Back on track - 2
Nåt jag kommer att sakna då jag har semester nästa vecka är just de där 2,6 milen om dagen jag cyklar.
Det tog mig i dag 25 min att komma in till stan i dag. (dumma rödljus, väskor och vingligt folk). Jag erkänner att jag är feg med fart egentligen. Jag är hela tiden rädd för att nån ska vingla ut på cykelbanan och det händer titt som tätt. Senast i dag. En tjej som bara gick utan att se sig om åt nåt håll över cykelbanan så jag höll faktiskt på att köra på henne. Det var nära. Stannade i sista sekunden. Dessutom så kan jag ha allehanda fantasier om hur jag ramlar och slår ut tänderna liksom...jag är livrädd för att cykla omkull, trots att jag gjort det 2 ggr nyligen och tom flugit över styret och just då är det inte så farligt faktiskt! Är inte rädd då det händer, inte tänker bara på att ta emot mig. Inte direkt efteråt heller, tänker bara "det gick ju bra" - Men i förväg, hu...fantasierna.
Sedan observerar jag alla cyklister som kör mot rött ljus. Mitt i stan. Visst så tidigt på morgonen är det inte många bilar, men ändå...dålig vana kanske. Men jag ser det även mitt på dagen...mitt i stan...Visst är de röda ljusen irriterande men, nä, inte köra mot!
Antar att jag får cykla ändå under semestern, Kan cykla och undersöka området. Se hur långt det är till hittan och dattan och om det är tillräckligt kort för att mellansonen ska kunna cykla dit.
Sedan slås jag ständigt av hur snälla vilt främmande människor kan vara mot varandra tvärtemot alla rapporter att alla tänker på sig själva. Min väska föll av från pakethållaren i morse och en buss tutade och vinkade åt mig för att uppmärksamma mig på det (jag hade märkt det själv) och när jag stannat så hade en kille redan tagit väskan och kom gående mot mig med den! ALltså, folk är så rasande snälla och omtänksamma! Vilt främmande...Jag tycker inte att nån av dem hade behövt göra det, bussen hade inte haft tid kanske eller nåt...
************
Så lite om bloggande. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva längre om utan skriver nu om allehanda fåniga saker och vardagligheter. Bloggen spretar åt alla håll. Jag har mitt lilla projekt på hårddisken jag vill göra mer utav. Jag tycker om alla er som kommenterar och det känns som en trevlig dimension. Det är trevligt med olika rum! Skulle vara trist att sluta blogga nu fast ofta känner jag att jag står i stå. Har inget att säga. Tycker att jag säger för mycket om allt möjligt oftast. Vrider in och ut på mig för mycket för min egen smak. Samtidigt kan det vara skönt också...och samtidigt vill jag faktiskt inte. Ångrar mig ofta. Är egentligen hemskt kluven till bloggande. Läst runt på bloggar och sett så många olika sorter det finns. Det trevligaste är alla ni som kommenterar och den kontakten man får som man inte skulle haft chans till i verkliga livet pga avstånd tex...
//manon
Kära du, nu är du där igen... Var inte så självkritisk. Man FÅR vara hur man vill, man får spreta åt precis alla håll, göra fullständiga kovändningar om det känns så - det är ju det som är det härliga med bloggen, du kan ta ut alla dina känslor och prova alla dina alternativa personligheter, och det är helt okej! :-)
Kör på du, precis som du känner för. Var inte så hård mot dig själv... släpp dig fri! :-)
Jag förstår dig, Manon! Dina ord om bloggandet är min anledning till varför jag inte själv bloggar! Fast jag håller med Visionary soul faktiskt, släpp dig själv fri nu. För gott. Du är ju så nära!! Du har ju åtminstone gång på gång gjort det genom att fortsätta blogga, trots protester från dig själv. =)
Är en blogg med lösen till hjälp? För att begränsa läsandet till en krets du tillåter och vet vem de är? Många gör ju så, för att slippa känna sig utelämnade mellan varven. Många som har låsta bloggar tycker det känns jobbigt med alla tysta läsare. Dessa läsare som alltid är där, men aldrig kommenterar.
V-soul! vad gullig du är. Jag är nog för självkritisk.Men du har rätt. Man får testa!
Ullis - ja precis! Lösen vet jag inte. Man tenderar till att tappa lösen...och så är det ju kul om nya hittar hit ändå...