De rotlösa rötterna

Har surfat lite på utlandssvenskars hemsidor. Intressant! Jag kunde inte låta bli att fundera på vad jag ger mina barn av min bakgrund. Ger jag nåt ungerskt? Nä, inte ett dugg! Sällan jag ens talar om Budapest trots att det ligger mig så varmt om hjärtat.

Så kom jag på att jag visst ger av min "kultur". Att jag ger själva rotlösheten som rötter. Att jag är italiensk/fransk/tysk/ungersk. Att hemma är "whereever I lay my hat". Att det är därför jag inte tjatar om Budapest. Det är viktigt för mig att hålla kontakt med min födelsestad, jag får nostalgi, jag älskar att insupa staden - men mina barn är födda här. De kan aldrig känna detsamma som jag inför den staden. Varför skulle de? Lite mycket att begära! Detta är ingen big deal för mig med att byta städer och länder, att flytta. Det är vana. Vi flyttar. Jag för vidare det urbana och flyttandet  - det "kulturlösa". Att det är tredje generationen som är födda i valfri europeisk huvudstad, fjärde som bytt land. Metz - Wien - Budapest - Stockholm. Det är de stora hållpunkterna, med lite mindre städer däremellan. Detta är "födelsestäderna". Jag bryr mig inte ett dugg om att mina barn inte kan mitt förstaspråk. Jag bryr mig inte om att jag inte kan så mycket tyska trots att jag kallade min farfar för "opi" (smeknamn för grossvater). Det finns reminiscenser, som det tyska exemplet. Men Opi är Opi. Han var tysk. Och halvfransk. Men han tyckte att franska var fånigt och att hans franska mostrar pratade fjantigt. Hans mor talade franska med honom och han vägrade svara. Det var farfar som ville bli kallad för "opi" och jag tyckte det var naturligt. Jag vet faktiskt inte om han kände sig mest som tysk eller ungersk innerst inne (trots att han inte hade ungerskt blod i sig). Han umgicks i båda sfärerna - men han tyckte det var viktigt att bli kallad för "opi".

Vad är kultur? Jag vet inte. Jag är jag född i Budapest.l Mina barn är mina barn födda här. Jag känner inte att försakar "min kultur" ett dugg. Detta är min kultur. Jag är jag. Inget kollektiv. En individ. Att det inte spelar nån roll. Whereever I lay my hat.

Man är hemma där man känner sig hemma oberoende av var man är född. Så enkelt är det. För mig. Det är det jag lärt mig och för vidare.

Mina rötter är rotlösheten.

Men just nu vill jag "vila" för jag känner mig hemma. Jag har hittat hem. Det känns skönt. Och jag känner ingen dubbelhet ett dugg i att älska Stockholm och Budapest. Man kan älska på olika sätt.

Undrar om nåt är förståeligt i detta...det här var svårt att förklara....Och jag vet att min bakgrund inte är ett dugg exceptionell i centraleuropa. På den tiden, för hundra år sedan då min farfarsfar och farfarsmor flyttade från Elsass-Lothringen, var det som är tanken med EU i dag. Man flyttade hejvilt över gränserna. Många är väldigt blandade.

//manon


Kommentarer
Postat av: Visionary soul

Naturligtvis är det du skriver begripligt. Som du säger, så kommer dina barn inte att ha precis samma känsla för Budapest som du - men jag tror att de ändå kommer att vilja få en liten del av den kakan som du bär på... Jag tyckte, som barn, att det fanns bitar i mina helsvenska mor- och farföräldrars liv som verkade så himla spännande, romantiskt, mystiskt... Hur klarade farmor och farfar att leva på den där gården, med fem kor och åtta barn och ingen snöröjning och att arbeta i skogen och...? Jag ville vara på den gården där de gjort allt detta mystiska som haft betydelse för min far. Så tror jag att det är, eller kommer att vara, för dina barn också. Genom att de får del av ditt "ursprung" så får de en del av DIG, som de förstår att de inte helt kan sätta sig in i utan din hjälp... Och du är såklart du. På samma sätt som varje människa "é aller åldrer som de ha' vure'", som Dunderklumpen säger - vi är fem år och fjorton och så småningom kommer vi säkert att kunna ryta "UNDAN GUBBAR!!" som en fyrtioåring, och som Dunderklumpen kan... ;-) I något avseende finns inte tiden i en enda människa, för allt man upplevt och allt man är, kan man vara samtidigt. Det är rätt härligt! :-)

