manon

Annaa!! Ja ja gillar inte heller falsk införståddhet!! Och jag gillade henne så mycket och jag VILL gilla henen men nu vet jag inte för jag gillar verkligen inte det där alls!! Hon är jättebra och lättsam att prata med, hemskt öppen och drar till sig folk. men som sagt, det är just det där. Är det till priset av det? Att hon klarar av att dra til sig så många, hon är behaglig och lätt att prata med. Men jag gillar inte det där i alla fall. Känns som ett för högt pris????

Ja, och den jag vill leka med, det kändes skönast att få ur sig det där för jag ahr verkligen känt mig som ett truligt barn. Önskar inte vuxna hade sitt umgänge färdigt liksom. Fast jag kanske kan göra om min stora då hon var tre år - knyta upp sin motståndares (den hon var sotis på) skosnören. Eller knuffa ner i diket:). Jag kanske kan nyta upp motstånadersn skosnören! Den personen gillar jag med för den är så okomplicerat smart. verkar inte ha tendenser som ovan. Visst ett litet socialt kitt behöver man, men det där ovan, känns, nja...

Den sista känner jag ändå att jag har under kontroll på nåt sätt. Det är bara tiden som ska gå. Den är smart med. Så jag tror inte att jag beter mig som en skit för då ser personen igenom det direkt då. Men jag vet inte hur jag ska förklara....Men denna krånglar till mera men jag är överseende:))!! Det finns annat som uppväger.

Hu vad ärlig jag är här...tårararna...tja, det kanske är så enkelt att jag är känslig. och med bakgrund så blandar jag ihop känslor, förstorar upp det men nu känns det som att jag fick trollet att sprica, att det är bara dessa fånproblem som gäller. Känslan bara överdrevs och blandades ihop. Men skönt var det att få ur sig detta!

Vist komemr glädjen tillbaka och man ska låta den komam till en. Men det är trevligt att få folk att le mot en. Så altruistisk är jag inte att hag bara ger glädje:). Men det är i alla fall tevligare med glada blickar än sura bara för att man själv är sur:).

Ska svara nedan med när jag hinner men nu måste jag till jobbet!!!

Intressant ämne, men jag måste också till jobbet nu. Återkommer i frågan!

Det du skriver om är väldigt intressant och säkert mycket vanligare än man vill tro.

Jag har också våndats genom åren, eftersom jag inte själv fått vara med och leka... jo, nog hade jag fått vara med - om jag hade valt att vända ryggen åt de med lägre rang... men det gjorde jag aldrig, jag var med dem istället och fick några få, men verkliga vänner... en av dem har jag fortfarande kvar. :)

Mina barn gör exakt samma sak... och de har haft det svårt många gånger... men de som de umgås med kan de faktiskt lita på... de finns där för dem. Och det är viktigt.

Jag själv har kommit över den där tröskeln... jag ville själv ett tag också så gärna sprida glädje runt omkring mig, och jag tog på mig någon sorts roll som glädjespridare på både jobbet och privat... Privat gick det jättebra, men på jobbet blev det emellanåt så konstigt - för vissa trodde direkt att jag hårdflirtade med dem !! Så jag håller idag en mycket lägre profil, det blev för jobbigt att vara den där glädjespridaren - folk fick för sig så mycket konstigheter och det blev en massa onödigt skitsnack. Tyvärr säger jag - för får man inte vara glad utan att det ska uppfattas som flirt?? Konstigt....

Idag känner jag mig nöjd och tillfreds - även om jag skulle hamna alldeles ensam och utanför... jag känner mig väldigt trygg i mig själv.

Vet du, jag kan vara precis som den där kvinnan! Jag blir irriterad på mig själv över det för jag inser ju att det verkar just ryggradslöst på något vis. Hos mig tror jag att beteendet beror på att min vara smidig-taktik som jag lade mig till med för 10 år sedan har gått till överdrift. Då hade jag tröttnat på att alltid vara i konflikt med folk så jag bestämde mig för att jag inte behövde uttala min motsatta åsikt precis jämt utan jag kunde faktiskt vara lite _smidig_ för att få det sociala att flyta bättre.

Det funkade, kan jag ju meddela, riktigt bra till och med. Man kan ha himla trevligt med folk när man kan prata bara lättsamt strunt utan att lägga så mycket vikt vid innehållet. Därför skulle jag mycket väl ha kunnat prisa både ljusa och mörka sommarkvällar i olika sällskap. Bara för att jag tycker att både och har sin charm och inte bryr mig så mycket om att ta ställning för eller emot någondera.

Just i sociala blajsammanhang tycker jag väl fortfarande att smidighetstaktiken fyller sitt syfte. Mörkt eller ljust-spela roll, som mina elever säger. Däremot så har jag märkt att jag har låtit vagheten sprida sig till andra områden där en åsikt faktiskt är värdefull, bara för att det är enklast så och det har jag själv ledsnat på.

Jag antar att det är tanten inom mig som kliver fram nu efter 3 barn och 36 år för nu har jag blivit så där jobbig som jag tyckte tanterna på jobbet var för 10 år sedan ;^) No more smidighetsminister här! Vänta bara tills klimakteriet inträder på allvar, då blir jag inte att leka med!

Fotnot: Beror tantens framträde helt enkelt på att jag har blivit för gammal för att vara yngst på jobbet, lite harmlös och rar så där? Den rollen har tagits över av andra nu så därför är ett taktikbyte av nöden?

Du har nog bevittnat ett tillkortakommande hos personen du tyckte om och allt "stämde med". Så frågan är väl vad du ska göra åt det? Ska du vara generös och acceptera _hennes_ skvanker och tycka om henne ändå eller ska du bli rädd och avvisa henne?
Det sistnämnda vore ju märkligt, eftersom du själv önskar tolerans av andra och vill därmed inte bli avvisad utan omtyckt för den du är. Med dina skavanker.

Förstår du hur jag tänker? Att bli rädd för kvinnans fel och brister har ju ingenting med er relation att göra. Om du ändå väljer rädsla som betraktelsesätt så väljer du att misstänkligöra hennes avsikter med dig. "vänder hon kappan efter vinden"?

Misstänkliggöra ska stavas med två G. =)
Hursomhelst, du behöver ju inte bli rädd för en person som vill vara "smidig" som Carina så ärligt skriver om ovan. Problemet är ju inte ditt, utan den som har behov av att vara smidig.
Jag är ingen smidig typ och har inget behov av att vara det heller, men det har du nog redan märkt. *skrattar förkläget* Men även osmidiga typer som jag får skäll för vår "osmidighet". Jag vänder aldrig någonsin kappan efter vinden. Skulle aldrig falla mig in!
Carina attraherar väldigt många för hon uppfattas som "enkel" och inte "besvärlig", medan jag uppfattas helt annorlunda hos osäkra personer som inte kan hantera mig, medan du uppenbarligen skulle gilla mig. *visslar glatt* Du skulle antagligen bli trygg i att du alltid vet var du har mig.
Fast mitt råd är ändå att inte vända dig bort i rädsla, utan försöka acceptera personen som den är.

Vad trött jag blir på mig själv: förläget stavas naturligtvis inte med K! :-/

Lite kort! Nej, jag gillar henne fortfarande "trots" detta! För hon är ju smidig och hemskt lättpratad och det vill jag inte missa heller! Jag vet att tycka om mörker/ljus är en skitsak "spela roll" det vara bara det att hon tom dissade ljust då.

Men du har rätt Ullis i det. Vi skojar fortfarande detta till trots även om jag är lite besviken!

Men jag får acceptera det. Dte goda med det onda. SÅ är det ju!

