Mötet

Det var ett bra möte med läraren. Vi talade om hur Dottern fungerade och uppfattade saker och ting och hon från sin sida. En hel del av bilden överensstämde, annat blev förvåning från båda sidor. Inga konstigheter alltså.

Men, vi ska ta kontakt med Bup/kurator för vissa saker som är mönster i hennes beteende. Allt trassel handlar om uppmärksamhetsbehov. Läraren har också märkt hennes enorma uppmärksamhetsbehov som är ingens fel, hon har bara det, vilket naturligtvis vi redan är medvetna om. Hon har enorma krav på oss föräldrar, f.a. mig. Det räcker inte för henne att tex sitta och skära grönsaker tillsammans  - nej, man ska släppa allt och fokusera på henne för att hon ska känna sig nöjd. Detta har läraren också märkt och även att hon har en enrom vilja, styrka och envishet kombinerad med en enorm känslighet. Hon är en känslomänniska med, kan lätt överreagera, blåsa upp saker. Hon behöver även mycket kontroll, annars svävar hon ut. Jag vet att då jag umgås med någon som jag gillar och hon är bredvid så har hon ända sedan bebisåldern tyckt och tydligt visat att det är jobbigt för henne att jag tycker om nån annan. När hon väl får uppmärksamhet i skolan så blir hon förlägen. Men hon börjar öppna sig - som att hon sagt till läraren i veckan att hon inte tycker om att prata om sig själv.

Vi måste få hjälp med hur vi ska tacka denna uppmärksamhetsbehov...ändra mönstret.

Så, nu medan jag skrev detta ringde dottern. Läraren hade sagt till oss att hon skvallrar på andra till lärare. Dottern ringer jätteledsen och säger att det gör hon aldrig och att läraren ljuger. Jag vet att maken kan tackla detta, men jag känner; hur ska man agera? Vad ska man tro?

Jag älskar denna unge jättemycket. Jag vill henne så väl. Jag känner mig frustrerad över allt detta. Att hon förstör för sig själv i onödan, uppmärksamhetsbehovet, jag vet inte hur jag ska hjälpa henne, hur man tacklar sådant. Hon finns i mina tankar jämt, jag gör mitt bästa för att visa henne uppmärksamhet. Jag gör mitt bästa. Det är inget lätt barn.

Inom mig känner jag en enorm frustration. Hur gör man? Hur tacklar man detta? Varför gör hon som hon gör? Hur funkar hon? Jag vill henne så väl, det vill vi båda...Och hon har otroligt många bra kvaliteter, har så lätt att få kontakt med folk, är så rar och har egentligen lätt för att lära...Ingen anklagar nån här...läraren känner henne, vet hur hon funkar...det är jättesvårt att visa hela bilden bara så här, men läraren känner henne ju, hon lägger ingen skuld på oss heller. Hon är bara 9 år än, vi kan hjälpa henne, förstå henne...

Jag älskar henne ju

...visst finns det öppningar, hon pratar med oss även om vi får pressa på en del, och hon verkar ha förtroende för oss...men hur funkar hon!?

(har jag skuld i uppmärksamhetsbehovet? Kommer i håg när hon var nyfödd och jag bokstavligen klarade inte av att lägga henne i från mig under de tre första månaderna, jag bara såg på henne...var omättlig...hur nära vi var, vilken symbios vi hade...)

//manon

Kommentarer
Postat av: Ullis

Nej, du har _ingen_ skuld, Manon. Det har inte någon av er föräldrar. Jag har mycket jag skulle vilja skriva om angående detta, men väljer att inte brodera ut.
Ang. att dottern skvallrar på andra lärare: jag skulle välja att tro på dotterns upplevelse faktiskt. Inte nödvändigtvis att det måste vara sanningen. (för vad är egentligen sanning? Vem påstår sig äga rätten att tala om vad sanningen är? Finns det flera ingångar på vad som är "sanning"?)
Ni ska lyssna och tro på er dotter för att hon er dotter.
Därmed inte sagt att man behöver förkasta det läraren sa, men ändå inte ställa er dotter till svars. Läraren har sagt EN DEL av det som världen vill kalla sanning. Det är _lärarens_ sanning endast och allena. Den sanning som den personen ser genom sitt filter. Er dotter har också EN DEL av denna sanning. Den sanning som hon ser genom sitt filter och sina upplevelser. Visst kan det verka gå stick i stäv med det läraren säger, men i detta finns inga rätt och inga fel. Ingen sanning eller osanning.
Jag vet för lite om allt för att kunna säga mer, men ta nu en sak i taget och leta sanningen inom dig. Det är där den finns. DIN sanning.

2007-09-27 @ 08:31:35
Postat av: Manon

Tack Ullis...det är så man måste tänka...ska inte ställa henne till svars utan lyssna...vi lär oss nog med tiden...

Postat av: Fluff m3

Hej Manon!
Inom barnpsykologin pratar man mycket om den så kallade 9-årskrisen som är särsklit besvärlig för flickor. Ganska vanlig ålder för problem hos småtjejer alltså om det är någon tröst. Kanske kan du söka lite info eller litteratur kring det ? Krisen handlar b.la. om att de i den här åldern börjar kunna jämföra sig med hur andra har det, andras livssituation och ser allt mer sin roll mot omvärlden. Kanske kan du hitta någon bok om 9-årskrisen som du kan ha lite nytta av? Har inga konkreta lästips eftersom jag inte varit där än med mina barn, men det är utvecklingspsykologi du ska titta efter.
Kramar Sofia!

2007-09-27 @ 17:57:36
Postat av: Manon

Tack Sofia! Precis nyligen uppfattat det där med 9-årskris. Läraren sa att många mått dåligt i klassen och flertal varit på några samtal på Bup. För tillfället ska vi smälta allt detta. Och läsa om denna ålder! Tycker detta är mycket knepigare än trotsbarn:)))!

2007-09-28 @ 08:08:59
URL: http://manon.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback