En fundering om val och hjälp
Kan vi inte nöja oss med att en del jobbar heltid, andra deltid och det ibland är ett fritt val ibland inte. Att det finns andra lösningar på problem än att gå ner i tid? Eller att köpa hemhjälp?
Jag menar, när man vill hjälpa nån så måste det ske efter personens egen verklighet och förutsättningar. Inte efter nån annans. Alla val är dessutom inte frivilliga. Och om man inte förstår nåns "val" och de förutsättningar det ger, och irriterar sig på att vederbörande inte tar emot de råd man ger - behöver det inte vara fel och den andre oförmögen att förändra sitt liv till det bättre. Man bara lever olika, är olika personligheter och har olika förutsättningar.
Bra hjälp är att inse det och agera därefter.
//manon
Billigt boende, så att man slipper jobba så mycket..
Jag undrar om mänskligheten någonsin kommer dithän. Jag vill inte låta pessimistisk, men andra människor kommer alltid att reta upp sig på andra människors val om de nu inte är exakt likadana som deras egna förstås.
Det verkar som om ingen kan ha överseende med denna grundläggande olikhet, utan måste alltid "rätta till" de personer som visar att de gör saker på ett annat sätt. Inte annorlunda eller märkligt, det räcker med att man gör saker på _annat_ sätt.
Detta rättande av en annan människa föregås alltid av att moralisera och värdera de personer som gör på ett annat sätt. Genom att moralisera, kritisera och värdera, får man alla att slutligen "rätta sig i ledet".
Orsaken är som jag skrivit förr; vi försöker alltid pracka på våra egna personliga lösningar på andra utan att ta hänsyn till deras förutsättningar, livsval och möjligheter. Man ger lösningar som passar _en själv_ och inte andra. Fast det som dessa lösninggivare glömmer i sin iver att stävja oliksinnade är, att innan de kan döma så bör de åtminstone ha gått en mil i MINA skor.
Det går naturligtvis inte...med andra ord så borde det vara logiskt att förstå att mina lösningar inte kan direkt appliceras på andra.
Manon, jag är benägen att helt och fullt hålla med om det du skriver. Detta är en av mina hjärtefrågor.
jag önskar att vi kunde se varandras olikheter. Vissa kan jobba mycket, andra mindre, och vissa snabbt, och ytterligare andra -- långsamt.
Håller helt med dig och övriga ovan. Att ödsla energi på att irritera sig över hur andra löser sina problem är ju ganska meningslöst egentligen. Ibland undrar jag om folk har tråkigt när de måste lägga sig i hur andra gör eller inte... vissa verkar leva upp om de kan irritera sig över någon eller något. Konstigt är det!
Jag kan bara instämma, ingte att tillägga!
Hej Manon,
Jag har läst diskussionen inne på Forumet och kanske är det den du har i åtanke? I vilket fall; jag håller helt med dig - blir så trött på dessa människor som inte kan se människors olikheter. Rättare sagt; HUR man vill se livet är givetvis upp till var och en men någonstans måste man acceptera olikheterna.
//Linda
Tänkte på den med. Jag håller helt med dig Linda!
Jag håller helt med både dig och det som redan sagts i kommentarerna.
Mycket skulle vara vunnet om alla kunde lära sig att vända på olikheterna och se dem som tillgångar istället för irritationer. Att inte kunna eller vilja se det unika hos var och en av oss kanske handlar om en osäkerhet hos dessa självutnämnda "fostrare". Är man trygg med sin egen lösning, blir inte andras något hot, eftersom man klarar att tänka tanken att något i ens egen lösning kanske behöver justeras. Jag menar om man känner minsta tvivel kring sina egna val, kan lätt olikheter uppfattas som indirekta hot. "Tänk om jag har fel?! Självklart inte, de andra har fel!!!" Så startar uppfostran av allt och alla - maskerat som goda råd - när det egentligen är det egna kontrollbehovet som talar.
Om man verkligen vill hjälpa någon, måste äkta respekt vara det ljus som brinner starkast, annars går man lätt vilse.
Flaskis - kul att se dig här igen! Återigen, jag kan inte tillägga nåt...precis så är det.