Svarar mera senare!!!

lite inne på samma tankar som Carina...jag kan nog flyta med och säga lite olika saker här och var för att få det sociala att flyta smidigare....om det är saker som inte är viktiga för mig alltså, sedan är väl jag som många andra så pass virrig att jag inte ens kommer ihåg vad jag tidigare har tycket eller jag har ändrat mig...skulle mycket väl kunna säga att jag gillar både mörka och ljusa kvällar...


sedan känner jag mig lite främmande med det där att man skulle vända kappan efter vinden för ngn i högre social rang....ok att man lyssnar på och tycker som chefen i jobbet...men huruvida man gillar sina kvällar på ett visst sätt spelar ju så liten roll så det är väl inget man behöver anpassa...alla struntar ju egentligen i om den gillar mörka och den ljusa....bli man poulärare för att man gillar samma saker som ngn som är "högre i rang"....jag kankse är naiv..

rörigt men detta var svårt...

Oj, vad jag lär mig av er nu!!!!

Som sagt - visst ÄR det en skitsak! Jag bryr mig egentligen inte så...att jag skriver om rangordning vill jag inte gå närmare inpå här varför jag gör det:) men...

Då är frågan, VILL man vara så? Vad vinenr man på än det ena eller andra sättet!

Oj, vad mycket jag lär mig...

Tänker ändå på AnnaaM-s ord om falsk införståddhet, vist tycker jag det är jobbigt också...och varför vet inte folk var de har en om man verkligen säger vad man tycker?

Idun har en poäng med där. Man måste vara trygg i sig själv och kunna välja BORT också!

När man är smidig verkar man ju bli otydlig med också? Men det verkar oftast vara de som är bra på att smidigt prata om ingenting som klarar sig bättre!?!? Inte vet jag...

Jag börjar förstå på vilket sätt jag kan vara kantig. På vilka sätt jag gör "fel". Om det nu är fel, det beror väl på vad man vill uppnå?

Nu snurrar det runt. Jag har lärt mig jättemycket och förstår väl att inget är rätt eller fel på ett plan.

Ullis - där slog du verkligen huvet på spiken. Jag kan inte avvisa nån för att den gör nåt jag tycker är lite jobbigt. Eller jobbigt för mig för jag vet inte VAD den tycker eller står! Om hon verkligen gillar mig eller inte osv osv. Men i det stora gillar jag personen ju även om jag blir sur på visa diskrepanser (finns mera). Fördragsamhet och förlåtelse. Personen är så, det mesta går att gilla! Punkt.
Skriv gärna mera!

Nu anser jag mig inte osmidig bara för att jag inte är en person som - om vi tar ett exempel - bara gillar rött vin i en krets för att älska bara vitt i en annan krets.
Jag tycker om mig själv och vill vara JAG. För mig är det viktigt att vara sann mot mig och sann mot andra. Inte kan jag springa omkring och förändra information om mig till folk för att jag vill vara en som alltid ska passa in och vara behändig för _andra_. Zofy skriver ovan att det handlar om saker som inte spelar någon roll, men då kan jag tycka att spelar saken ingen roll, då om någon gång borde man kunna vara fullständigt sann utan att det blir svårt? För att ta ditt ord Manon, lite tydlighet om sin egen profil tycker jag förenklar alla relationer.
Ok, detta är ingen kritik till dig, Zofy, för jag har inget problem med personer som förändrar data om sig själv. (om vi ska säga så för enkelheten skull) Jag vet var behovet av konformitet är sprunget ifrån.
Manon, vad var det du ville att jag skulle skriva om? =)

Tack Ullis - nu förstår jag mera. Man måste inte hela tiden tycka olika. Visst - jag kan också prata om ljusa kvällars skönhet och mys ÄVEN om jag personligen föredrar mörka då MEN jag kan prata gott om det med! Utan att 'ndra min favorisering av varma mörka sommarkvällar:))!

Ok. Jag behöver inte vara helt otydlig.

Jag tror jag börjar förstå spelet. Jag kan vara trogen mig MEN ändå vara smidigare liksom...Jag skulle ju inte ens kunna komam i håg vad jag sagt:)!

Hmm...jaaaså? HEMSKT snygg sade du minsann inte att han var, när du berättade om det där igår kväll...
;-)

Pussar på tårarna, hjärtat.

Säg så här Manon, varför bli profillös om man inte har behov av att vara det? Om du inte har behov av att vara "smidig" (vi talar óm profillös i detta fall, där man förändrar sig alltefter sällskapet)så kan du ju bara acceptera att den där kvinnan har behov av att vara liktydig? För egentligen är det inte ett problem. Kan givetvis vara det beroende på vad som sagts och hur mycket lika man måste vara för att vara trygg.

När kvinnor vill bli intima och skapa närhet så vill de bli konforma. Liktydighet skapar trygghet. Olikhet skapar otrygghet. När män relaterar är de inte ute efter att vara konforma, de VILL visa sin särart. Lite i grova drag. =)

Om du är en person som inte behöver vara konform för din trygghets skull, så strunta i att göra om dig beroende på sällskap. Var den du är och trivs med det. Jag vet att jag inte behöver göra om mig i alla lägen för att passa. Visst provocerar jag i en grupp med vindrickande kvinnor om jag säger att jag vill dricka juice. Men behöver jag påverkas av deras otrygghet eller kan jag välja juice för att jag inte vill ha vin?
En del skulle välja vin för att vara lite "smidigare" i sällskapet, eftersom alla vet att en som inte dricker stör en grupp som dricker. Underförstått vet alla att det finns ett budskap: alla ska dricka för att alla ska bli trygga och slappna av.
Självklart väljer jag det jag VILL välja och inte utifrån att _andra_ ska slappna av.
Hänger du med?
Har du själv koll på vad du vill och vem du är, så lovar jag dig att du helller inte stör dig på att andra väljer att vilja vara konforma. Då är det fullständigt ok att Carina och Zofy glider lite på sin personliga sanning. Det är deras val och hindrar inte dig att välja det du vill och det viktigaste: man upphör inte tycka om dem för att de gör de val som de känner sig mest behaglig med.
Nu blev det långt! =)

herr manon - JAG BERÄTTAR VÄL INTE ALLT HELLER!!!!!:)))) Lite privacy please:)))! Vi är ju gifta!

Ullis - du är så klok. Visst är det sant så där. OK, hon är förlåten för sin "otrogenhet". Jag förstår precis vad du har att säga. Jag ska tänka på det.

En sak till som jag undrar stöter bort - ibland är jag verkligen som ett barn och byter ämnen för ofta och pladdrar på. Då borde det med förlåtas - av de som är trygga i sig? Det är väl det som är att vara icke-mötande och närvarande i samtalet antar jag.

För man ska inte byta ämnen för ofta, men ibland, när jag är utsatt för "för mycket" socialt liv så blir jag ickenärvarande i samtalet. Och väldigt hoppig så jag skäms efteråt, lite brain social overload liksom. Satan vad jag berättar...Men JAG skulle förlåta sådant! Jag är ju centraleurope, hellre prata dumt och strunt och låta munnen gå än att vara tyst...

Glider på min personliga sanning... vill bara säga att jag inte skriver under på det för min personliga sanning ligger djupare än pratet på ytan.

Sanningssägare vs profillösa blir för svart-vitt precis som det ofta blir i skriftliga diskussioner. Intressant ämne dock, jag följer det med intresse. Nu tjänar jag ju som exempel på den profillösa, vaga fegisen i motsats till rakryggade sanningsvärnare. Inte kul förstås eftersom jag avslöjade en sanning om mig själv som jag själv inte gillar och då är det tufft att få utgöra den låga sidan av saken. Men men, ärligheten var självvald och i diskussioner behöver man ju kunna generalisera och ibland polarisera för att komma framåt.

Men jag är ju hellre den rekorderliga sanningssägaren förstås, kanske borde överföra "smidigheten" även till nätet ;^)

Ta det bara lugnt Carina:). Jag tror alla fattar att det inte är så svart och vitt. Även jag!

Inte är jag rakryggad alltid - det kan jag skriva under på! och jag vill inte heller alltid säga sanning.

Men som sagt diskussionen är intressant och jag har lärt mig mycklet!

Men jag förstår absolut att allt inte är så där svart-vitt!!!!

Skulle säkert inte anse dig mjäkig IRL!

Manon: Många tankar gör ju att samtalet hoppar fram och tillbaka, eller menade du något annat? Menar du en annan sorts icke närvaro?

Carina: Man måste kunna kategorisera när man skriver för enkelhetens skull, annars skulle inläggen bli onödigt romanlånga. Och om du läst mitt inlägg hela vägen så står det ingenstans att jag fördömer alla som vill vara smidiga. Tvärtom!

Jag använde bara ditt eget ord. Du skrev smidig och jag hakade på. Jag kallade _mig själv_ för osmidig av den anledning att en smidig (ditt ord) person upplevs lättsammare och behändigare än en osmidig.

Jag skrev "glida på er personliga sanning" för att försöka beskriva ett fenomen som vissa ägnar sig åt för att söka trygghet och bekräftelse. Att tycka olika om saker i olika sällskap beror ju på att du inte kan tycka olika än någon annan. Annars skulle det ju knappast inte spela någon roll om hela bunten hade olika åsikter. Uppenbarligen spelar det ju roll och du skrev själv att du ville undvika konflikt.
MIN upplevelse är inte att det blir konflikt bara för att man inte tycker samma sak när vi talar om dessa ytliga samtal. För vad vi talade om här var hur man kunde i ett sällskap säga att man älskar mörka sommarkvällar i ett sällskap för att älska ljusa i ett annat. Det är ett väldigt ytligt samtal och i ytliga samtal så är det inget revolutionerande att kunna hålla fast vid en så ytlig detalj. Den väcker heller ingen konflikt om man tycker annorlunda, just pga av att det är så ytligt. Så nej, jag söker inte trygghet och bekräftelse av andra i ytliga samtal. Det har jag inom mig.
Pratar jag politik så kan även jag glida en och annan gång på min sannning. Speciellt då det finns konflikter i luften. Inte bara motsatta åsikter utan verkliga konflikter. Det beror på att jag ogillar konflikter. Det ger mig en känsla av sporadisk otrygghet. Jag drar aldrig igång en konflikt, men jag backar heller inte om någon "angriper" mig.

Men som sagt Carina, du får nog försöka läsa mina inlägg på ett annat sätt. Du fick statuera exempel på EN typ av profillöshet, men i samma inlägg fick du också statuera exempel på styrka och mognad i och med att jag påpekar att ditt inlägg var ärligt skrivet.

Ullis - nej det är nog så som du säger. Det är den icke-närvaron.

Ok nu vet jag vad du menar! :)
Fast jag vet inte om du vill fortsätta med det på den här tråden, eller?
Om du vill fortsätta så har jag bara en liten fråga: blir du inte förlåten när du du "pladdrar" på? Är det din upplevelse att du blir avvisad (tolkar jag dig som)?
Vill du inte fortsätta, så ignorera denna fråga och vi fortsätter högst upp istället! =)