Postat av: Hannele

Tja, klart man är hemma där man känner sig hemma oberoende av var man är född, men rötterna finns, även om
man inte tänker på dem varje dag. Sånant blir viktigare med åldern, när man har "frigjort" sej först :)

Postat av: Elisabet

Skrev du till mig då : )
Barnen får ju aldrig den uppväxt man själv hade, på gott och ont. Tänker ofta på det när jag läser för dem på svenska. För dem är svenskan ett språk, Sverige ett land där kusinerna bor, där mamma är född. Barnen blir inte svenskar för det. De blir andra saker, lär sig andra saker.
Ibland känner jag mig hemma här, ibland inte, men så kände jag det i Stockholm också. Kanske är jag också rotlös av naturen om min farfar flyttade från Tyskland till Danmark och pappa från Danmark till Sverige? Kanhända, även om jag aldrig har tänkt på det på det sättet. Är det så viktigt? Vara rotad, menar jag.
Inser att det här har handlat om mig fast det borde vara ett svar till dig. Det var bara så intressant att fundera över!
Spåk är kulturbärande. Även om barnen inte blir svenska av Lotta på Bråkmakarkatan eller imse vimse spindel så knyter de an, får något att känna igen och känna sig hemma med när de är i Sverige. Ger mig ett sätt att ge av mig till dem.Svammel, svammel ? nu ska jag göra lite kaffe innan de sjuka busarna vaknar.

2007-07-04 @ 14:01:33
Postat av: Ullis

Vad innebär det att vara rotad då? Bo i samma land som där man föddes? I samma stad? Jag vet inte.
Här på västkusten är jag rotad. 130 mil från min födelsestad. Här känner jag mig hemma.
Där jag växte upp kände jag mig inte rotad (kände mig "inte hemma" i min egen födelsestad) och kanske beror det på att mina föräldrar i sin tur var inflyttade och kände sig icke rotade? De kände ingen när de kom och hade ingen släkt där. Rotlöshet kanske kan ärvas som en slags kollektiv känsla också?
Jag funderar inte så mycket på det. Mina rötter finns inte i min födelsestad. De finns utspritt. Fast om jag känner mig hemma "wereever i lay my hat" så är svaret nej. Jag har bott på ställen som ger mig knottror på huden av olust.

2007-07-04 @ 17:05:22
Postat av: Manon

V-soul - Precis! Det är intressant att lyssna på de gamla:). Tyckte själv det var hemskt spännande att lyssna på farfars berättelser medan han levde (han var född 1905). Det är en sak! Men det gör inte mina barn eller mig till nåt annat liksom...som du säger!
Hannele - det kan vara så, fast jag undrar på vilket sätt? för då är man väl rotad nånstans på nåt sätt? kanske...
Elisabeth - på prickan vad jag känner! Klart du får skricva om det! Handlar ju inte enbart om mig utan om fenomenet byta land/flytta. Inte svamlar du alls! Att jag tog upp det med bakgrunden var för att spåna lite, och undra om det spelar nån roll om man är den första i sin familj att byta land eller om det har gjorts många gånger tidigare liksom...man har det i ett kollektivt minne...
Ullis - självklart är det så att man inte trivs överallt. Jag räknar bara där jag trivts, annars flyttar jag! Det är vad du säger jag är ute efter, att födeösestaden/landet behöver inte nödvändigtvis vara det man känner är hemma. Jag kan känna mig främmande i Budapest med och sucka över saker de tänker/gör/tycker och älska annat. Likadant här! Man har hela spektrat liksom.

2007-07-04 @ 18:24:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback