Tänkt färdigt!
När jag läser era kommentarer så inser jag att jag skulle sakna er alla alldeles för mycket för att lägga av. Trots att jag skrivit vad jag tänker på så har ni stannat kvar! Det är som att jag kan pröva mitt inre i cybern och ni har fått mig att våga vara mer mig själv IRL också. Och dessutom vara än mer lättsam. I cybern kan man fly lättare - no attachements vilket är perfekt för sådana som mig. Lätt att gömma sig, vara personlig och sedan fly. Jag måste sluta fly! Det var den gamla flyktreaktionen som slog till också! Hellre fly och/eller slå tillbaka istället för att vara den som blir utsatt för det. Sedan så har jag frivilligt träffat vissa av er och det har varit jättetrevligt! Andra som halvvet vem jag är i min omgivning var inte frivilligt utan slump men trevligt ändå - men de är jag mer osäkra på vad de tycker om det jag skriver när upptäckten inte var inte "frivillig" om än inte otrevligt alls!
Jag hade ångest i går för jag märkte vibbar senaste dagarna IRL att allt inte var OK - vilket jag förstorade i min trötthet antagligen. Sedan tog jag exempel på nåt jag sett nån göra (som har barn i olika åldrar) ang könsroller och fick ångest. Jag är så van vid att cybern och IRL är två skilda saker för mig. Det är senaste året som det har börjat sammanblandas. Jag har hittills kunnat pröva min tankar och få respons, hålla fast vid tankarna eller ändra dem helt anonymt. Men inte nu längre. Och att om nån gör nåt jag tycker är lite tokigt - betyder inte att jag sågar den personen helt! Och visst är det det vi vill lära våra barn - att göra och vara är olika saker! "Jag tycker inte om det du gjorde men jag tycker om dig! " Men nu är jag nyktrare. Jag vet att det jag skrev kan jag stå för IRL. Om jag hade haft tillfälle IRL så skulle jag faktiskt antagligen ha frågat henne - "Vad hände?" men nu hade jag inte tillfälle. Man kan ju få svar som är relevanta men nu vet jag bara det jag såg och jag tyckte det var - stereotypt. Och ett hemskt tydligt exempel på formning in i könsroller!
Jag kan vara bekymrad över att om jag skriver om jämställdhet, kvinnoroller etc att nån som halvvet kan ta illa upp och tro att jag tycker illa om nån, eller tro att det gäller just den personen fast det är rent allmänt skrivet och en slutsats efter mycket... etc etc. Allt det där kan ju vara så olika, i olika branscher, olika förutsättningar, olika liv.
Åh vad jag svamlar nu!
Tack för dina rader med Annaa - ja visst blev tråden väldigt - mycket - men jag läste och gillade din nyktra (som vanligt) analys och det du skrev om jantelagen.
Och efter allt detta inser jag att jag är verkligen precis som alla andra, funderar över samma saker och allt - så på ett sätt undrar jag nu vad jag ska skriva om! Allt är så allmängiltigt! Eller så är det så det är - nån måste säga vad alla tänker på!
Och IRL märker jag att jag kan börja ge mer, att folk kan blotta sina svagheter för mig och berätta det som bekymrar dem, mer kända och mindre och jag tycker om det. Nån måste lyssna också och det är skönt, att kunna ta emot. Ibland räcker det med att nån lyssnar för att det ska kännas bättre.
Jag tror jag läker big time nu, att jag börjar våga stå för mig själv - inte bara vara provokativ och slänga ut nåt och vänta - OK gillar ni mig trots att jag beter mig som en skit! Sluta pröva folk...stå för mig och mina åsikter även om det betyder att alla inte gillar en. För det är därför jag blev så rädd för jag blottade verkligen min allra allra största akilleshäl - rädslan för övergivenhet.
Jag har fortfarande hjärtat nära skinnet för det är läskigt att ha gett ut sig så här, vara så öppen, och läskigt att inte vara osårbar - och jag vill själv inte såra. Jag uppskattar ju alla i min närhet, jag uppskattar olika åsikter, det är spännande att man kommer fram till olika slutsatser här i livet. Berikande och lärorikt. Min sanning är bara min sanning - ingen annans.
Nä, nu slutar jag svamla! Jag tror jag har kommit över krisen. Ibland går det snabbt.
Ska vi börja om?
//manon
Vi har aldrig avslutat något, så då behöver vi inte börja om! Vi fortsätter! :-D
Nu skojar jag, men egentligen ligger det lite substans bakom orden. Jag tycker att det är BRA att du tar ett steg bakåt och betraktar situationen objektivt, när den där "gamla ångesten" kommer. Helt känslolöst.
Nu har du fått fundera lite och du har kommit fram till väldigt många saker om dig själv (och om andra här!)
Denna gången stannade flyktfågeln kvar och bara det är härligt att märka!!! Du konfronterar rädslor och rädslorna förlorar sin makt över dig och vittrar sönder. Du kommer till insikt, du växer och du hittar vägen. Din väg.
*kram*
Tack för orden och kramen! Jag frösöker men är ändå rädd för at jag sårat och stött bort! Men jag försöker. Jag hoppas att jag kan rädda det för jag uppskattar ju den det berör.
Du har inte sårat och inte stött bort!!! Du har bara sagt att det går för fort! (du har gett mer av dig själv än som från början var tänkt)
Du behövde en liten stund att få samla dig och tänka efter, det är inte att såra någon. Det är att värna om sig själv. Vara rädd om sina egna känslor. Märk väl att jag skrev vara rädd OM, inte rädd FÖR!!! Jag tycker du tagit ett STORT steg framåt. Du är inte längre rädd för, utan rädd om. Det är en stor skillnad och en viktig sådan.
Jag uppskattar dig och i min uppskattning ligger tolerans för vad du vill och behöver.
Ja, jag får ju tillstå att jag fortfarande inte förstår riktigt vad det var som hände... Sårbarhet pga sömnbrist, DET fattar jag i alla fall, helt och fullt! ;-)
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen - jag uppfattar att du har blivit bättre på att stå för dig själv, den du är, våga vara tydligare och inte så rädd för kritik, under de senaste... månaderna, kanske. Och jag tycker att det är kanon att du gör dig tydligare, här på bloggen! :-) Så - vi stannar inte kvar här TROTS det du skrivit, utan TACK VARE! :-)
Jag har också sagt tidigare, apropå något som Annaa skrev i ett tidigare inlägg om "fulbloggande", att jag tycker att bloggen kan vara ett utmärkt ställe att få testa att utveckla sidor av sig själv som man ännu inte vågar visa IRL. Man får chansen att sätta egna ord på, ringa in, vad det är man egentligen tycker, och man får lite respons från människor som finns på riktigt, men inte i ens IRL-värld. Så jag tycker att man kan ha en blogg som ett "medium" för sin egen personliga utveckling. Och det är inget "fult" med det. Vad vet vi om andra människors hemliga behov - om de tar sig väldigt skruvade uttryck på en blogg, så är det kanske ändå bättre för den personen än att de skapar en massa problem i deras IRL-liv? Nu uppfattar jag inte att DIN blogg ligger jättelångt från din IRL-personlighet, det var mer en allmän reflektion om människors... uttryckta behov, på en blogg. Kanske mer en passning till Annaa än till dig, Manon.
Jag har skrivit om utsatthet på min blogg nu. Det vore roligt att höra om du har några kloka tankar att bidra med! :-)
Tack Ullis och V-soul! Skönt att ni är här tack vare:). Nej, jag tror inte heller att min blogg är långt i från min IRL-personlighet men jag känner mig mer fri här att spetsa till saker...jag tror jag har blivit bättre på att stå för mig själv!
Jag ska läsa det!! Återkommer i kväll till dig!
Hinner inte säga många ord. Men tufft av dig att inte radera, utan framhärda! :)
Tack Carulmare!
Är själv inte stolt över mig själv. Överreagerat och allt. Nåja, suck...
Ja, men det är just det som är det tuffa, det beundransvärda. Inte är det ju någon konst att stå upp för sig själv, när man känner sig helt nöjd med sig själv...?