Likgiltighet

Själstatus - Mulet med enstaka solglimtar.

Jag känner allt oftare likgiltighet. Jag kan se glimtar av glädje och känna glimtar av glädje. Som i pulkabacken häromdagen. Jag ville ryta åt alla barn och stjäla alla pulkor och åka själv om och om igen. Vara barnslig. Låta hornen växa ut. Bara göra roliga saker.

Att bestämma sig för att aldrig bli sårad igen det är att bestämma sig för att inte leva. Man kan inte leva utan att bli sårad nämligen. Att sätta sin själ i en ljudisolerad bur är egentligen inte det bästa.

Jag mötte en annan mamma i backen och hon frågade hur gamla twinsen var. I en nanosekund tänkte jag att eftersom de fyller år snart kanske hon väntar sig kalas? Och eftersom hennes barn är trevlig och hon med så hade jag normalt bjudit dem, men nu är twinsen som de är. Så jag sa att vi inte kommer att ha kalas för de är så små än och dessutom så täta. Att flickan inte lekte utan pojken. Jag hoppas att jag inte använde för många ord, inte lät som om jag vred och vände på saker. Jag ville bara flagga för att kalas blir det inte. Jag vill inte såra omedvetet. Jag uppskattade starkt omtanken hos en annan mamma, en mamma till en kompis til min fyraåring, som höll mig uppdaterad om sin sons sjukstatus inför ett hembesök hos oss. Mamman ville nämligen inte att min son skulle ha för stora förhoppningar ifall hennes var för sjuk för att komma. Jag uppskattade det! Det var verkligen omtänksamt.

Min själ behöver stort stort utrymme. Den får alldeles för litet och då blir den - knäpp. Nervös, ältande, tillbakadragen. Jag orkar inte bli bedömd just nu. Undrar vad det är som gör att folk sällan är likgiltiga för mig? Antingen gillar de mig eller inte. Kanske är det den kvävda expressiviteten, barnsligheten? Jag vil inte vara vuxen. Jag vill göra roliga saker. Leka. Strunta i allt. Känner mig tom, har inget att ge. Bara att skriva här är en ansträngning. Useless.

Jag önskar det fanns typ växtnäring för själar. En för torra och spruckna, en annan för fina och flygande, en för normala.

Man ska inte vara rädd för mulet med enstaka solglimtar. Det är orkanen man ska vara rädd för. Då man är i centrum av orkanen där allt är tyst och stilla och man likgiltgt ser hur allt runtomkring en förfaller. När solen inte orkar igenom längre. Händer det ska man gömma sig under en buske och vänta. Solen kommer alltid åter.

//manon

Kommentarer
Postat av: Nina på Johangården

Ajaj rara Manon, balanserar du på kanten till utbrändhet?

Jag tror att själens växtnäring är det roliga och barnsliga vi vill göra. Att man måste få leva ut sina andra jag, om du förstår. Men... det är nog inte så lätt att göra det när orken tryter. Det vet jag i mitt fall.

Jag tror också att du behöver släppa lite av alla krav som naturligt ingår i att ha familj och arbete. Bara vara dig själv en stund, tänka och roa dig, göra något som du gillar, kanske vara ensam en stund. Nu talar jag av egen erfarenhet. Och just detta att få vara ensam och inte ha några krav är nummer ett på min önskelista fortfarande. Nu har jag ju äldre barn än vad du har så i det fallet har jag lite lättare.

Jag tänker på dig och sänder ork till dig. Kram!

Postat av: Annaa M

Jag tror det är absolut nödvändigt med växtnäring för själar och att man måste hitta sin egen. Att få vara ensam är viktigt, absolut. Inte alltid bara sugas upp av familjen. Men också att ha trevligt med familjen. Just vi har lagt ohyggliga summor på restaurantmiddagar genom åren och det har varit värt vartenda öre, det är en näring som passat just mig/oss betydligt bättre än att t ex tillfälligtvis skicka mig till ett spa... Men man är ju så olika.

2007-01-28 @ 12:55:08
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Tack Nina - jag undrar det med, jag tror jag balanserar. I dag har jag försökt halvligga i soffan bäst det går. Har sjukt barn igen så han låg i min famn. Ensam är vad jag skulle vilja vara...

Annaa - där håller jag med dig, Gillar inte spa heller. Restauranger eller fik och prata det gillar jag...men det blir inte direkt av...Trevligt med familjen kan jag ha. Bara att åka pulka med dem var kul! Gå på bio och teater med dem...

Det finns glädje...man måste se det hur trött man än är...

2007-01-28 @ 20:18:06
Postat av: Zofy

jag hoppas att du kan få känna lite mindre likgiltighete och lite mer glädje....i pulkabacken t ex men det är ju inte så lätt...när det är så mycket vardag och slit och såsällan man är helt ledig....

