manon

Ni anar inte hur mycket jag uppskattar era kommentarer. De ger mig så mycket. Jag känner mig splittrad på sista tiden. Jag har försökt utröna varför. Skrivit för mycket här. Tagit bort inlägg.

Jag vet inte vad jag vill, vad jag känner. Bara splittrad.  Och så går det inte heller att åka tunnelbana. Med benen längst bak, en arm i mitten och en annan under stolen. Det är lite svårt att plocka ihop sig och föga uppskattat av medpassagerarna att man brer ut sig så där.

För tillfället är jag så äckligt självmedveten. Jag vill inte vara det. Jag tycker inte om det jag ser. Jag har kommit till många insikter genom er, men sen då? Vad gör jag?

"Manon, det spelar ingen roll om om 95% av alla människor ogillar dig, för de 5% som gör det är alldeles tillräckligt" Fick jag höra då jag beklagade mig. Inte ens jag vill vara med mig. Men jag måste.

Jag borde samla ihop mig i en burk och stänga locket. Sätta mig på Nordiska museet på en dammig hylla med andra exkrementer. Stänga dörren.

Jag gör så många blunder nu. Jag vill så mycket. Känner mig som en tonåring, det bara spritter i kroppen. Jag vill så gärna höra till. Jag vill så gärna att barnen ska höra till. Får man göra blunder som vuxen? Får man göra blunder alls? Minns en gång då jag erkände för min sk far en sak jag gjort och skämdes för. Jag var 9 år och behövde stöd -  han stod där, vänd mot fönstret och gick ifrån mig utan ett ord och utan att se på mig. Sånt finns kvar i kroppen i medvetandet även om man inte minns det. "Jag får inte göra fel för då förlorar jag kärleken." Det var vad han ordlöst sa till mig. Och nu när jag tänker tillbaka var saken jag skämdes för absolut inget konstigt eller exceptionellt. Jag anförtrodde mig aldrig mera till honom efter det där.

"Men spänn av nu Manon. Du måste inte kontrollera allt och du kan inte göra allt."

För handlar det inte om kontroll på ett plan? Kanske. Kontrollera mina negativa tankar. Kontrollera lyckan så den inte försvinner. Att jag aldrig duger, är jobbig, provocerande...

Samtidigt vet jag att folk kan uppskatta mig. Jag klarar mig väldigt bra i akademiska miljöer, som på jobbet. Jag får respekt för mina tankar. Speciellt av en man och en kvinna. Men socialt är jag kanske ett ufo.

"Men - vem är jag? Kan nån berätta det för mig? Är jag den person som framträder på bloggen? Jag ger bara min sanning, min tolkning, min upplevelse. Det är ganska ensidigt. Hur kan man vara sig själv när man inte ens själv vet vem man är efter alla dessa år?"

Vet ni. Jag är rädd. Rädd fortfarande för att bli avvisad. Jag tror inte att jag förtjänar att vara med. Att jag måste roffa åt mig smulorna. Tvinga till mig lyckan, inte vänta på den. Ibland känns det att jag inte ens är värd mina barns kärlek. Tycker synd om dem för att de har en sån mamma som mig. Är livrädd för att förstöra för dem. Sedan kan jag tänka i mina bra stunder - att inte är jag lustigare än nån annan. Att de flesta är äckligt självmedveten och bryr sig inte ett smack om andra.

Jag tänker för mycket nu. Jag vill vara mjuk och tillfreds. Inte vara hård och kantig. Det jag har lyckats göra är att göra mig mottaglig för en massa känslor både utifrån och inifrån. Men det kanske är en bra början. Det kanske är muren som revs när jag gick över gränsen förut för sedan dess har jag känt mig vilsen. Kanske det som gör ont. Att den är borta. Att man är här utan skydd i livet.

Naken. För jag har avslöjat min värsta demon, en av mina värre hemligheter, och det gjorde mig svag. Eller blottad.

Jahaja, jag tar nog bort detta inlägg med?

 //manon