manon

Jag har har sysselsatt mig själv med att läsa tidigare inlägg och inser att mycket av det skulle jag inte skriva i dag. Eller på ett helt annat sätt. Två av de bättre lämnar jag länkar till här:

http://manon.blogg.se/2007/march/svensson-svensson.html
http://manon.blogg.se/2006/april/det-inre-barnet.html

Jag har under dessa dagar saknat ord för vad som händer med mig. Jag vet inte om jag vill skriva om det eller hur. Jag vill inte sätta etiketter på det heller. Det enda jag vet är att jag i dag känner allt mer ett inre lugn. Frid. Medvetet och omedvetet sorterar jag det som hänt med mig som en vuxen. Tror jag.

Jag känner en sällsam sorg och en sällsam frid. Lite rädsla för bakslag. Jag känner att hinnan som fanns mellan mig och livet har försvunnit. Men som sagt. Jag vill inte etikettera. Men jag har aldrig känt mig så tillfreds nånsin som nu.

Jag tänker tillbaka på min barndom och jag vet ju att det inte är på nivån "jag råkade ut för några saker som stör mig i dag som vuxen" utan jag vet att den var helt grundläggande fel, så fel det kan bli. Ett barn som växt upp utan minsta uns av trygghet, utan skydd. Jag vet att det främst berodde på mina föräldrar. Jag vet att när jag träffat dem i vuxen ålder så har de fortsatt med felen, jag vet att jag aldrig kan nå fred och frid med dem. Men det gör inget. Faktiskt. Den biten har aldrig gjort nåt faktiskt. Det är bara så. Jag är bara glad över att inte ha nåt med dem att göra. Det är bara skönt att slippa dem. Men i min bok som jag skriver, där jag berättar "allt" där vill jag att utsattheten ska komma fram. Skörheten. Skuggan. Men även hoppet och kärleken. För jag har inte ens här på bloggen berättat nåt, inte egentligen. Det mesta man kan läsa ut är mer ramarna och vissa känslor.

Jag känner att jag är mer närvarande i livet och med möten med andra människor nu. Jag är inte säker på att andra känner av det, men jag känner det inom mig. Att (som sagt jag vill inte etikettera) jag har mer tillit. Jag hoppas att det märks.

Jag tänker tillbaka på alla åren från det att jag rymde hemifrån tills nu och jag kan och vill inte lämna några ord om det, för det är så komplext. Låt mig säga som så att det är fantastiskt att jag faktiskt lyckats få en make jag älskar och tvärtom och barn, ett bra jobb och ett bra boende. Jag fattar inte hur jag lyckades. Jag antar att jag lyckades för att andra var kloka och för att jag bet i hop för jag ville inte bli lurad på livet när jag äntligen hade makten över mitt eget och kunde styra. Men nu vill jag inte säga mer om det igen för jag vill inte etikettera. Jag har inte ens sorterat.

Inom mig känner jag mig som en stilla bäck som lugnt porlar fram i en vänlig skog. En bäck som bjuder in djuren att dricka, som ger vatten och får vatten. Jag välkomnar alla djur. Jag välkomnar alla människor. Jag hoppas att jag får lära känna de jag vill lära känna bättre bättre. Att jag lyckas bjuda in dem till min bäck med och hålla dem kvar. För jag vet att det var jag som byggde dammarna. Med stickor och strån, med timmerstockar. Jag som satte upp förbudsskyltarna invid bäcken. Inte andra. Dammarna satt ihop med lim och vass. Men med tiden rämnade det för det är vänlighet och kärlek som får dammarna att brista. Inte hot.

Jag skriver detta med viss vaksamhet just för att det är så lätt att sortera och etikettera. Men jag är inte i det stadiet. Frågan är om jag nånsin kommer in i det stadiet. Det har hänt mycket sedan de två inläggen ovan skrevs. Ännu mera efter andra inlägg.

"Svensson Svensson" - jo, jag kan skriva även om den där krampaktiga känslan försvinner. Jag tror att jag tom kan skriva bättre om jag försonas med mig själv och blir hel (men nu var det en etikett men så svårt att skriva utan!). För jag tror att om jag känner denna inre frid, omfamnar Svensson-livet som jag så avundsjukt sett på i så många år, ett Svensson-liv som jag är del i - så tror jag att jag kan skriva ännu bättre, mer nyanserat. Inte från en skyttegrav. Och " Det inre barnet" - jag vet inte vad jag ska skriva om det mer än att - jag tror det känns och märks. Mer än att  - den är så beskrivande och man kan fylla ut...men jag vill inte säga mer!

Jag känner sammet mot min hud, jag ser leende människor. Jag ser så otroligt mycket vänlighet nu i ögon på kända och okända. Att jag inte såg det förut!

Lite har jag sorterat ut. Praktiskt och teoretiskt. Jag vill nån gång läsa idéhistoria på universitetet för jag börjar tro att det är min grej. Jag vill skriva. Helt oförklarligt.  De två praktiska sakerna vet jag. Resten lämnar jag för det vet jag inget om. Jag vet inte vad jag vill skriva om på denna blogg och jag känner inte längre för att skriva för att få bekräftelse - "nej, du förstör inte dina barn, det är helt OK" för jag vet ju, att djupt inom mig låg rädslan att göra likadant. Jag vet inte hur jag ska använda min blogg, jag vet inte vad jag ska skriva om. Men jag vet att jag kommer att skriva. Jag vet inte ens om det kommer att märkas att det är annorlunda och det spelar ingen roll - det är mer känslan i mig - en inre frid.

Mer vill jag inte säga, har nog sagt för mycket. För jag vill inte ens sortera och etikettera för mig själv. Jag vill flyta med. Etikett igen! Det är svårt. Inga hörn och kanter och begränsningar men hemskt skönt...

Jag vill inte avvisa och pröva mera. Jag vill bjuda in. Stillsamt hopp.

//manon