2007-01-29 @ 09:08:39
URL: http://zofy.blogg.se
Postat av: Ullis

Varför är inte folk likgiltiga för dig? Det undrar du.
Att väcka någons reaktioner på pga av sitt sätt handlar bara om speglingar. Det handlar aldrig om hur du ÄR eller om DU är omtyckt eller ej. Tyvärr. Det handlar bara om andras förmåga att läsa in sig SJÄLV i dig. Ibland är det trevliga speglingar och vi känner att "de tycker ju om mig".
Ibland är det otrevliga speglingar och vi läse in att "de gillar mig inte". Vad det hela handlar om är att du måste bortse från dig själv helt och hållet och koncentrerar dig istället på att de läser in sina EGNA positiva eller negativa delar av sig SJÄLV i dig.
Hur är det möjligt? Det finns ett talesätt som säger att "vi känner andra genom oss själva". Att vägen till att tycka om/tycka illa om andra eller förstå/inte förstå andra går genom oss själva först.
Om jag var du så skulle jag ta det som en komplimang att någon reagerar på dig istället för att du skulle vara mig likgiltig. Om någon skulle uttrycka ogillande mot dig så skulle jag tolka det som om personen som uttryckte det, hade personliga problem. (vilket han/hon ju har, eftersom han inte ens kan kännas vid sina egna negativa delar utan hela tiden förlägger de utanför sig själv.)
Troligen är du en färgstark och utrycksfull personlighet IRL och inte bara här. Så bär andras speglingar om de är positiva och kasta det som är negativt.
Ta din trötthet som en varningsklocka. Du behöver varva ner.

2007-01-29 @ 10:41:11
Postat av: Manon

Zofy - mer tid alldeles ensam...känner igen vad Nina skriver...

Ullis - jobbar du med sådant!?:)? Eller bara väldigt intresserad av hur människor funkar? Det låter väldigt logiskt. Det är en konst att se människor utan glasögon!!

Färgstark är det minsta jag nånsin känt mig, snarare färglös och trist utan nåt att komma med! Jag gör mitt bästa för att ligga lågt för folk kommer i håg mig, har ett sådant utseende...Att bli/vara kändis är inget för mig, det är inte så kul att jämt bli igenkänd faktiskt:)! Nu ser jag inte jättekonstig ut eller har lustiga kläder, jag lovar...

2007-01-29 @ 14:36:43
Postat av: Ullis

Jo, Manon jag jobbar med det. Min vardag handlar om människors beteende. Fast jag säger som du, jag ligger lågt med det.. :)
Nej, jag tror dig.Att bli igenkänd handlar INTE om kläder eller senaste trend. Det handlar om annat. Bjud på det du har istället för att låsa in det, Manon. Du har inte fått det för att dölja det eller dig själv. Du har fått det för att stå i ljuset. Fast jag skulle tro att det skrämmer dig lite. Du vågar inte tro det när jag säger att visst vågar du och visst kan du stå kvar i ljuset. Möt din rädsla. Det är på tiden, eller hur?

2007-01-29 @ 15:20:20
Postat av: Manon

Då ligger vi lågt...visst har du rätt, en del av mig gillar rampljus...medan jag var en lovande pianist (jag lovar jag VAR lovande på riktigt) så älskade jag att spela inför publik och få dem med mig!!

Jag vill översätta min musikkänsla med ord...Tack, fick mera självkänsla här..för det är sant, jag har ett sätt att uttrycka mig, nån frivolitet som folk hatar eller älskar. Jag har en revolutionär som slumrar i mig som vill utmana så JA jag har utsatt mig för ovilja med flit. Men jag är faktiskt snäll!

2007-01-29 @ 16:26:11
Postat av: Hannele

Den bästa växtnäringen är väl lite egen tid, utan krav.

2007-01-29 @ 16:38:47
URL: http://hannelesparadis.blogspot.com/
Postat av: Ullis

Du HAR redan omvandlat din musikalitet i ord OCH de klingar fint. Du måste bara själv inse det! =)

Klart att du är snäll?! Finns det verkligen något som får dig att tvivla på det? Har du redan glömt bort vad jag skrev ovan? ;)
Det är inte _ditt_ fel att du väcker andra människors avundsjuka, rivalitet, småaktighet osv. Det är DERAS eget fel att de har valt att förneka det! Du åstadkommer endast en aktuallisering av deras egna problem.
Du är öppen, frimodig och det ger en upplevelse av styrka. Jag tror du är långt mycket starkare än vad du själv tror och insett. När du blottar inför det inför andra, så kan _andra_ känna sig förminskade pga av din styrka. Hänger du med?
Från och med i detta skede så måste du sluta bry dig om det. Sluta upp med att ta hand om dem som inte orkar stå på egna ben. Upp och stå, Manon! Det är ju din tid nu.

2007-01-30 @ 09:49:29
Postat av: Manon

Jag hänger med. Faktum är att en kurator sa till mig en gång att jag är så stark att folk blir rädda för mig...
Jag måste våga vara jag. Inget fel på jaget....

2007-01-31 @ 12:10:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback