Tacka barnens tidsuppfattning?
Varför är de så atypiska ändå? En pojke på 2,5 som formligen älskar kök och matlagning, en pojke på 4 år som är en mjuk och go´ kille (som dagisfröken även sa) som leker gärna med flickor, en flicka på 2,5 som redan har haft hjärnskakning och limmat huvud pga vildhet och så vår impulsiva stora som aldrig lekt med dockor någonsin.
Vi försökte tala om det i går och kom fram till lite saker i alla fall för jag är ändå förvånad för barn gör ju som man gör, inte säger. Kom fram till vissa saker:
1) Maken har varit föräldraledig. OK jag har tagit mestadels men han har varit hemma 4-6 mån med varje barn på hel- eller halvtid. Det minns ju barnen, för vi har barn mellan 8,5 och 2,5 så de två äldre har även MINNEN av att pappa varit hemma.
2) Även om han renoverar så har jag i alla fall målat hemma. Inte haft tid och inte klar än men ändå…Jag ber inte om hjälp, vill jag möblera om och han har inte tid så, bara gör jag det själv. Nej, jag klipper inte gräs, pysslar inte i trädgård men jag har absolut inget intresse av det, avskyr trädgårdsarbete, MEN jag gör rent i kaninburen. Han matar dem oftast.
3) Varje morgon har han väckt barn, klätt på dem, plockat med ren och smutsig disk. Dvs gjort allt som även jag gör oftast.
4) Vi har båda tagit duster med barnen. Det har inte bara hamnat på mig eller honom. Vi båda läser för dem och vi båda låter dem vara med på det vi gör. Nu när vi äntligen har nån form av golv i det blivande köket så är barnen lika ofta där och tittar på, hjälper till och spikar sina egna små grejer som de är med mig och plockar och städar och dammar.
…och så kanske det allra viktigaste – de har ingen uppfattning om tiden. De kan inte räkna vem som gör mest egentligen än. Pappa tar hand om dem om morgnarna och gör det jag brukar. Likaså den dagen han hämtar så gör han det jag brukar. Det verkar räcka långt än så länge!
För de är av nån anledning inte speciellt typiska. Kanske spelar det även en roll att maken alltid haft tjejkompisar och jag föredragit killkompisar? Omedvetet för vi inte in dem i fållan ”tjejer leker med tjejer och killar med killar” för ingen av oss är så…
Bara lite tankar om jämställdheten i vår familj. Stereotypt ytligt sett, men barnen är inte sterotypa ändå…. Fast de borde? Jag kan ha fel, men detta är vad jag spontant tänker på…Frågan hur det blir längre fram förstås...
Undrar vad som gör åt vilket håll man formar sina barn...hur man påverkar dem omedvetet, VILKA saker som påverkar dem? Att man trots traditionell uppdelning ändå får mjuka småkillar? Jag vet inte, har ingen aning, ovan är bara idéer kring det...Det verkar i alla fall inte vara så enkelt att om man lever jämställt så blir barnen det automatiskt och tvärtom. Det finns nog mittemellan med.
Vad är viktigt att göra för att föra vidare en tanke om jämställdhet (om det nu är viktigt för en)? Vad/hur gör ni? Vad tycker ni? Det verkar ju inte vara så enkelt att man blir en det ena än det andra med tanke på hur föräldrar lever?
//manon
Hej!
Det där är jättesvårt och det spelar säker in en del det du räknar upp. Jag tänkte mest på det att ni inte själva är ngra atypiska män/kvinnor som du skriver - trots att arbetsfördelningen ibland bli stereotyp.
Om jag ser till vår familj så har jag ibland tänkt tanken hur en son skulle blivit. Maken är väldigt atypiskt manlig när det gäller många saker, han är inte sportintresserad, gillar trädgårsarbete, "gillar" att tvätta, inte speciellt teknikintresserad (fast han är civilingenjör), ok han kan tapetsera och det grundläggande om bilar men är absolut ingen "fixare" , han är INTE datorintresserad, skulle aldrig spela dataspel et c. Jag har väldigt svårt att se att vi skulle ha fått en fotbollstokig kille som satt och spelade TV_spel Hur är din make när det gäller sport/fotboll, teknik et c ?
jag är inte heller en typisk kvinna. Jag gillar iofs kläder o smycken men jag har inget intresse för att sy, inreda, opyssla, trädgård et c- är helkass på det,jag svär för mycket, jag gillar whiskey...
Kan det inte vara så att om föräldrarna inte har utpräglat kvinnliga eller manliga drag och om de uppfostrar alla barn ganska lika - då kommer barnens egna karaktärer och preferenser fram - och då har ni ju gjort ett jättebra jobb.....jag menar det är ju svårt uppfostra en ngn till princesstjej om man själv inte är det eller göra sin son till fotbollsproffs om man själv avskyr allt vad fotboll heter...
äh, jag vet inte....å andra sidan har ju jag fått en riktig pysslig prinsesstjej så jag har väl "misslyckats"...eller så är det hennes rätta karaktär bara....
generellt tror jag iallfall att hur ni är som föräldrar både i vad ni säger, era beteenden och hur ni i huvudsak fördelar erat arbete påverkar barnen och även om ni ibland gör olika saker så jobbar ni lika mycket, gör lika (nästan) mycket och det är nog helheten som påverkar
oj, vad flummigt det blev...fredag eftermiddag..
