manon

Med knappt ett ord har jag nämnt nämnt mina föräldrar och tyvärr – ja det är så i mitt liv. De har inte funnits i mitt liv. Jag var ett ungdomsmisstag som den tidigare generationen fick ta hand om. Det är därför alla dessa gamla historier blir viktiga – jag är uppfostrad av dem. Mina föräldrar fortsatte sina liv efter skilsmässan som de skulle ha gjort om de inte träffat varandra? Båda avskyr varandra, kan inte prata med varandra, ingenting. De har skapat mig fysiskt, men själsligen? Påverkad av dem? Kampen. Se mig, älska mig för den jag är! Jag gav upp. Bollen ligger hos dem. Jag vägrar tigga mera. De har haft chanser och barn ger många chanser, de är lojala. Men nu har jag tröttnat. Sista gången jag försökte var när tvillingarna föddes. Han har ännu inte sett dem och de är två år. De två andra, A (4 snart) och N (8,5) en gång på A:s dop då han var 1 år och en gång som mycket liten bebis och N ytterligare en gång då hon var 2 år.

Jag är faktiskt lycklig. Jag saknar inte mina föräldrar, jag kan sakna föräldrar men absolut INTE dem.

//manon