Fallet Madeleine
Den tiden var som att bli överkörd av ett tåg flera gånger om dagen. Jag grät om dagarna, jag var så trött så jag trodde aldrig jag skulle bli pigg igen. En kompis till mig sa nyligen att jag såg flera år äldre ut då än nu. Inte förrän nu när tvillingarna är 3,5 känner jag min styrka åter. Detta är den första hösten på 3,5 år då jag känner mig pigg. I somras bävade jag, jag kände mig slut men på nåt underligt vänster har detta vänt sista veckorna bara. Jag var sjuk i går med nära 39 i feber och det var skönt. Skönt att känna att jag var sjuk och inte befann mig i nåt trötthetstöcken då jag inte vet om jag är trött eller sjuk. Var så trött bara förra året att jag jobbade med över 38 i feber utan att märka nån skillnad mer än på termometern.
Men hur trött, gnällig, gråtig och slut jag än varit har jag aldrig gett dem sömnpiller. Aldrig lämnat dem ensamma. Det är skitjobbigt i början med tre barn på 1,5 år, det är det. Jag skrev av mig väldigt mycket, skrev om min desperation och otillräcklighet och det höll mig flytande. Att få ut det nånstans. Samtidigt som jag fick skit till slut för att jag bara klagade och inte njöt av barnen av en del, speciellt de som har flera barn. Men välkommen att gå i mina skor! Med kolikbarn, skrik, sömnbrist och att gå direkt från 1 barn till 4 st på 1,5 år. Jag är glad att det fanns folk som lyssnade, som höll mig flytande. Till dem vill jag i dag säga om de läser här - tack - ni höll mig under armarna, jag behöll mitt vett tack vare att ni lät mig frusta ut!!! Tack så otroligt mycket ni cybervänner, det gjorde mycket att ni lyssande och i dag - jag mår så bra jag kan!! I dag njuter jag för fullt av våra 4 barn!! De är helt underbara, jag ångrar inte ett enda av dem och familjen känns komplett.
Jag vet inte vad som är sant eller falskt i Madeleinefallet men hjärtat vrider sig om det nu skulle vara mamman. Hur tufft det än är...så långt gick aldrig jag i mina känslor. Kanske för att jag fann en ventil. Nånstans förstår jag hennes desperation i allt det intensiva, det skrikande...men det finns en spärr....Jag skulle bli jätteledsen om det är så att hon gått över den spärren. Visst känner man sig otillräcklig när alla skriker, man inte får sova...men att gå så långt som att ge sömnpiller, att kanske tom överdosera. Jag ryser. Trots att jag vet vad hon gått igenom, hennes frustration, otillräcklighetskänslor. Jag vet exakt. Jag har varit där. Jag förstår henne fullkomligt. Jag har också hållit i två bebisar som skrek och suttit och gråtit själv medan den äldre var hysterisk och skrek och var okontaktbar. En vana från koliken. Idag skriker han inte men visst finns känslor kvar...visst hoppar jag högt och nerverna är utanpå då han börjar tjata av rädsla för skrik men det händer inte längre. Han kan tjata men inte skrika. Han är världens gosigaste kille idag som verkar kunan sina gränser. I går tex såg han grannbarnen leka då vi kom hem från dagis men säger "jag vill gå in, jag är för trött för att leka med dem efter dagis". Han är resonabel och förnuftig. Helt underbar. Livet är mycket lugnare nu med alla barnen.
Alltså, jag ryser om det är så att mamman överdoserade sömnpiller även om jag är den första att förstå hennes desperation.
//manon
Ja ibland vill man bara sätta sig och gråta när det var/är som jobbigast med alla barnen, jag blir deppig och ledsen av sömnbrist.
Jag har ju fått 3 barn på 2,5 år. Nu är den äldsta, flickan, 4 år och tvillingkillarna är 20 månader.