Så personligheten spelar roll? Min avsikt är inte att säga att just vi är så bra utan helt enkelt nyfikenhet för vi lever väldigt stereotypt.
Men du har rätt - personligheten måste spela en roll!
Om jag ser till vår familj (för jag vet inte hur andra funkar) nej han är inte teknikfreak trots att han jobbar med data, vi har väääldigt få tekniska prylar tom, han gillar inte sport (blev less från sitt föräldrahem där sådant var viktigt), vi är båda rätt bohemiska, tänker inte på shopping liksom, alltså inte av nåt ideal utan liksom bara ändå...däremot gillar vi att ha det snyggt, men inte prylar liksom...
Jag är väl inte supertypisk kvinna heller, gillar män som vännerm visst gillar jag kläder, visst skulle jag vilja klä mig roligare och ha mer, men nu hinner jag inte...har heller inget intresse av matlagning, pyssel och sy och allt sådant...Rätt onödig är jag:)!
Fast, jag tror inte att jag låter alla deras sidor komma fram vi heller även om vi är atypiska - det blir väl en annan sorts uniform bara, egentligen? Varken bättre eller sämre, bara annan...
Då har nog i så fall du varit mer lyhörd med en prinsessdotter fastän inte du är det? För det har ju inte jag...och jag misslyckats omman tänker i de termerna...
Och vi har tvärtom! Eller nästan!
VI delar på alla hämtningar och lämningar på dagis, vi delar på städning, matlagning och skötsel av barn, trägårdsarbete. Maken kanske gör mer med bilen och snickrande men jag målar och fixar en hel del. Och våra barn är en pojke som är typiskt pojkig och en flicka som är väldigt flickig (leker med dockor, gillar glitter, rosa och "fina" saker) fast hon leker väldigt bra med killar i alla fall.
Kanske är det så att barnen har en personlighet och att man inte kan styra denna hur som helst!
Jag vet inte men det är lite kul att se hur ens barn är och man undrar ju ibland vart det kommer i från.
/HM
Ja, jag tror absolut att man föds med en personlighet! Sedan kan den förstärkas/försvagas under vägen?
Jag menar om man har bollsinne men ingen i familjen gillar bollekar så är det väl svårare att få till intresset liksom? Och likaså med diverse mer "diffusa" personlighetsdrag.
Nej, jag ser faktiskt ingen motsats i att vara flickig och glittrig och kunna leka med pojkar:) eller vara riktig pojkig och inte kunna leka med tjejer...tror inte att det är där det ligger alltid riktigt..kanske spelar det även en roll om man har syskon av båda könen?
Intressant är det, MYTEN om mig själv som jag har är att eftersom jag inte har haft en mamma så har jag inte blivit typiskt kvinnlig och att jag för vidare detta?
Fast vår vildingflicka på 2,5 år hon kan förvåna mig - mitt i vildheten så hon bäddar ner gosedjur ibland och stjäl sin tvillingbrors dockbebis så ofta ändå att jag nu köpt en egen dockbebis till julen och ska tom köa en docksäng till henne. Och en leksaksmikro till tvillingpojken som älskar kök + att twinsen ska få ett kök tillsmammans att leka med pga pojkens stora intressen...
...så trots myten om mig själv - jag är inte rabiat:).
men som sagt, undrar hur mycket man påverkar barnen, jag brukar ju tycka att man påverkar dem mindre än vad an tror men de saker man själv tycker är bra vill man ju gärna roffa åt sig äran av:).
Det gläder mig att läsa din blogg och ser hur fint du hanterar dina barn.
Hm, jag vet inte! Men jag märker att de mår bra, är harmoniska trots våra heltodsjobb. Ärligt tror jag att man här i Sverige vill vara så perfekta med allt inkl barnuppfostran.
Får ibland en känsla av att även om man säger att "good enough parent" är nog så är det ändå mer perfektion man strävar efter. Åtminstone i media. Tänker på alla program också som "älskling vi dödar barnen" jag råkat se nästan hela 2 ggr (lessnade).
Det finns så mycket krav...
och så att det är stort sett tomt på dagis 16.30 redan det är faktsikt TIDIGT! Visst finns det barn som kräver mera men...alla är individer etc men i stort, det är faktiskt INTE så hemskt att ha barn på dagis från ca 8-17! Inte egentligen...
Men lever, jobbar ,älskar och dör. Åh, vad jag älskar alla barnen! Vad kul det är med 2 2åringar hemma - tror jag tycker att detta är den bästa småbarnsåldern! 2-åringar är så härliga!
Oj, vilken utvikning....Jag tror man har det för bra här i alla fall, medeltalet....man glömmer det där med kämpandet? Jag vet inte...jag vet bara att vist kan jag klaga men jag gillar mitt liv innerst inne och jag gillar att kämpa! Blir så blasé och uttråkad utan den ingrediensen, utan nåt att kämpa för...
Oj, förlåt utvikningen