A. Dert är nån ovana?

Tja, jag vet inte...för tidigt att ge honom verktygen? Jag vet inte....när börjar man? När man själv lessnat på skriken?

Till slut klär han på sig, för han kan, men efter mycket skrik. Han kan bli okontaktbar i värsta fall. Vill så gärna göra honom mer verbal. Han ÄR det, han frågar saker och allt, men inte med känslor.

2006-11-08 @ 21:34:53
Postat av: Annaa M

Skriken går över! Fast inte temperamentet förstås.

Tänker att det kanske inte riktigt är samma situation som vi hade ändå. Pojken skrek ju när han var liten, glömt när det gick över, men det som hände framförallt med flickorna var att de blev liksom uppskruvade. Vägrade först bryta upp, alltid något mer som skulle göras. Rusade sedan runt och skriade lite mer allmänt...hala som ålar, upp och ned, runt runt... Påklädningsvägran ingick men det var inte riktigt gråt inblandat.

Pojkens ilska och vrål har väl övergått i en kort stubin där han fräser och blir arg fort. Det är ju bättre än att ligga mellan kattlådorna och gråta sig till sömns. Tihi, som det skulle se ut, 196 cm lång...

2006-11-08 @ 21:53:36
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Ingen vägrar bryta upp, alla vill hem. Men tvillingtjejen kan trotsa och klä av sig igen ibland men A som är 4 år, han vill hem men vil inte klä på sig. Jag tog detta som ett exempel på där han kan skrika. Tvilingflickan kan vara hal som en ål, vet vad du talar om.

Ja det kan vara temperament. Antagligen är det det? Men jag vill gärna att han ska kunna tala om sina känslor istället, men det kanske är för tidigt? Han gör det svårt för sig med sina skrik...Men visst är det mindre skrik än när han var bebis, 1,2,3 år. Det blir bättre men jag tänkte om man kan börja hjälpa honom att sätta ord på sina känslor? Men det kanske är för tidigt?

Jaha, han fräser nu:). Kattlådan, haha.

2006-11-09 @ 06:52:38
Postat av: Ullis

Klart att du kan börja vägleda honom så smått utan att förvänta dig resultat, självklart.
Barn känner på sig när föräldrarna "inte vill vara med längre". Du vill bryta hans ovana (?) och börja så smått att försöka göra det på ditt sätt, Manon. Tillslut kommer det att fungera. Du har formulerat "problemet" i dina tankar och då är det dags för genomförande.
Nej, jag tror inte heller det handlar om felaktiga gränser från er föräldrar eller trots (vad är det för ett knasigt ord föresten? Är det ett ord vi vuxna älskar att slänga till med när vi själva inte riktigt förstår vad som händer?)utan jag tror på en kombintion av det som redan sagts ovan. Svårt att uttrycka sig. Om ett barn har svårt att uttrycka sig (vilket alla barn har)så blir resultatet mycket likt det vi kallar trots. Trots är ju egentligen bara ett annat ord för "frigörelseprocess". Barnet saknar det ordförråd där det kan beskriva att "nu vill jag separera ut mig från er och jag vill göra det på detta viset". Barn saknar även erfarenhet och kunskap för att göra saker som vi kallar det "på bästa sättet". I deras värld är det bästa sättet att kasta sig ner på marken av ilska och protestera, när de känner att de inte längre får vara med och bestämma.
Deras temperament blir sedan en ytterligare förstärkning på deras aktion.

2006-11-09 @ 08:38:32
Postat av: Christina

Det jag skrev var helt baserat på mina marginella erfarenheter av bland annat den yngsta som hade kolik i 8 månader och som skrek sig igenom flera år ... av ilska när saker inte gick hennes väg, när strumpor knölade, när vantar inte satt rätt, när overallen inte var bekväm. Hon var verkligen desperat och flera av mina väninnor pratade om "stackars mig som har det där varenda gång .."
Ungen var ilsk.
För oss hjälpte det med "snäva" ytor att röra sig inom. Om jag inte var konsekvent fick hon mer utrymme att skrika vilket ju ledde till att hon själv mådde så dåligt till slut ...

2006-11-09 @ 08:58:48
URL: http://solusfemina.squarespace.com
Postat av: Annaa M

Jag är övertygad om att vår Mellan upplevde exakt så stora problem som hon gav uttryck för med allt som inte satt rätt. Overaller är läskiga plagg, det är obekvämt att försöka få ned dem i kängor, strumpor korvar sig, vantar glipar obehagligt... Hon förstod aldrig varför hon skulle behöva utsätta sig för dessa otäckheter. Det gick inte att resonera fram. Men det tog oändlig tid att bli klar och stress, trötta syskon och irriterade föräldrar gjorde inte saken bättre. Jag har ju skrivit om förr den dagen hela Masthugget hörde när hennes pappa förbjöd henne att någonsin mer bära vantar! Det underlättade. Och allt gick över...nästan.

