Personkemi
Men jag börjar undra över det. Man kan ha olika intressen och uppfattningar och ändå stämma i hop, att umgänget fungerar smidigt. Att det viktigaste kanske är mer grundinställningen till livet som ska stämma än mer "ytliga" saker. Att om man tycker bra om person A och B, men med person A stämmer fler saker i hop, man kanske har roligare, eller nåt, uppskattar den personens tankar eller sätt, eller beundrar nåt den gör, men ändå kan umgänget med person B flyta bättre och man blir "mer" vän ändå....Jag tror att det då mer grundinställningen till livet som stämmer då. Man kan tom kanske irritera sig lite på vad person B gör, men ändå är man vän och överser för resten funkar så bra!
Det betyder inte att man ogillar varken A eller B mer eller mindre egentligen, olika personer passar en olika och tar fram olika sidor hos en, och man gillar olika sidor hos olika personer, men, vad jag menar är att det som vid första anblicken verkar så främmande kan passa så bra ändå trots att "allt" inte klaffar och man kanske tom ogillar en del, eller mera än hos andra där umgänget inte funkar så smidigt!
Det har fått mig att tänka att man kan umgås med vemsomhelst egentligen, att det är spännande att umgås med folk för de bjuder på så många överraskningar! Och att man ska vara öppen för alla. Man vet aldrig.
Hänger ni med? Kan det vara så? Det där med grundinställningen till livet mer än andra saker?
//manon
Jag brukar fundera en hel del på det där med personkemi och jag har aldrig kommit på något riktigt logiskt i det sammanhanget, utan då nöjt mig med att allting kan inte förklaras! Har betraktat personkemi som en spännande krydda i tillvaron :-D
Ditt resonemang känns solklart tycker jag. För jag har också till en början trott att man skulle behöva vara så lika som möjligt för att få det att fungera. Med stigande ålder (jag är inte lastgammal än!!:))ålder har jag dock hittat många spännande kombinationer som inte handlat om likhet alls till formen, det yttersta alltså. I mitt fall har det handlat om en tolerans, en ömsesidig tolerans för varandra. Gammal som ung,kvinna o man. (Hur uppstår denna tolerans då??)
Ibland har jag märkt att inte ens grundinställningen spelar någon roll! Det är häftigt! Totalt olika vad beträffar det kulturella, det sociala och det ideologiska! Men för att fungera i det långa loppet (i en vänskap över tid), behövs nog beröringspunkter, tror jag. =)
Hej!
Absolut! Jag håller med om att det där med grundinställning är jätteviktigt. Det har faktiskt aldrig fallit mig in att "sålla" bland människor beroende på t.ex. fritidsintressen.
Att möta människor av alla dess slag, med olika erfarenheter etc. är väldigt givande. Jag har alltid omgett mig av människor som är "udda" och i många fall; olika mig. (Som givetvis är udda på mitt vis)
Om jag ser till min bästa vän, min man - han och jag delar grundinställningen till mycket. Vi har ungefär samma livssyn, samma värderingar och allmänna inställningar. Däremot delar vi INTE intressen, musiksmak och andra mer "ytliga" ting.
Kram
Linda
Det handlar i grunden alltså om tolerans och respekt. Att det gamla "live and let die" är fullkomligt sant. Världen blir i alla fall så mycket mer spännande då!
Men sen, kan man förklara varför man blir kär i nån:). Jag tänker alltid på hur charmig han såg/ser ut i frack...bland annat...
Jag är helt ointresserad av att umgås med små kopior av mej själv... Vi är några tjejer som umgås, vi är väldigt olika allihopa, men just det som är så roligt.
Jag tror inte heller på det
där att man har 1 minut på sej att göra ett första intryck, nonsens. Jag försöker inte ens få uppfattning av någon så snabbt, alla har rätt till en andra chans.
(Och kanske är jag lite oromantisk, när jag säger, att det finns fler än en rätt person för oss allihopa :)
Du har helt rätt Hannele! Absolut att man måste ge andra fler än en chans till och med! Tror inte heller på det där. Jag tycker inte du är oromantisk:).
Håller med Hannele om att det måste finnas fler än en rätt person för oss alla. Hur skulle annars så många kunna hitta någon? Det finns ju så många människor som man aldrig kommer att träffa!
Tycker inte att det är oromantiskt...det måste ju vara möjligt att vara realistisk OCH romantisk...
P.S. Manon, jag tror kanske att du menar "live and let live", såvida du inte är hemlig agent...
;)
Men Manon, jag som trodde du skulle förklara _varför_ vi blir kära i någon! ;-D
Skojar förstås! Klart att det inte är så lättförklarat varför man blir kär i just den och inte den...typ! =)
Haha! Nej, det vet man väl inte, blir väl luddiga svar om man försöker.
Nej, är inte hemlig agent, "live and let live" menar jag naturligtvis. Sist jag kollade var jag inte hemlig agent. Men vem vet:)!
Det är ett stort ämne.
Men nog är det intressant! Varför man blir kär i en speciell person. Jag måtte nog vara lite egotrippad, för som jag skrev i mitt förra inlägg så är jag och min man lika varandra. ;) Har hört det från fler håll, s.k. äktenskapstycke. Fast gissningsvis är det lika vanligt med "opposite attracs"
Kram
Linda
Visst är det det! Handlar det inte om tillgänglighet också?
Fast när jag läser Ditt inlägg så tänker jag inte främst på partnerval utan på arbetskamrater. På jobbet finns ju inte så mycket val, man får ta det man får liksom och gilla läget.
Jag har märkt att jag kan jobba bra ihop med alla kollegor som är genuint intresserade av barnens väl och ve. Då spelar det inte så stor roll om
vi i övrigt är väldigt olika. Sen måste det finnas en vilja att kompromissa förstås från bägge håll i olika frågor som dyker upp under resans gång. Mycket är ju förhandlingsbart om än inte allt.
Låter vettigt Inga! Jag tänkte egentligen på hela spektrat, jobb, privat och kärlek...