manon

Ojsan! Förstår att du är omskakad. Måste kontakt med halvsystern betyda kontakt också med din pappa och styvmamma? En tolvåring kan väl ta sig fram med buss osv på egen hand? Jag tänker att det känns ganska brutalt att stänga dörren framför näsan på en 12-åring som söker kontakt. Särskilt när du vet vilken familj hon växer upp i. En stabil vuxen kan vara det enda som behövs för att ett barns uppväxt ska bli uthärdlig. Förutom då att vara den goda samariern så kanske en halvmoster även kan ge er familj något positivt? det behöver kanske inte bara vara en belastning?

Oj...! Hoppsan! Visste du att hon fanns? Har hon funnits som en del i ditt liv tidigare, alls, på något vis?

Jag tänker så här... tjejen är varken din far eller styvmor, hon är en egen person. Kanske är hon någon som du skulle vilja ha i ditt liv, om du kände henne?

Jag tror att jag... om jag var i din sits, skulle försöka odla en trevande kontakt med henne och samtidigt vara tydlig med att du inte vill ha hennes föräldrar inblandade. Alls. Och se till att akta dig för dem. För de verkar vara personer som du INTE mår bra av.

Kanske kan en relation med halvsystern vara berikande... för er båda? Om du tar det så försiktigt som möjligt, så hinner både du och hon känna efter hur det känns, längs vägen... Kanske behöver hon din hjälp - kanske är hon i samma sits nu, som du var när du flydde hemifrån?

Ja jösses, kan tro att det är mycket tankar för dig, nu... kram på dig!

Snabba svar. Det är omtumlande. KAn intekoncentrera mig i dag är dessutom trött, varit vaken sedan 02.30.

Har ingen relation till henne mer än att jag sett henne som hastigast 2 ggr.

Jag hör vad ni säger men kan inte samla tankarna än.

Lilla gumman. Det är lätt att sitta utanför och säga saker så det jag skriver här måste du tolka utifrån att jag inte har alla de känslor i detta som du har.
Jag skulle råda dig till att först och främst skilja på sakerna.
Relationen med dina föräldrar, din pappa är en sak. Håll den åt sidan.
Relationen (den eventuella relationen) med din halvsyster är en helt annan sak.
Börja med halvsystern och försök att sätta dig in i hennes situation ... förmodligen krävdes det väldigt mycket mod från henne för att ens ringa dig. Utgå från att hon känner sig "halv", utgå från att hon saknar dig. En äldre halvsyster att se upp till. Agera därefter ... ställ dig i hennes skor så tror jag ditt stora hjärta leder dig rätt. Men håll isär henne och eran ev relation från den relation du vill ha/inte vill ha med föräldrar.
Börja med en sak ... halvsystern. OM du pratar vidare med henne ... men tänk på att hon bara är 12 år (herregud vad mycket mod hon måste ha för att ringa dig??!!!) förklara för henne din ståndpunkt ang föräldrarna. Det kan hon förstå. Så tar du en sak i taget. Och följ ditt hjärta men lägg ev gammalt groll åt sidan i dialogen med henne ...

Känner att allt detta ställer krav på smidighet från min sida. Ett mandomsprov på vuxenhet och jag vet inte om jag är detta vuxen.

Hon är bara typ 12-13 och jag skulle göra helt fel om jag började klanka ner på hennes föräldrar. Att visa vilken avskyvärd person jag tycker hennes mamma är och hur ont hon har gjort mig vilken förakt jag känner för Faderns svaghet och styvmoderns lömskhet.

Hon är bara 12-13 - hur kan jag hålla hennes föräldrar från mig? Jag vet att hon är oskyldig förmodligen nyfiken. Jag vet inte vad hon har hört om mig, jag vet inte hur mycket hon tänkt själv, vilken lojalitet hon har mot sina föräldrar.

Är det nyfikenhet? Rop på hjälp? Vet hennes föräldrar om detta? OM det är ett rop på hjälp vet jag hur hopplöst och allvarligt det är.

Ringde igen nyss för jag är faktiskt SNÄLL men hennes mobil är avstängd. Får känsla av att hon vill behålla initiativet och ringa då hon får tid/tillfälle.

Nyfiken på vad hon vill och är rädd.

Det här ställer stora krav på vuxenhet och diplomati. Jag skulle dessutom kunna vara henens mamma. Vi är inte två vuxna.

***************

NU ringde hon! Hon vill behålla initiativet. Hennes föräldrar vet INTE att hon ringt och hon sa att hon ville bara ta kontakt med sin syster. Hon sa att hon kanske berättar det nån gång...Frågade om hon ville träffa mig och då sa hon "jag vet inte". Frågade vilken klass hon går i och hon går i sexan, och så la hon på för hon var framme vid sin träningsklokal.

Hon frågade vad jag jobbade med och jag berättade var vi bodde (inte adress men område) och hur gamla mina barn var och vad de hette.

Hoppas jag inte pressade henne med frågor och speciellt om hon ville träffa mig.

Tyckte ändå hon verkade tänka självständigt iom att hennes föräldrar inte vet om detta men att HON kände att hon ville ringa.

Undrar vad de sagt.

Oj. Förstår att det var omtumlande. Min reaktion är att kanske inte stänga dörren direkt till en 12 åring, utan försöka se om ni kan ha en relation. Försöka luska ut av vilka skäl hon tar kontakt. Enkelt att säga...

En närstående växte upp ensam med sin mamma, pappan träffade han sporadiskt tills han var i 10-års åldern. Då sa han ifrån att han inte ville träffa pappan mer. När han var knappt 30 blev han kontaktad av ett av sina halvsyskon som just fått reda på att han existerade. Han visste inte om att de existerade. De träffades en gång, men sen blev det inget mer. För jobbigt, för mycket med pappan och ingen egen relation till halvsyskonen. Men han tycker det är bra att de i alla fall träffades den gången. Men de var vuxna då!

/Lotten

Jag vet att du klarar det här galant. Strålande. Om du känner dig splittrad, ta ett steg tillbaka, meddela henne att du vill tänka. Det gör ingenting. "Köp" den tiden om du behöver det och bara du kan avgöra behovet. Men du klarar det här.

Oj jisses! Stor kram!

Min första reaktion var, tänk om det vore du som var 12 år. Tänk om hon, din 12-åriga syster har samma känslor för sina föräldrar som du har. Tänk om du är den den sista ventilen.

Allt är möjligt.

Att hon vill behålla initiativet tyder på att hon kontaktar dig i hemlighet.
Tänk om du skulle ha haft en vuxen syster när du var 12 år att vända dig till. Lyssna på vad hon har att säga.

Lycka till.