manon

Så lyder en rubriken på en artikel i DN/Ledare/opinion. Tyvärr kan jag inte länka hemifrån.

Artikeln gå ut på att Reinfeldt är den första statsministern som är sprungen ur medelklass. Tidigare har det varit arbetarklass, lantbrukare och överklass.

Jag citerar från artikeln:

"Det är jobbande, skattebetalande, knattefotbollsskjutsande, röstande massan i mitten som bär upp välfärdsstaten. I de flesta västerländska länder brukar detta vara politikers målgrupp nummer ett, men i Sverige har den tvärtom saknat eget parti. Socialdemokraterna och vänstern har representerat de offentliganställda, kollektivanslutna eller bidragsförsörjda. Centern har haft landsbygdens folk, folkpartier akademikerna, kristdemokraterna frikyrkorna och moderaterna höginkomsttagarna.
Denna brist på medelklassrepresentation avspeglas inte bara i våra tidigare regeringschefer, utan också i själva politiken.
Sverige har världens fattigaste övre medelklass. Vi har haft unikt låg avkastning på högre utbildning, praktiskt taget noll under en livstid. Vi har en kombination av höga skatter och outvecklad tjänstemarknad som innebär att dubbelarbetande föräldrar jobbar livet ur sig utan att skapa någon ekonomisk buffert, förutom den som lotteriet på bostadsmarknaden erbjuder. Den borgerliga alliansens valseger efter moderaternas vänstersväng är medelklassens revanch. Hela landet tjänar på detta om miljön blir attraktivare för jobb och investeringar, för arbetskraftsinvandring snarare än utvandring i protest. Orsaken till maktskiftet var inte bara att Reinfeldt omfamnade välfärdsstaten och att Persson blev för tröttsam efter tio år. Orsaken är att Sverige har blivit lite mer som Reinfeldts Täby eller skulle volja bli."

Varför känner jag igen mig?

Vi båda föräldrar tjänar hyfsat, har akademiska yrken, ändå har vi inte råd att anlita hantverkare för vår renovering. I över ett år har maken vikarierat som hantverkare och kämpat med golv och väggar och allt och ännu har vi inte sett ljuset i tunneln. Realistiskt tror jag att vi blir klara framåt mars nästa år. Investering? Den ekonomiska investering vi har är vårt hus.

Vad gör detta? I ett samhällsperspektiv så förlorar en massa små företag inkomster för att många inte har råd att anlita dem. Skattepengar och arbetstillfällen försvinner för att tjänstemän drar på sig blåställ efter ordinarie arbetstid. Jag har svårt att tro på att vi är ensamma.

I det lilla perspektivet? Vi har jobb, familj och hus att ta hand om och är trötta och upptagna. Vi kämpar på och gör vårt bästa. Men tröttheten tar överhand och jag antar, ja, vi blir mindre produktiva?

Regimskifte? Där vi bor märks skillnaden som det talas om i artikeln. Tidigare var det mycker rött. Nu flyttar 40-talisterna från sina villor en efter en och skillnaden - nu är det övervägande blått röstat där vi bor!

Tycker också att samhället genomsyras av lite "kunskapsförakt". Att läsa humaniora tex pemieras inte. Det finns få jobb (inte konstigt) och alla ska ju studera i syfte att få ett jobb, inte för att utveckla sig själva och vidga vyerna. Att läsa konstvetenskap eller etnologi bara för allmänbildningens skull och sedan ändå vilja jobba som kassörska, telefonsäljare eller vårdbiträde är lite - suspekt? Varför läsa om man inte ska jobba med det sedan, liksom?

Det finns ingen tradition av medelklass som det finns nere i Europa. Men det kanske blir nu?

Tankar?

//manon