Puh, villeändra mitt svar och så trodde jag att jag tog bort ditt inlägg Ullis!!! Rädd jag blev:).
Kanske jag blir. Har tänkt och jag tror att jag har en avvisande hållning också. Märkte det på jobbet, jag har varit disträ ett tag och så lunchade andra utan mig som jag lunchade med och puff så trodde jag plötsligt att de inte ansåg mig vara välkommen när det hela tiden var jag som varit "bort".
Kanske de förlåter pladdrandet:)! Jag tror jag är social i grunden men omständigheter har gjort mig annorlunda.
Du lockar så mycket ut ur mig!
Vet du, på sista tiden har jag berättat så mycket om mig själv som jag knappast delar med nån, jo bara maken viskande...en del i alla fall...det kan egentligen knappast intressera nån!
Samtidigt känner jag ändå att jag har blivit hjälpt av det. Att trollen spricker när man pratar om det, förminskas. Så kanske skit i att det är så ointressant för de flesta! Om inte alla.
Läste gamla inlägg och inser att jag börjar mjukna. Känna mig tillfreds med livet. Klyschan att man måste tycka om sig själv innan andra gör dte är så sann. Och slappna av måste jag, inse att jag inte måste jaga lyckan och glädjen och sedan gröa mitt bästa för att binda fast den. Att allt har ändrats, att jag inte måste stjäla allt och kontrollera för att det ska bli bra, att det kan bli bra ändå utan att man kämpar livet ur sig.
Mjukare, ja. Lite sorgsen med för de flesta (inbillar jag mig) lär sig det medan de är små genom föräldrar som älskar dem. Inte tar så här lång tid med att fatta "allt". Men å andra sidan, alla har sina sorger.
Omd et hjälper mig att äntligen sluta fred med livet, få lite lugn och ro och återuppta det jag föddes att bli innan alla avbrott - ja då struntar jag i om denna blogg nu är fullständigt ointressant för andra just nu. Jag vet att jag kan ändra det, jag vet att jag kan skriva. Jag börjar veta vad som gör mig lycklig och lsutar blanda i hop nya och gamla känslor. Att oförätterna finns där bakom - inte fortsätter om och om igen. Att människor inte är fiender som vill en illa man måste ha pansar emot. Att de flesta bara
vill väl, inte ont.
JAg måste hålla kvar vid det. Lära mig tänka nyktert och sortera ut känslor då nåt händer nyktert. Bena ut det. Och inse att det är fullständigt normalt. Jag har varit ett barn som är rädd ända in i vuxen ålder, ett barn som är jätterädd har tagit hand om ett barn som är jätterädd, nu måste jag bli vuxen och ta hand om det lilla barnet på vuxet sätt. Jag tror ärligt talat inte att jag är vuxen än, men måste bli det.
Få bort all oro ur kroppen, fatta att nästa katastrof faktiskt inte lurar runt hörnet, att jag inte måste nöja mig med att roffa åt mig smulorna. Att jag får ta plats.
Nu lockade du mig skriva för mycket igen:)!

Du har ändrat utseende på din blogg! Fint!! :)
Först vill jag säga att jag får inte ur dig mer än vad som vill komma fram. :) Jag uppfattar dock ditt beröm om att jag kan locka och jag kan förstå att det kan kännas som om att jag kan locka, men jag tror du samtidigt känner i botten av ditt hjärta att jag lyssnar på dig och är intresserad av vad du vill säga?
Nu säger inte jag att jag förringar din upplevelse av att jag lockar! Jag kan istället bekräfta din känsla med att andra säger likadant. (IRL o på andra ställen)
Om jag får säga, så tror tiden är inne för dig att släppa ditt förflutna. Orden har funnits där en lång tid innanför dina hårt slutna läppar. Troligtvis har du själv känt så också, att om du inte kniper så slinker det ut något? Inte jämt, men ibland. Men nu är det dags och det pockar på.
Nu är det i alla fall dags att slinka ut, för som du säger så förminskas trollet alltefter du blottlägger det. Trollet har bara makt när det får infiltrera i det dolda, i mörkret.
Jag har också alltid varit rädd. Fram till 30 års-åldern var jag livrädd. Jag kan känna igen mig i det du skriver, viljan att nysta, viljan att förstå sig själv. Fast även rädslan att öppna munnen. När man väl gjort det så finns det inte något mer att vara rädd för. Man har gjort det "värsta redan". :)Du har då kontroll på riktigt. Det hade du inte förr. Den kontroll du upplevde var inte kontroll, det var ett konserverande av rädsla.
Under ytan
av detta isberg (vi är alla isberg) så ligger sorgen, besvikelsen. Det måste också fram och blottläggas. Du måste också få upprättelse för hur du blivit behandlad. Det svikna barnet i dig gråter så det skvalar och har alltid gråtit. Det tystade "trollet" med diverse metoder. Sorgen måste välla fram, känslor av svek och besvikelse måste kännas och upplevas.
Sedan blir du hel. Det är den hela människan du jagar efter och alltid jagat efter (fast tagit andra uttryck). När man helat sig, så helar man sedan sina relationer på kuppen. Då blir det som du skriver: rätt känslor på rätt plats. Nu kan känslorna från förr fritt och okontrollerat lägga sig skugga över livet du lever idag.
Är detta ointressant för andra? Det borde det inte vara. Kanske upplever andra stigande obehag, deras egen oro. Eller så väcker ditt nystande till egna personliga aha-upplevelser. På så vis delar man med sig. Jag vet inte, men är det inte ditt liv det gäller? Hur skulle du känna om alla försvann?
Fast det är alltid till sist du som bestämmer hur du vill gå till väga och OM du ens vill diskutera allt som rör dig öppet och just här.
*kram*