Jag känner mig också trött nästan jämnt, min sömn störs av speciellt en av killarna som kommer och sover halvt på mig förutom det så har jag krypningar i benen vilket gör att jag inte kan ligga stilla.
Så om ett par år kanske jag också blir piggare. ;-) Skönt att du nu ser ljuset på andra sidan.
Desperationen och otillräckligheten som isolerade företeelser är förståelig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag förstår varför man proppar ett efterlängtat och älskat full med sömnmedel. :-/
efterlängtat och älskat BARN givetvis...glömde barnet ovan! ;-D
Annci - visst är det så! Men det blir absolut bättre!!! Det komemr vara idylliskt med vissa skärmytslingar när dina twins är kring 3 och mer självgående. Sömnbrist gör en INTE gladare!!! Jag hoppas att du får sova snart igen.
Ullis - precis. Jag hoppas att det kom fram att det är så jag känner
med. Ofattbart om det skulle vara så även om det var ett misstag. Men vi vet ju inte vad som hänt...undrar om man nånsin kommer att veta...utom de inblandade.
Jo, det framkom nog, ingen fara! =)
Märkligt att ens fundera på att ge sin 4 åring sömnmedel.
Hela historien är bra märklig.
Hela idén att lämna små barn ensamma är för de flesta av oss så absurd. Här skulle skandalen blivit större över just det. Där har vi nog en kulturskillnad. Det finns fler. Storbritanninen är ett av de länder i Europa som har störst tolerans för barnaga och sämst lagstiftning. Föräldraledigheten är kortare än här. Kvinnor i karriären väntas gå tillbaka till jobbet snabbare - eller sluta jobba.
Föräldrar misshandlar och mördar sina barn, av galenskap, desperation eller under påverkan av droger, det händer varje dag, andra tvingas se dem svälta ihjäl eller tyna bort i sjukdomar utan att kunna göra något åt det. Varje liv borde vara lika mycket värt. Det märkligaste i den här skandalen är de oerhörda dimensioner den fått. Det visar vilken skrämmande makt media kan ha. Hur föräldrarna än tänkt, vad som än har hänt så har de i alla fall lyckats i det uppsåtet och dessutom tryggat sin framtida försörjning.
Visst är historien märklig!
Annaa - precis. De har verkligen använt sig av media, verkligen utnyttjat alla dess möjligheter. Visst är det en kulturskilland med att lämna sina barn, ingen klandrar dem för det i England.
Oh yes they do!!!! Det är likadant i England som i Sverige och Kate och Gerry McCann har kritiserats mycket fÖr att de lämnade barnen ensamma.
Lillan - så bra att veta! Jag antar att reglerna för hur man gör luckras upp lite utomlands för alla nationaliteter...
Har reagerat ungefär som Du. Det är obegripligt och oförlåtligt att lämna så små barn ensamma på det sättet. Jag förstår det inte alls och skulle inte ha kunnat föreställa mig det när mina barn var små.
Däremot har jag svårt att köpa dagboksutdragen som intäkt för att föräldrarna har mördat barnet. Det skulle nog ha kunnat stå mycket värre saker i min dagbok från den tiden vi hade 3 väldigt små i huset. Till och med känslomässiga utbrott av typ; snart säljer jag honom billigt! Dagboken funkar ju som en känslomässig ventil där man uttrycket en massa saker som man inte planerar att genomföra. Det handlar bara om att lätta på det inre trycket.
Just nu känns det som ett dödläge med Madeleinefallet. Det här med spår i bilen verkar graverande, samtidigt som det verkar svårt att föreställa sig att de känslomässigt klarar av situationen om de verkligen har mördat. Det är overkligt kallsinnigt i så fall.
Precis Inga ang dagboken!! Man måste få lätta på trycket och att skriva dagbok är förträffligt!!! Det betyder inte att hon är kapabel till att göra nåt...visst vore det otroligt kallsinnigt om det nu är de...men jag låter den frågan vara för man kan ju inte veta!! Jag undrar om vi nånsin kommer få veta vad som hänt.