Fria viljan
Trendigt sett- ja. Enligt rådande ideal finns den fria viljan, den går hand i hand med individualismen. Du kan, du vill, du ska. Du kan förändra ditt liv och få det exakt som du vill.
Som jag ser det är det mer finlir man kan påverka.
I stort. Vad är det som har format alla ens val? Visst finns det kvar konventioner som gör att man inte kan välja annorlunda än man gjort? Men man maskerar det till annat när man ska förklara sina val...
Den fria viljan, hur man formar sitt liv, sitt yrkesval. Hur många har gjort medvetna val? Antal barn, val av partner...
Finns den fria viljan så är den obunden och att välja helt fritt innebär att man inte påverkas av något nån gång. Och det funkar ju inte så! Alla blir påverkade. Alla är beroende av varandra och påverkas av varandra, familj, syskon, vänner, skolkompisar, föreningar, lärare, dagispersonal, arbetskamrater, statens ideologi, vädret, var man växte upp, hur ofta man flyttade etc etc.
Så, då finns inte den fria vìljan?
Det vore skönt för det skulle ta bort viss ångest över ens egna val. Och en förnöjsamhet över det man har. Det tror jag man behöver i vår tid.
//manon
Jag såg att du var vaken mitt i natten och nu har du skrivit ett inlägg redan tidigt på morgonen. Har du varit vaken hela tiden?
Jag tror svaren på denna fråga blir ganska individuella och olika. Allt beror på hur ditt betraktelsesätt ser ut.
Jag vill i alla fall tro att jag har fått en fri vilja - i botten. Att jag inte sedan kan göra som jag vill i samhället, i familjen eller på jobbet har ju inte riktigt med den fria viljan att göra. Tycker inte jag i alla fall. Ett exempel:
Att jag väljer att följa kollektiva regler (på dagis t ex) beror ju inte på att jag saknar den fria viljan. Jag har istället använt mig av min fria vilja att välja att följa de kollektiva reglerna. Varför? Det blir ju enklast att samsas då. Tycker jag.
Att inse att man behöver samsas och enas och inte bara köra sitt race, ÄR att välja. Det är ett personligt val. Man gör ett val och därmed använder sig av sin fria vilja att välja. Märk väl att alla gör inte just detta valet. Det finns personer som använder sin fria vilja till att INTE följa kollektiva regler, för att de inte vill. De gör lite hursomhelst och tar allmänna regler med en klackspark. Det är också ett val. Sedan finns det de som väljer varken det ena eller det andra och det är också ett val - ett val som baserats på att INTE välja!
Så kontentan för mig måste självfallet bli att vi alla har en fri vilja.
På plussidan för den ofria viljan: trygghet, ansvarsfrihet
På minussidan: stagnation, uppgivenhet
Ingen människa en ö heter det väl (?) och visst är man invävd i ett komplicerat nät av relationer, förväntningar och ärvda mönster. Ingen väljer helt fritt i ordets rätta bemärkelse men man kan sprattla på rätt bra i sitt nät för att komma dit man vill.
Jag håller med Ullis. Eftersom jag är utpräglad individualist så är jag övertygad om att jag har en egen fri vilja. Men självklart är det bra att ibland välja att följa "allmäna" regler så att det blir lättare att leva tillsammans. För hur mycket individualist man än är så måste man ju hjälpas åt med vissa saker. Så är det ju bara.
Om jag minns rätt från någon filosofilektion på gymnasiet så sa Kierkegaard att man fick ångest av alla val. Jag kan till viss del hålla med.
Strikt "vetenskapligt" finns väl den fria viljan men i många fall är den inklämd mellan omständigheter som vi inte kan rå på. Ibland kan man bara välja mellan pest eller kolera. Visserligen ett val, men hur kul?
Sin bakgrund väljer man inte, det är ju oförhandlingsbart. Men sen består väl i stort sett allt man gör av små och stora val, även slumpen...
Vi har ju en ny regering som gick till val och vann sin seger på "valfrihet". Trots att en del av de fria val de förespråkar är en omöjlighet för de flesta och andra redan existerar, mer för en del mindre för andra. Betydelser tummas också på. Rätt att själv välja barnomsorg betyder för en kd-politiker inte en utbyggd förskola som ger alla möjlighet till plats där man vill - utan att kvinnorna ska stanna hemma med barnen.
Valfriheten är uppenbarligen viktig för många, ändå är den likriktningen inom olika grupper (som man inte riktigt själv väljer) väldigt stor, önskan stark att välja precis det andra också väljer inom den sociala krets man anser sig eller vill tillhöra. Den som väljer att inte följa mittfåran blir ofta ifrågasatt. Då blir plötsligt det fria valet väldigt begränsat.
Äh, det här kan man ju fördjupa sig i.
En svår fråga, förstås. Jag tänkte mycket på det här innan jag fick barn men lyckades aldrig bli säker på vare sig den ofria eller fria viljan. Jag tyckte bara synd om alla som satte sig i en familjesituation och inte kunde välja bort det. Som pappa har jag däremot börjat tycka att den fria viljan mer handlar om ett sinnestillstånd, eller om du så vill en sorts samhörighet med och tillit till livet så som det är. Ungefär på det sätt som små barn lever.
Jag tror ett av vårt tids stora dilemman att vi har så mycket valfrihet. Men ofta är valfriheten en illusion som vi har skapat oss för att vi är missnöjda. Jag tror inte alls att vi är summan av våra val, jag tror att vi är summan av vår glädje inför livet.
Och sist: som man hade jag innan barnen den där lite typiskt löjligt manliga cowboyföreställningen om att ingenting fick binda mig så mycket så att jag inte när som helst kunde göra vad jag ville. Men det är bara löjligt, för ingenting har gjort mig friare i sinnet och som människa än att bli pappa. Att ha ansvaret för barn och familj och veta att det just nu är min plats på jorden, har fått mig att inse att jag kan leva ett gott liv utan att ha så himla många valmöjligheter. Och det i sin tur har gjort att jag känner mig stark och mer tillfreds med livet.
Eller var jag förvirrad nu?
Jätteintressant! Jag återkommer med tankar som väcks av era svar. Hinner inte nu!
Ett jättetack igen. Jag kan inte svara er alla för allt var så intressant. Jag har läst om er allas flera flera gånger!
Jag måste tänka...
(nej pappafunderar, inte förvirrat alls!)