Diverse stavfel igen..blä!
Men för extra tydlighet: liknelsen om att vi är isberg är alltså en liknelse...så jag inte får skäll för att jag anklagar andra att vara som kalla fiskar eller något. *S*

Du har så rätt, Ullis, det är så det känns. Frågan är om det verkligen är på riktigt. Har trott förr att "NU är jag över det" men den här gången känns det annorlunda.

Jag hoppas folk accepterar mig med mina skavanker, precis som jag kan med andra. Ingen är perfekt.

Satt i dag i solskenet och väntade på en föreläsning, hade solglasögon på mig och jag kände det där du pratade om. Tårar sm plötsligt bara kommer. Inga bittra, inget har, ingen känsla av att ha bli förvägrad livet - utan bara stilla av sorg. men det var bra tårar för jag tror det måste komma ut för att man ska bli hel.

Jo. Jag märker att du lyssnar. Min man lyssnar också. Han ser vad som finns bakom allt. Det känns skönt att nån annan talar till mig, du Ullis, för det går rätt in. Du vet exakt hur det är. Precis på pricken. Jag är glad över att du finns här!

Tack, Manon! Det är roligt att läsa att du får något ut av det jag skriver. =)
Det är som om det finns olika ribbor att komma över, eller så kan man tänka på liknelsen med isberget. Isen som smälter ovanför ytan är det medvetna, det vi vet har hänt och det som är våra livserfarenheter. Under ytan finns det omedvetna och allt som finns där under, är det vi inte riktigt minns för det är känslor som är förnekade.
Jag skulle vilja säga att du kommit långt. Du har jobbat dig under ytan. Känslor som sorg, besvikelse eller andra "ologiska" känslor som vi inte kan sätta i samband med något som händer i nuet, är precis lika verkliga och relevanta att känna, som känslor som vi kan förklara..
Att reagera på dem är inte lönt dock, men att känna dem och sedan så är de pytts väck! Stoppar vi bort dem i rena förskräckelsen så stoppar vi bara ner dem i vår säck "omedvetna" och då gör de större skada.
Att vi uppfattar det som ologiska och irrelevanta känslor beror på att känslorna är ackumulerade och finns i det omedvetna. Det verkar som om känslorna inte passar in i hur du har det idag och hur du lever. Och egentligen är det ju så också, för känslorna i ditt omedvetna kommer inte från ditt liv idag som du har med maken och barnen. Det är skönt att veta.
När man är fullt medveten om det kan man sitta som du gjorde och gråta stilla och även gråta ut det som ligger där i det omedvetna och skvalpar. "Barnet inom dig" har blivit hörsammat. Lugnet inom dig kommer tillslut att vara din bästa vän. "Trollet" kommer att ge sig av. Sedan finns det bara du kvar. Såsom den person du väljer att vara idag. Du upptäcker stoltheten i att vara du. Med alla skavanker. Alla är värda att älskas och alla blir det också.

Du har så rätt Ullis! Du är s klok. Det märks att du fattar fullt ut.

Nej, tårarna och känslorna har verkligen inget med mitt nuvarande liv att göra!

Jag kan bara skriva under det du säger. Så är det!

Tack för att du finns!