Misslyckad mor
Det blev bråk för att hon inte tar instruktioner. Hon kan inte det för hon vet bäst hur man gör, hon vet redan etc etc. Hon vill själv, kan själv och jag har inget att lära henne. Hon gör en höna av en fjäder.
Jag är jätteledsen för de två bråken vi haft medan vi varit borta. Hon tjafsar emot och är smart och logisk. Säger jag att jag vet bättre för att jag är vuxen så säger hon att "din farmor och min pappa vet bättre än du för att de är äldre". Hon tjafsar om att hon ska göra som hon vill för att "hon sett på kort att jag fick göra som jag ville". Jag frågade henne vem hon trodde tog korten då...Men, nej, hon vill bestämma över sig enbart. Envis.
Det är så tröttsamt. Envisheten och känsligheten...Hon drar för höga växlar på saker med som att jag säger att hon är duktig och klok så fick hon tydligen uppfattningen att hon därmed var en vuxens jämlike. Hon är duktig för en 8,5-åring ja, men det betyder inte att hon är fri att bestämma suveränt över sig själv. Inte än på några år!
Hon kan vara en utmaning...envisheten och tjurskalligheten i kombination med känsligheten! Ursvårt att hantera!
Jag vill inte bara bråka med henne....
//manon
Är din äldsta dotter månne släkt med min äldsta dotter? :)
Kan allt, vet allt, envis, stark men också känslig och svag. Allt i ett paket! Hon är bara 4 år och redan kan hon prata omkull folk. Käftar emot! Bråk blir det ofta och dåligt samvete för mig efteråt. Lilltjejen är inte alls likadan.
Fast Storasyster är ändå en alldeles underbar person. Världens bästa!
Kanske bråkar du din äldsta för att ni är för lika varandra? Det tror jag är den största orsaken till att jag och Stortjejen bråkar.
Skönt att höra att det är fler som brottas med liknande saker... Min 16-åring har blivit riktigt mycket tonåring ganska plötsligt, anklagar mig obefogat för saker jag inte är ansvarig för, jag bryr mig inte tillräckligt om henne OCH lägger mig i för mycket, hon reagerar på saker som jag inte kan förutse och med STORA gester... och jag känner mig misslyckad som inte vet hur jag ska hantera detta... Det värsta är att min tonåring helt saknar logiska argument, medan jag argumenterar emot logiskt tills jag inte orkar längre och antingen bara slutar prata om det eller blir arg. Hon har verkligen inte koll på sig själv och sin värld, men kräver trots det att jag inte ska lägga mig i - och blir arg när jag inte har påmint henne om något viktigt som hon glömt... Det är fel hur jag än gör just nu, och jag är inte van vid detta! Det är väl "uppbrottet" det handlar om för hennes del, hon ska ganska snart klara sig själv och jag hänger inte med riktigt...
Mina damer....Manon och Lene.... Era döttrar går igenom olika trotsåldrar. Kanonjobbigt MEN ingen är en dålig mor för det. Snarare tvärtom.... Ni funderar, tänker, agerar för att era döttrar ska klara världen. Tänk på det....
Och Visionary soul..... Till dig skulle jag kunna skriva en hel avhandling... Men gör det inte1 *ler* Min dotter har varit där. Då fick jag ett förslag...tänk efter hur du var själv.... Det skulle jag inte gjort... *skratt* Min dotter är 16 snart 17 och mamma om 2 månader..... Då kan man börja fundera på om man har varit/är dålig mor....
Va rädd om er! Tänk alla tre på att ni gör fantastiska jobb!!!!
mhm.... det är ju inte bara att köra över jämt (som ofta min mamma gjorde) -SAMråd är bra, gärna med pappan med så att barnet inte kan komma undan med att säga att det får för den ene föräldern som inte är närvarande... då kan man ju också byta av varandra i diskussionerna när man som mor (? ingen aning, har inga barn än ;-) vill klösa sönder tapeterna i desperation...
Flaxa kunde inte skriva nu, och har ännu ej sett att jag har bett henne att skicka vidare pinnen - ämnet är "Dans" - från Flasknosen. Se turordning i min blogg. Lycka till!
mhm.... det är ju inte bara att köra över jämt (som ofta min mamma gjorde) -SAMråd är bra, gärna med pappan med så att barnet inte kan komma undan med att säga att det får för den ene föräldern som inte är närvarande... då kan man ju också byta av varandra i diskussionerna när man som mor (? ingen aning, har inga barn än ;-) vill klösa sönder tapeterna i desperation...
Flaxa kunde inte skriva nu, och har ännu ej sett att jag har bett henne att skicka vidare pinnen - ämnet är "Dans" - från Flasknosen. Se turordning i min blogg. Lycka till!
