Stämning
Jag har fastnat för den här bilden av Poussin. Jag har tittat och tittat på den i flera dagar. Den talar till mig på nåt sätt. Ja, alltså, om man bortser från de hemska puttisarna i hörnen. Vad gör de!? Den ena ser helt utslagen ut med ölburk i handen och den andre har flippat ut med blockföljt? Definitivt överförfriskade eller sockerhöga. Ja, för så är det ju med barn i dag. De super allt tidigare och äter alldeles för mycket godis. Likt Nostradamus förutsåg Poussin morgondagens ungdomsproblem.
Jag förstår fortfarande inte denna förtjusning för himlens flygande råttor i konsten genom tiderna....Undrar vem som kom på det först. "Snygg bild, men nåt saknas - jag vet - jag målar en fet bebis i övre högra hörnet! Ojdå, det blev visst lite assymetri, jag målar en i övre vänstra hörnet med...". Michelangelo? Da Vinci? Rembrandt?
Men om man bortser från dessa puttis som hela tiden får mig in på ett fel och argt och irriterande spår så...jag älskar bilden. Stämningen i den. Det är nåt med ljuset, stormen, dansen. Nåt starkt och vemodigt och glatt. Alla känslor på en gång. Storm och lugn. En allvarlig skönhet.
Poussin drog paralleller mellan målning och litteratur. Man skulle kunna läsa ut känslorna hos varje subjekt. Jag tror han har rätt. Det finns ett språk som går att översätta mellan ord, bild och toner. Det de har gemensamt är att de vill beröra och tala om nåt. Paraller mellan Poussin och Platon ser jag också i att bägge var intresserade av det ädla, det högre, idén...Det perfekta. Poussin ville inte skildra vad som verkligen sker utan det som borde ha skett...Var han rädd för livet? Dolde han sin själ bakom sina starka åsikter om måleri? Kan man se hans själ gömma sig i hans bilder? Flyktigt? Kika fram bakom nån buske eller tyg?
Han vädjade hellre till intellektet men i mitt fall talar han till mina känslor och själ...Jag gör denna tavla till min i mitt inre. Precis som man kan ta till sig ett musikstycke eller text till sin egen oavsett den ursprungliga intentionen. Det är det som är så spännande. Hur saker förvandlas...människans själ och vilja att förstå och begripa sin omgivning med hjälp av vad den ser, smakar och känner. Alla sinnen, alla tolkningar.
Det är så här min själ vill ha det. Så vill den ha det.
Förutom puttisarna alltså. Dem sätter vi ut i skogen. Långt långt bort.
(Fast blödig som jag blivit efter 4 barn så är jag lite orolig för häxorna i mörkaste skogen. Ge mig styrka! Det är ju bara puttisar...)
//manon
Jag kom hit från Lotten. Jag såg Medusa . Är det Caravaggio?
Ja,visst - jag hittade en länk som hade alla hans målningar!
Jag läste för några år sedan Helen Langdons bok om honom!
Nä det gäller Poussin visar det ju sig att han bodde i ROM från 1640 till sin död 1665 - det är väl där han lärt sig måla puttis.
Helen Langdon beskrev mer om pvehovets liv och leverne än Caravaggio ...
Völkommen! Ja, Medusa är från Caravaggio. Jag kände mig så och känner mig så ibland:). Så jag har den bilden.
Har tyvärr inte läst den boken? Är den att rekommendera? Gör det gärna!
Ja, han bodde nästan hela sitt liv i Rom, fransman som han var...Måste forska kring det där med puttisar - när kom de första?
Apropos Helen Langdons bok om Caravaggio:
Jag fick mitt konstintresse från min far som 1948 (?) tog mig med till Wienutställningen i Köpenhamn flera gånger när den visades på Statens museum for Kunst.
Där såg jag min första Caravaggio.
Sedan har det inte blivit så många - och jag blev därför intresserad när jag såg boken på vårat bibliotek.
JAG hade stort nöje... höll jag på att skriva men ändrar till: INTRESSE av den.
När jag nu flera år senare skulle berätta om den och Googlade - fann jag en recensent som tyckte att det var den tråkigaste boken hon läst!
Ur en annan recension:
...Tyvärr räcker inte detta för att skapa en läsvärd bok. Langdons bok "Caravaggio - ett liv" påminner mest om en avhandling och vänder sig främst till en akademisk läsekrets med förkunskaper i ämnet. Dessutom hamnar huvudpersonen Caravaggio alldeles för mycket i skymundan när Langdon redogör för sina gedigna kunskaper om det italienska 1600-talets kultur och politiska historia. Något som i och för sig inte är så underligt, då det inte finns något skriftligt material från Caravaggios egen hand och de samtida skildringarna om honom är få....
---
Men det var just skildringen av 1600-talets Rom som JAG tyckte var så intressant. Jag hade tidigare läst Baldesar Castigliones: Boken om hovmannen, som skildrar det tidiga 1500-talet i Italien. Castilione var nära vän till Rafael och och är porträtterad av honom.
När Rafaels porträtt av BC utbjöds till försäljning i Amsterdam 1639 var Rembrandt där! Han saknade medel att förvärva konstverket men gjorde en skiss av den.
Rafaels verk uttrycker grazia, riposo och sprezzatura.
Ja, det är den här typen av kulturella samband som jag tycker är intressant, men jag är tydligen "udda".
Jag blev intresserad av det här med puttisar:
Google gav ingen vägledning.
Nordisk Familjebok uppl.1932: Putti: namn på de oftast nakna barngestalter som redan under antiken förekomma i bildkonst och dekorativ konst!
Jag vill nog ändå läsa boken. Blir nyfiken...
Att sätta en konstnär i sitt historiska sammahang tycker jag är jätteintressant och bra. Jag är van vid det från arkeologen att alltid sätta en bild/skulptur i sitt historiska sammanhang (speciellt den antika arkeologin, fornnordisk blir ju lite annorlunda), men när jag läste konstvetenskap så var det som om de ryckte ut konstnären ur sitt kulturella och historiska sammahang. Som att skära ut en målning ur sin tavla och bara koncentrera sig på den...
Jag tror inte att man till fullo kan förstår en konstnär och målningar utan att veta bakgrunden, samhället den uppstod i.
Jag tycker det var ett bra grepp av Langdon att skriva så mycket om Caravaggios samtid när man ändå inte vet så mycket om honom. Man har hans konst (eller hällristning) och frösöker förstå...
Hinner inte mera nu...