Rötter - djupt ner i jorden - farmorssidan
Som motvikt till denna individualism har jag min farmor som är desto mer knuten till ett land och familj trots äktenskap med min farfar och trots byte av ett land en gång pga just äktenskap (hon kom tillbaka sedan med min farfar). Där finns känslan av djupa rötter och stolthet desto mer. Inte ”slit-och-släng”-mentaliteten som på faderssidan. Hon vet vem hon är i en föränderlig värld och det är viktigt för henne. Hur man uppför sig är mycket viktigt för henne. Moral, samvete, lojalitet, hålla ihop familj. Hon är den som försöker hålla i tömmarna, styra rätt, comme-il-faut. Hon har 750 år av comme-il-faut bakom sig iom att hon föddes in i en adelssläkt som blev frälse pga krigsinsatser för så länge sedan. Men – de var inte rika. De var fattiga då hon var ung. Eller förhållandevis fattiga för jag får inte riktigt ihop det. De hade 2-3 människor som hjälpte till i hushållet då hon växte upp men som hon sa på den tiden var hon för fattig för att kunna gifta sig bra.
- Vad har jag därifrån? Kan det vara distansen? För på ett sätt har jag distans till folk, jag släpper dem inte gärna inpå mig. Är det verkligen _enbart_ en produkt av min egen uppväxt? Eller varför kände jag en sådan samhörighet med min unga kusin jag träffade då jag var nere? Visst, vi hade olika liv, olika förutsättningar – men samma stil, samma språk trots detta. Varför tycker jag att det är så viktigt med tex raka ryggar (farmor ballerinan), bordskick? Jag har fått omvärdera en del när min man ibland frågar – ”men varför”? Ja varför? För att det SKA vara så! Men i dag ser det annorlunda ut. Blir man bedömd för sitt bordskick? Som 5-åring? 35-åring? Samtidigt märker jag en upproriskhet mot detta ” det är ju gammalt varför bry sig, nu är det så här” och denna upproriskhet har jag haft i unga år mot min farmor. ”Men hallå – INGEN bryr sig om sådant längre!. Det är därför jag blev förvirrad av mötet med henne också – plötsligt möttes vi som två vuxna och jag kände respekt för hennes läror. Är det för att jag är en mor själv och uppfostrar som jag själv blev uppfostrad? Svårt att kasta av allt det där oviktiga viktiga? För jag bodde ju hos henne under många år och hon ser mig som sin dotter och jag henne som min mor.
Jag kanske inte är en egen ö, min egen skapelse. Hur mycket egen vilja bär vi med oss och hur mycket påverkar vi verkligen själva? Jag som alltid känt att allting börjar med mig själv…Jag som alltid haft mantrat ”jag är jag, se MIG”! Aldrig känt mig inordnad utan som en fri fågel, fri att göra vad jag vill, följa mina önskningar, kämpa mot min far och mors skilsmässa och allt som hände hur jag blev bortglömd och ett besvär. Jag har identifierat mig som fri, obunden historiskt, själsligt och upprorisk! Jag är jag. Och jaget vill skapa familj framåt ”barn, ni har bara varandra, var rädd om varandra, hjälps åt, finns där för varandra”. Jag är fri och obunden men vill inte att framtiden ska vara det? Eller, hur fri och obunden? Eller är detta bara nytt för mig? Kanske jag börjar tillmäta detta betydelse det inte har för att jag inte är van vid att känna sammanhang och rötter bakåt som går längre bak än mig själv? Och för att jag inte har föräldrar som sett/ser efter mig så lägger jag för mycket i tidigare generationers liv? Och på ett sätt – jag är uppfostrad av en tidigare generation. Som min farmor sa till min far ”se på henne som din syster” apropå att hon ska dela arvet efter sig mellan oss. Hon är min mor.
//manon
- Vad har jag därifrån? Kan det vara distansen? För på ett sätt har jag distans till folk, jag släpper dem inte gärna inpå mig. Är det verkligen _enbart_ en produkt av min egen uppväxt? Eller varför kände jag en sådan samhörighet med min unga kusin jag träffade då jag var nere? Visst, vi hade olika liv, olika förutsättningar – men samma stil, samma språk trots detta. Varför tycker jag att det är så viktigt med tex raka ryggar (farmor ballerinan), bordskick? Jag har fått omvärdera en del när min man ibland frågar – ”men varför”? Ja varför? För att det SKA vara så! Men i dag ser det annorlunda ut. Blir man bedömd för sitt bordskick? Som 5-åring? 35-åring? Samtidigt märker jag en upproriskhet mot detta ” det är ju gammalt varför bry sig, nu är det så här” och denna upproriskhet har jag haft i unga år mot min farmor. ”Men hallå – INGEN bryr sig om sådant längre!. Det är därför jag blev förvirrad av mötet med henne också – plötsligt möttes vi som två vuxna och jag kände respekt för hennes läror. Är det för att jag är en mor själv och uppfostrar som jag själv blev uppfostrad? Svårt att kasta av allt det där oviktiga viktiga? För jag bodde ju hos henne under många år och hon ser mig som sin dotter och jag henne som min mor.
Jag kanske inte är en egen ö, min egen skapelse. Hur mycket egen vilja bär vi med oss och hur mycket påverkar vi verkligen själva? Jag som alltid känt att allting börjar med mig själv…Jag som alltid haft mantrat ”jag är jag, se MIG”! Aldrig känt mig inordnad utan som en fri fågel, fri att göra vad jag vill, följa mina önskningar, kämpa mot min far och mors skilsmässa och allt som hände hur jag blev bortglömd och ett besvär. Jag har identifierat mig som fri, obunden historiskt, själsligt och upprorisk! Jag är jag. Och jaget vill skapa familj framåt ”barn, ni har bara varandra, var rädd om varandra, hjälps åt, finns där för varandra”. Jag är fri och obunden men vill inte att framtiden ska vara det? Eller, hur fri och obunden? Eller är detta bara nytt för mig? Kanske jag börjar tillmäta detta betydelse det inte har för att jag inte är van vid att känna sammanhang och rötter bakåt som går längre bak än mig själv? Och för att jag inte har föräldrar som sett/ser efter mig så lägger jag för mycket i tidigare generationers liv? Och på ett sätt – jag är uppfostrad av en tidigare generation. Som min farmor sa till min far ”se på henne som din syster” apropå att hon ska dela arvet efter sig mellan oss. Hon är min mor.
//manon
Kommentarer
Trackback