manon

Rader av villor med välansade häckar, människor fullt upptagna med att pyssla om sina hus. Hundar, katter, olika sorters gungor och rutchkanor i trädgårdarna. Grannar som möts talar renovering (säkert samtalsämne), kollar på varandras hus, utbyter råd och tips och barnen leker glatt kring dem i trädgårdarna.
Säkert kan de även diskutera situationen på skolan där de varit en kort i personalen. Eller om den kanonlånga kön till traktens eminenta dagis.

Jag skjutsas till IKEA för att leta efter billiga förvaringsattiraljer för barnens leksaker. Inget dyrt, för även vi bygger om och renoverar så jag behöver nåt tills vidare för att bringa lite reda.
Jag ska ta mig hem med allmänna kommunikationer och tar bussen till T-bana Skärholmen, ett slitet affärskomplex. Slitna hyreshus i miljonprogrammets anda. Tröstlösa betongkomplex utan minsta grönt runtomkring. Många barn. Mängder av barn. Barn överallt. Människor som ser slitna och trötta ut och jag misstänker att de inte diskuterar klinker och kakel...

Skillnaden är så tydlig mellan den välartade villaförorten och miljonkomplexet som inte ens har 40-talets charm.

Det som är spännande med storstäder och tunnelbanan är att det märks på människorna i vagnarna på de olika linjerna vilken klass de tillhör. Det är som att göra en klassresa i miniatyr. T-bana Skärholmen, mycket H&M, mer individuellt, svartklädda unga, barn med diverse tryck på tröjorna som medelklassföräldrar förfasar sig över och menar sänder "fel signaler". Vuxna med vanliga t-shirts och byxor. Omoderna frisyrer eller långt hår för kvinnor. Mer vågat, mer "kvinnligt" mer kortare kjolar och mer slöjor och långa kjolar i en salig blandning. Från T-bana Mälarhöjden klev det på mer folk som diskuterade pedagogik och klädde sig mer strömlinjeformat och genomtänkt. Välfriserat, som längst axellångt hår, så typisk för kvinnor ur medelklassen mellan 30-40. Kvalitetskläder. Mindre vågat, mer enfärgat och randigt. Moderna knäkorta kjolar från MQ och MEXX etc. Skillnaden var enorm i stilen mellan de som klev på i Skärholmen respektive Mälarhöjden. Så Zinkensdamm & Co. Återigen mer individuellt, mer retro men ändå, medelklass med statement. En annan sorts tvångströja. Så till min t-banelinje. Konformistisk. Blandat med gammal "hederlig" arbetarklass och så vi unga mellan 30 och 40 år, välutbildade men inte nödvändigtvis höginkomsttagare. Generationsskiftet som sker just nu syns så tydligt.

För det är så, det finns klasser i Sverige. När jag växte upp som 70-talist med 40-talistgenerationen som fanns för oss i skolorna, då lärde vi oss att alla har lika värde och att det inte längre finns klasser i Sverige. Vi lärde oss hur de ville att det skulle vara, inte hur det verkligen var.

Medelklassen här i Sverige må vara ekonomiskt underlägsen sina ditos ute i Europa, men medelklassens värderingar genomsyrar samhället. Speciellt uppfostringsvärderingarna. Koderna, klädstilen, uppfostran. Det är det som är normen och det är deras problem som diskuteras i media. Tänker på det senaste i Stockholm City om pushingföräldrar. För att inte tala om curlingföräldrar. Andras problem, exempelvis ensamstående eller skiftarbetande som har svårt att få vardagen att gå i hop, det tas upp som typ nästan underhållning i diverse Nannyprogram och medelklassen tittar på och förfasas över skrikande barn och över hur släpphänt man kan vara. Att det börjar växa upp en ny underklass som får allt sämre att hävda sig och får små resurser för sina barn, det är inget som medelklassen tänker på. För de flesta har växt upp i skyddade områden och växt upp med den skola jag har uppfostrats i - alla är lika, har lika förutsättningar, ingen skillnad. Men det var en lögn då och en lögn nu.

Samtidigt finns det en ångest och en ängslan hos medelklassen över att inte visa upp rätt yta. Att vara rätt är viktigt. Att behärska "språket" för att bli tagen på allvar. Hellre livsstilskoncept än att leva.

//manon