Odräglig
Det har pockat på. Mitt undermedvetna har bearbetat stoftet och mina stora koncentrationsproblem beror på att skrivande pockade på. Allt annat är ointressant.
Hemmet förfaller, ingen städning, bara det löpande, att man plockar undan maten och torkar av. Det irriterar mig för jag tycker om att ha det välstädat men med så litet tid, så mycket allt jag inte vill göra tar så mycket tid ändå så irriterar det mig också att behöva avsätta tid till städande.
Det är märkligt vilket sug man kan känna.
Det är det här jag vill göra. Jag har inte känt denna känsla sen jag slutade med piano. Behovet, det outtalade, suget, att man bara måste. Det känns så rätt.
//manon
Känner igen det där. Euforin. När jag för några år sedan lyckades få ur mig ett helt bokmanus var och det fortfarande det roligaste jag gjort. Hemmet förföll, jag drog inte in pengar som jag borde på riktigt jobb, men jag hade vansinnigt roligt. Inte minst att jobba ihop med min alldeles frivilliga lektör och rådgivare. Sedan lade jag undan manuset efter en enda refusering och återgick till vardagen eller verkligheten eller vad man ska kalla det.
Misstänker att du var likadan, Annaa:). Men i morgon lär det vara jobb! Och på kvällen när alla sover:) blir det skriva.)!
Verkligheten finns med:). Så blir säkert min också refuserad! Jag är realistisk. Men jag måste försöka. Bättre att lysstill den sträng som brast än aldrig spänna en båge...Men jag ska inte ge upp efter bara en refusering:)!
Skriva är ju så mycket roligare än att städa och laga mat. Speciellt som det pockar på att skriva.
Det låter som det skulle gå undan nu...! :) Själv är jag ofta inspirerad, men inte så att det skulle räcka till en hel bok...!
Hej Nina och Carulmare! Jo, det är kul! Men jagfårta tiden när alla sover att skriva:). Och ag lovar, jag är realistisk, jag vet att det kanske aldrig blir utgivet även om jag hoppas på det, naturligtvis. Jag tror man förutom begåvning måste ha en hel del tur. Jag har haft en sådan tur en gång, nåt litet, och hoppas på att få tur igen! Man vet aldrig...det är det jag vill göra innerst inne, men som sagt, jag ser nyktert på det!