2006-11-09 @ 15:35:52
Postat av: Sofie

det där sista som Annaa skrev känner jag igen exakt, H mellan åldern 3-5 år...vidrig..."ALLT" satt fel och skavde från trosor till vantar....och vinterbyxor ska vi ju inte tala om....det var en kamp på liv och död VARJE dag, både på dagis och hemma. Och jag är också säker på att hon upplevde det precis så hemskt som hon skrek att var. Liksom A verbaliserade hon inte heller utan bara vrålade rakt ut så man blev tokig och skrek tillbaka VAAD? VADär det som är fel? Peka!! Säg något!!

men det där har gått över och numera går det att resonera med henne även om hon fortfarande inte gillar att ha mycket kläder på sog...

2006-11-09 @ 21:09:59
URL: http://zofy.blogg.se
Postat av: Manon

Ska svara er, är bara lite pressad just nu med jobb och sjuka barn.

2006-11-09 @ 22:06:07
Postat av: Manon

Alltså, pressad mellan jobb och hem och alltför trött. Snor som rinner här och var och man är mitt i. Svårt att koncentrera sig nåt. Ska upp tidigt i morgon!

2006-11-09 @ 22:10:20
Postat av: Manon

När jag läser alla era svar så inser jag att dte är bitar här och var som stämmer. Jag förstår att vissa barn blir förbjudna vantar!

Och är det så att kolikbarn alltså ofta blir skrikiga? har en teori där, för de hade ont och alt i början och kunde inte säga nåt, bara skrika, måste påverkat förmågan att TALA om det onda, vad det än är!? Ingen aning.

Ja, det blir slitningar men jag tror att det är nog att det är bra att försöka prata med honom så gptt det går, snällt alltså, efteråt...

2006-11-10 @ 11:40:38
Postat av: Inga M

Tänker tillbaka på den tiden det begav sig så här med mina barn. Vi hade också otroligt stressiga hämtningar med tre barn nära i ålder.

En av dem, M, hade rent fysiskt problem med klädpåtagning o klädavtagning. Det kändes annorlunda på hans skinn än det normalt gör på barn. Jag är övertygad om att det var så, fick flera bevis för det senare. Vanlig beröring upplevde han som otäck eftersom den var "för lös". Om man däremot tog i honom mer rejält så var det ok. O alla påklädning blir ju kläder som dras löst mot huden, det är ofrånkomligt. Det gick aldrig att övertala honom till detta frivilligt utan det var att göra proceduren så kort som möjligt med tvång, skrik o bråk varje gång. Ibland struntade vi i kläderna och svepte bara en filt om honom. Men det värsta var nog över i 4-årsåldern. Jean Ayers har skrivit om de här barnen i en bok som heter "Sinnenas samspel". Hon beskriver hur en del barn upplever vanlig beröring som smärta.

Jag tror inte det är någon idé att försöka prata med ett barn som är i affekt. De är inte mottagliga då. Jag är övertygad om att det inte i sig påverkar språkförmågan att de skriker istället för att gorma o skälla. Om Du vill ge honom ett språkligt verktyg för de här situationerna så kan Du vid ett helt annat tillfälle när Ni är goda vänner sätta Dig med honom och tillsammans rita en berättelse om just en pojke som blir hämtad på dagis o som börjar skrika. Han kan då själv ge förslag på vad pojken gör och vad pojken vill. Och Du ritar enkla bilder till. Då ger Du honom det språkliga redskapet för situationen. På pedagogspråk kallar vi det för sociala berättelser och det används med barn som har svåra humörproblem, bl.a. barn med autistiska drag. Men förvänta Dig inte att han ska använda talspråk nästa gång. Ilska och irritation uttrycks nog effektivast med skrik o gråt. Vi vuxna bara behärskar oss :-)

2006-11-10 @ 23:48:32
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Manon

Aha Inga! Så kan det vara för han är petnoga med kläder. Allt ska sitta rätt, inget fel, han bråkar om strumpor och kalsonger och allt!

Pratade med honom gjorde jag också i lugn och ro efteråt men jag tar till mig det där med bilderna. Jag ska testa. Nej. jag tror inte heller att han inte kommer att skrika nästa gång, men jag kanske långsamt får honom att använda språket då han är arg/ledsen/frustrerad?

Han är verbal annars, Det blir ara vid känslouttryckningar som han inte kan riktigt.

2006-11-11 @ 08:08:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback