manon

En man utan tänder och med missbruk i bagaget, illa åtgången, troligtvis utan bostad klev på bussen. Jag har sett det förut och hur de bryskt har avvisats. Inte denna gången. Busschauffören lät honom kliva på och sätta sig. Frågade vart han skulle. Mannen utan tänder talade knappt så det var tydligt. Inte för att han var påverkad av nåt utan pga det hårda livet och avsaknaden av tänder. Jag lyckades i alla fall höra att han sa att han försökt hålla sig vaken för det är kallt. Busschauffören säger åt honom att sova och att han kommer att väcka honom då de kommit fram.

Det där är godhet och barmhärtighet. Visst, kanske det är mannen utan tänders fel att han är där han är. Säkert tragik i botten, eller allmän dumhet, massor av fel val, ingen självbevarelsedrift. Men han är en människa med känslor och behov. Han har en gång varit älskad bebis, förhoppningsvis en älskad bebis. Nån har en gång velat det allra bästa för honom (förhoppningsvis).

Man kan inte hjälpa nån som inte vill bli hjälpt heller men hur skulle världen vara utan öar av godhet? Om vi inte tänkte på dem som är omkring oss? Oavsett om vi kände dem eller inte?

Även om mannen utan tänder är långt ner på botten och inte vill hjälpa sig själv, tror jag att små oaser av enstaka vänliga ord, att bli behandlad som en människa och inte som paria, att få sova i en varm buss kan hjälpa honom till insikten att det finns ett annat liv, en godhet och människor som bryr sig. Nåt att kämpa för. Eller inte, men då har han i alla fått nåt då och då som får hans inre stjärna att brinna lite starkare tillfälligt av kanske en miljondels mer tillit som bränsle.

//manon