Jaa du... så där har vi haft den sen en viss person var 4. Det är nog som några andra sagt ett storasystersyndrom. Och hon som egentligen är så himla trevlig, intelligent, mogen, verserad, rolig...
För oss har utlandsresorna varit allra värst - och vi har gjort många! Rent jävulska incidenter som drabbat oss alla och som hon på någon nivå förstår att hon orsakar men som hon inte kan låta bli. Nu har vi ju tagit beslutet att inte göra fler resor tillsammans, kanske återkommer som vuxna. Vid alla de där tillfällena har jag reagerat precis som du, tyckt att jag varit en dålig mamma. Jag har blivit arg men också fått dåligt samvete för att hon inte har riktigt roligt eller inte fått göra precis det hon ville. Köpt saker till henne för att kompensera. Medan det egentligen är de andra barnen som det varit "synd som" eftersom de fått sitta emellan i bråken.
Mellan har egentligen haft det mycket jobbigare i skolan och med kompisar men det är Äldsta som tar mest plats och fått mest uppmärksamhet. Jag menar alltså att det du beskriver inte är ett typiskt tjejproblem som sedan ska bli ett typiskt tonårsproblem utan just ett storasystersyndrom men som lätt kan förpesta tillvaron för en hel familj när det slår till. På samma sätt som inget är så trevligt som när våran M visar sig från sin goda sida! Alla älskar det...
Men man måste som sagt rabbla varje morgon innan man svingar benen ur sängen; jag är ingen dålig mor, jag är ingen dålig mor, jag är ingen....
Ont om tid som vanligt:)
Tack ni alla för kommentarerna! Vissa barn får man bråka mera med och jag tror också att det beror på att hon är först i syskonskaran och smart...hon diskuterar logiskt (tja, ibland inte som med bilderna...) hon vet vilka knappar hon ska trycka på...Och hon minns hur det är att vara endabarnet!
Skönt (på ett sätt) att flera har liknande upplevelser med envisa barn! Man går vilse ibland....
Jag har ju visserligen en 5-åring än så länge, men känner igen trotsandet och bråken. Självklart är det annorlunda med en 5-åring men jag förstår jobbigheten, och det dåliga samvetet känner jag igen.
En annan aspekt av det hela är ju att bara trygga barn vågar trotsa och stå på sig. Om de är osäkra på om de är omtyckta, är kanske inte trotsen lika självklar eller tydlig.
En BVC-sköterska påpekade detta vid ett tillfälle.
Kan kanske vara en tröst för det dåliga samvetet, även om det är förfärligt jobbigt.
Jag vet inte om det här är en så fiffig eller fin tanke, men när mina barn brakar loss i värsta trotsen eller surar som tusan, brukar jag förhålla mig till det som jag förhåller mig till en häst som sätter sig på tvären. Jag insisterar på att det ska genomföras det jag har satt mig för, men jag blir inte arg och jag ändrar mig inte. Jag kan backa ifråga om svårighetsgrad för att sedan höja stegvis upp dit kontroversen inträffade. Alla hästar och andra djur vet hur lång tid de måste krångla för att slippa undan. Jag tror att det kan vara samma sak med barn, de vet hur långt de måste driva något för att föräldrarna ska ge efter. Så genom att vara envisare, ha mera tålamod så visar man var gränsen är. Viktigt är det att vara observant så att trotsandet eller surandet inte kommer från något fysiskt eller psykiskt trauma och är en varningssignal som man missar. Men annars är nog inte bli arg och hålla fast ett gott tips.
Har också hört det där om att trygga barn trotsar...Det gäller att aldrig ge upp om henne helt enkelt!
Det som gör mig mottaglig för hennes bråk är just det bless skriver - ligger det nåt allvarligt bakom eller är hon bara bråkig....föredrar det senare:).
Svårt att behålla fattningen alltid, tyvärr...även om jag försöker rida ut stormen tyst...
Det är lättare att behålla fattningen när barnet bråkar och när man rider om man tänker på målet med hela situationen. Om man håller fokus på dit man ska eller som det ska göras och tänker på problemen och bråket som något på vägen. Jag tror att det är en befängd tanke att låta barnen växa upp och låta rädslan för konflikter styra kopplad till tanken om att alla ska vara nöjda hela tiden. Konfliktlösning, kreativitet hur kan vi alla bli nöjda, vad kan barnet bidra med inom de ramar föräldren gett? Accepterandet av ramar underlättar nog en hel del i skola och arbetsliv sedan. Och när är dt bäst att de får träna på att stöta in i ramarna? Som små barn, stora barn eller vuxna?
Att bli arg behöver inte vara fel, så länge man inte blir elak och sårar. Gör man det får man be om ursäkt och börja om.
Håller med Bless, der är skillnad på att bli arg och att såra! Det värsta jag vet är då folk säger en massa saker de egentligen inte menar när de är arga...