Brother Louis
....minnen dyker upp, när jag var med mina två kusiner på en liten bydisco i Ungern 1986 och de spelade just den låten. Den ena av kusinerna är den som sökt efter make och längtat efter barn i många år och är i dag 38 år och gravid med första barnet som jag skrev om längre ner. Hennes yngre bror på i dag 36 är i dag tandläkare i London, men ska tillbaka till Ungern. Som det ser ut nu i alla fall.
Jag minns hur vi gick i väg, hur vi mötte unga gifta killar på discot som flörtade med oss, hur arg hennes pappa blev (hon borde veta bättre, de var gifta och han var arg på killen med för han var gift och hon fick utegångsförbud några veckor), hur spännande det var att bli uppvaktad på det där speciella charmiga ungerska pojksättet....vi drack coca-cola som var STORT där då! Nytt! Tänk att man kunde köpa COCA-COLA på ett vanligt utefik 1986, på andra sidan järnridån, coca-cola, som de sett film om i skolan bara året innan eller dessförinnan, som handlade om den dekadenta västerländska ungdomen som däckade ned sig och drack litervis av coca-cola och inte brydde sig om någonting! Inte nåt om De Högre Värdena! Hur de grillade mig på sångtexter, vad de sjöng om för de kunde inte (inte då) engelska. Hur jag inte helt fattade värdet av det för dem, för att för mig var det vardagsmat, och svarade med axelryckning "kärlek, som vanligt" men de grillade mig mera och tvingade mig att översätta - "broder Louis, broder Louis Louis". Den låten är för mig det där bydiscot...Det var över huvud taget fantastiskt att de kunde hålla sig ajour med hitlistorna från Väst! 9 år efter min flytt hade världen förändrats så dramatiskt att man i en liten by i Ungern drack Coca-Cola och hade koll på de västerländska hitarna...Så fort det gick! Inte kunde man ens ana det 1977.
...och så minns jag ett samtal i dag om sommaren...att jag kanske ska ta mina två äldsta till Budapest i år. Hur det slog mig att tre av mina barn aldrig varit i Ungern, att de tre yngre inte ens har en susning om att deras mamma inte är född här! Men, what the fuck! Vad spelar det för roll! Men jag vill att de ska se, veta...
Jo, jag blev en extremt dekadent västerländsk ungdom. Med simmiga ögon helt beroende av coca-cola, flera stycken burkar om dagen...Jag som tom har både en blå och en röd scarfe, jag som varit pionjär i kommunistpartiet. Wannabiekommunist. Fast det var ju alla! Vare sig de ville eller inte. Jag har scarfarna kvar som souvenir från en svunnen tid. En symbol som jag faktiskt dagligdags använde under hela mitt första skolår, en symbol som jag fick under högtidliga former under röda fanor på skolgården. Men jag skulle aldrig ha fått avancera i partiet och aldrig ens fått gå på gymnasiet med föräldrar som dissiderat från det goda kommunistiska samhället. I dag ligger scarfarna inknölade i ett skåp. Rest av järnridån, en artefakt, historia. Skamsna. Intill kassarna med colaburkar jag ska panta med tanke på miljön.
Tänker på bråket i Estland. OCh jag förstår esterna, det gör jag till 100%. Med bråket om monumentet. Det är ingen frihetssymbol för dem. Visst, ryssarna som bor där är födda där, men de var en ockupationsmakt. De flyttade dit av order av Sovjet för att ockupera och assimilera mera. Hade inget med fred och frihet att göra. Pest mot kolera snarare. En ofrihet mot en annan. Jag lider med esterna och ryssarna där i Estland. Det är inte lätt. I Ungern finns inget sådant därför har Ungern kunnat förvisa alla "befrielse- och frihetsmonument" till en historisk park där man i dag kan beskåda de groteska skulpturerna.
I dag sitter jag och hinkar i mig coca-cola. Det är i alla fall rött. Om det nu spelar nån roll.
//manon
Intressant läsning. Väcker minnen hos mig också, som ganska ofta reste till länderna bakom 'järnridån' Tyckte nog om den gammaldags stämningen - och så var ju allt så billigt! :)
Tänk att du var pionjär! Vilket år lämnade du Ungern egentligen?
Konstigt nog har jag ännu aldrig besökt Estland, som ändå ligger så nära...! Tyckte jag läste någonstans att dendär statyn var till minnet ryssar som stupade under andra världskriget, inte precis ett minnesmärke över 'befrielsen'...? Men man kan ju förstå att det ännu är för tidigt att visa försonlighet...
Jag har hört diskussioner bakom stängda fönsterluckor i Ungern, men också upplevt den oerhörda värmen, kärleken och gästfriheten hos folket där. I småbyarnas nyárikonyha har jag blivit bjudet på mat,vin,skratt,tårar och musik. Den delen av Ungern var/är underbar. Det är minnen för livet.
Jag kom hit sommaren 1977. Jag tycker om dessa minnen. Det var faktiskt trevligt! Men jag inser att trots att jag själv var därifrån så fattade jag inte så mycket av vad kusinerna villa av mig. Å andra sidan är det inte konstigt. Så ofta var vi inte där, det var mpnga års vi inte åkte för min far var rädd för att åka dit iom at han dissiderat och vad som kunde hända, så första gången var 1983. Så jag växte aldrig upp med det.
Visst var det til minnet av ryssar som stupat, monumentet i Estland. Jag tycker att idén att flytta den till en krigskyrkogård är bra. Läste det i dag.
Intressant att läsa om dina upplevelser. Att leva bakom "järnridån" är ju ett helt annat liv än jag själv haft, på både gott _och_ ont. Hoppas att du har sådana där minnen nedskrivna om livet "bakom" för att delge dina barn sedan och barnbarn etc.
Jag själv hade en väninna under tiden jag läste min högskoleutbildning och hon var också från Ungern. Hon kom liksom du när hon var lite äldre, så hon kunde berätta en hel del intressanta saker. Både bra och dåligt.
Jag inser när jag skriver att det är så annat mot andras upplevelser här i väst! Och om man har undsluppit detta så är man mittemellan det bakom järnridån och väst. Man bär det med sig.
Men det är inga svåra upplevelser alls. De känns mer - historiska. Intressanta även för mig och märkliga nu när man sitter 2007. Vad tiden gårm, så mycket som händer, så lite är fast!