Fostrar vi pojkmammor framtidens män?
Ingen är en öde ö och man fostras inte bara av föräldrar utan även dagis, skola, kompisar, media etc etc.
Ännu så ÄR det bara så att männen har en självklar plats i samhället, bland de resursstarka och ledarna. Så det är lätt att falla i den rollen, det är ju så självklart att få ta plats och man TAR plats för ingen säger annat?
Jag är har 2 pojkar och 2 flickor. Jag har en man som inte är så typisk man och jag är ingen typisk kvinna. Våra barn? Killarna är väldigt mjuka. Visst leker de med bilar och allt, men de är mjuka. Ena pojken (ok bara 2,9 år än) han ÄLSKAR kök och dockor och hushållsarbete. Redan från början, från födseln.
Min man har varit föräldraledig alla gångerna vi fått bebisar ochd et tror jag påverkar med. De identifierar sig med min man pojkarna. Det märker jag. Det är så rasande tydligt då man har tvillingar med! Förut var min man och jag utbytbara för våra tvillingar pojke/flicka. Än i dag ÄR vi det nemas problemas, men på sista tiden så har vi märkt att könsidentifikation har trätt in vilket gör att den tuffa tvillingflickan är mer observant på mig och den mjuka pojktvillingen på maken. Eftersom vi har tre små så utbröt bara häromdagen en vild diskussion om att "mamma och N och M har mus men pappa, A och S har snopp". De är medvetna.
Vi båda ser dem som människor oavsett kön och en sak VET jag om min man och det är att han ALLTID sett på kvinnor främst som människor, om ni fattar hur jag menar. Vi må på olika sätt leva könsrollsliv men under ytan, det är tvång och vana och vi är medvetna om det. Vet att så fort renoveringen är över lär inte jag laga mat varje dag heller. Men det är en gemensam kamp för tillvaron.
Vad jag ville säga är jag tror inte att det enbart är MAMMORNA vi ska koncentrera oss på här utan PAPPORNA MED! Det är ett kardinalfel att glömma dem, som att riktigt outrula dem från "familjen" och deras påverkan.
Jag har svårt att komma på en övergripande teori men om jag ser till oss - jag anser att min man har stor del i att våra killar är mjuka! Att vår 4,5 åriga kille, även om han kan säga "blä tjejbaciller" i retsam ton bryr sig inte ett dugg om han leker med killar eller tjejer. Det gör han INTE, inte ett dugg, han leker med den som vill leka för tillfället. Jag anser att min man har stor del i att våra tjejer inte är så "tjejiga" för han har alltid behandlat dem som människor mer än tjejer och det tror jag gör en hel del hur de sedan speglar sig i och förväntar sig att bli behandlade av andra män i sina liv. Har de tagits på allvar av pappa som lyssnat och behandlat dem som människor - ja då lär de vilja detsamma av männen senare med! Eller då reagerar dem när de inte får den behandlingen.
Så jag säger: var är papporna? Jag vägrar som pojkmamma ha det enda ansvaret för hur dryga de blir.
//manon
Jag menar definitivt inte att papporna är utan ansvar, då har du missuppfattat mig. Pappor är naturligtvis viktiga som förebilder!
Det jag förundras över är hur medvetna välutbildade kvinnor som själva tampas med ojämlikheter och invanda könsrollsmönster kanske i både arbetslivet och familjen uppfostrar söner i precis samma gamla invanda mönster. Särskilt galet är det men kvinnor som klagar över sina mäns beteende men passar upp sina pojkar och uppmuntrar dem i sin tvärsäkerhet.
Man måste kunna vara stolt över sina pojkar för annat än klassisk pojkighet!
Aha - jag fattar!
Och jag antar att jag missade det eftersom det är främmande tanke för _oss_! Så det kan bli.
Ja, jag är stolt över köksintresset hos lillpojken och jag är hemst stolt över att min 4-åring faktiskt inte bryr sig om han leker med pojke/flicka! Samtidigt är jag stolt över den manliga charmen han har. Hur han kan få en annan flicka skratta. Min 4-råing har alltid gillat tjejer, redan som ettåring ställde han sig framför den allra sötaste bebisflickan på öppnis och bara storlog...Ja, där har du en stolt pojkmamma, men jag är stolt över olika saker hos honom!
Likaså är jag "rädd" att min stora tjej ska få det svårt som äldre för det första vi får höra om henne är "hon är söt" och bara häromdagen hur exceptionell hon är och mamman där hade egna erfaremheter via sin dotter som var söt och hade lätt för att tala med pojkar och blev upptagen i pojkgäng och hur hon därmed blev mobbad av de andra tjejerna i klassen så tidigt som i ettan/tvåan.
Det du skriver om är jag lika förvånad över! Jag tänker på det men förundras som pojkmamma även över att tänk, dessa två pojkar de har en självklar plats från början , de kommer inte behöva kämpa lika mycket som sina 2 systrar. Orättvist!
Alltför mjuka killar - och flickor - blir bara mobbade i skolan :[
Hur många gånger har jag inte på något bröllop eller annan bjudning hamnat bredvid någon för mig okänd man i varierande ålder och förundrats över hur denne bara helt självklart brer ut sig i ett aldrig sinande, självgott blablabla. Om vad som helst som intresserar honom själv, jag bara intressant som lyssnare, spegel.
Eller under min utbildning, det var total övervikt för kvinnosidan men så fort en av de få procenten män öppnade munnen så var det så självklart att deras åsikt togs på allvar, att de gavs tid, att det logs åt deras skämt. Och själva verkade de ta det för givet, att de hade mandat att helt ogenerat bre ut sig.
Samma sak ser jag i klassrummet om samtalet löper för fritt. Tysta flickor, pladdrande pojkar.
Det gör mig så trött, dunka rygg, skrika i pool, ta sin plats i världen som det mest självklara. Mansstereotypen är inte allt för sympatisk, faktiskt. Hoppas för guds skull att jag inte fostrar tre av den sorten här hemma.
De su skriver om Carina och andra, hanlar det inte lite om könsrollerna, Aktiva Män och Passiva Kvinnor. Därför kan man hitta män som talar alltför mycket och ointressant på bjudningar, för de känner ännu det outtalade kravet att underhålla..? Bara funderar...?
Jag har ända sedan barnsben mest haft killkompisar och det där känner jag inte riktigt riktigt igen. Jo, visst har jag stött på några sådana men jag har då inte tänkt "typiskt män" utan "jobbig typ" och jag har även bytt samtalsämnen då alt sagt vad jag tycker om saken även om det inte uppskattats.
Ärligt, just män som talar om vad de tycker har jag inget svårt för, det är just det jag tycker är befriande och de tål mothugg. Kvinnor är svårrae däremot att veta om de tål mothugg eller inte, nr de vill ha bekräftelse eller när de vill bara prata och låta munne gå med olika åsikter.
Nja, måste tänka vidare på detta! Jag förstår absolut vad ni menar men jag undrar även om detta inte handlar om olika "språk". Bara för att någon låter tvärsäker om världen betyder inte att Han/hon ÄR det utan det ligger mer självkänsla bakom och en tydiighet och klarhet??? Betyder inte kompromisslöshet?
Men jo, visst finns det de som inte lyssnar alls, ofta är det äldre män (men även kvinnor) som är fast i sina värderingar och inte kan tänka om. Så visst finns det där, de som har sina fasta åsikter! Män som kvinnor. Fast kvinnor lindar ofta in det till mer oigenkännlighet för kvinnor "får inte" ha starka åsikter?
Carina; ja jag känner igen bilden, alltför väl! Både från skolan och från det mansdominerade organisationsliv jag ägnade mig åt aktivt under ett antal år och som innehöll många av de där måltiderna du beskriver.
Nu kan jag inte låta bli att kommentera att jag tycker att frugan skriver för snällt om mig:
"En sak VET jag om min man och det är att han ALLTID sett på kvinnor främst som människor"
Sanningen är nog att jag SER på kvinnor på ungefär samma sätt som de flesta andra män. Men jag försöker TÄNKA PÅ och BEMÖTA alla som människor i första hand (såvida det inte handlar om attraktion/flirt/o s v men det är ju numera akademiskt om det inte handlar om Manon). Försöker förstå att objektgrejen är en funktion i min hjärna, inte en egenskap hos tjejen jag ser.
Jaja, väldigt politiskt korrekt och inget man får många brudar på, men ändå...