Unorganized me
Jag hoppas mitt lilla skrutt hade det bra. Storasyster och en kompis var tappra lekledare i början och fick i gång barnen. De två timmarna gick snabbt, med tårta och fiskdamm. Jag hoppas att alla barn trivdes och ingen var utanför. Det var svårt att hålla koll överallt. Några föräldrar stannade vilket jag tyckte var trevligt. Upptäckte att det fanns många bestämda barn! Skönt att se.
Tycker alltid det är svårt vad man ska bjuda på kalas men jag gjorde glasstårta (under själva kalaset) och moccarutor eller kärleksmums som de heter nuförtiden. Och på ren ingivelse havreflarn för det var så lugnt under förmiddagen. Satsade inte på städning, bara normalt. Inte på några lekar eller aktiviteter. Oorganiserat som vanligt, med andan i halsen.
Så bråkade jag/vi med storasyster i går med...Vi har nämligen under helgen uppmärksammat en del beteenden vi inte trodde henne ha. Jag blev rätt skakad faktiskt. Hon verkar vilja bestämma och hon försöker få sin vilja fram mha gnäll och känslomässig utpressning. I lördags gråtskrek hon åt sin kompis som hade sovit över, de hade lekt stor del av lördagen med då ett annat grannbarn frågade om Storasysters kompis ville gå på bio med dennes familj. Och kompisen ville det. Vår dotter grät och typ skrek "då blir jag alldeles ensam". Å herregud hur hon gick på...Det var en incident. Nästa större var att hon och en annan kompis hade bestämt att vara lekledare på kalaset. Kompisen glömde bort det och hade bjudit hem två andra kompisar. Min stora var och red när denne kompis ringer och säger att hennes pappa ville prata med mig. OK. Och då säger pappan just det att hans dotter glömt detta och kan därför inte komma för hon har två kompisar hos sig nu. Han hade inte vetat att det var bestämt sedan två veckor att T (kompisen) skulle hjälpa på kalaset. Beklagar detta. Pratar med T igen och hon får makens mobil för att nå vår dotter. Sedan ringer det igen och det är pappan som undrar om det är OK att alla tre tjejer kommer. Jag hör att han försöker lösa detta, gör sitt bästa och jag tycker det är bra, så jag säger OK. De hade ringt till min tjej med. Så kommer Dottern och Maken hem. En arg ilsken dotter. Telefonen går varm och jag hör hur vår tjej gnäller, gråter, gör sig krånglig, utpressar känslomässigt, och verkar vilja straffa T maximalt för att hon glömt. Jisses hur vår tjej gick på!!!! Det slutade med att ingen av de tre kommer och jag är inte förvånad. Medan de varit borta så hade H ringt. SÅ vår tjej ringer upp henne och hon är mer än glad över att komma på kalaset för hon gillar småbarn. Var en lättare incident senare med.
Jag tycker så här. Dessa 9/10-åringar (de fyller 11 nästa är i klassen), de umgås typ på tonårigt vis, men emotionellt är många av dem väldigt omogna. De fixar inte relationer utan vuxeninblandning än. Och de är ännu kring 10, de kan glömma saker, lever mycket i nuet forfarande. Det är en enorm mix av vuxet och barnsligt i denna ålder. Pappan och T gjorde sitt bästa för att lösa situationen. Verkligen ansträngde sig. Vår tjej är känslig och lättstött, det vet jag men att bete sig så där som hon gjorde...Vi pratade med henne om det på söndag kväll. Att det inte är bra att tvinga på folk sin vilja på det sättet. Hon sa att "så gör en del på skolan och det funkar för dem för man tycker synd om dem". Men alltså, vill man bli tyckt synd om? Funkar detta i längden?? Jag tror hon tog till sig, det är en smart tjej, men, ja...även med sämre sidor...men denna sida gör mig orolig. Som förälder är jag rädd för att hon bränner sig socialt i längden med detta att vilja bestämma och gråta och gnälla sig till sin vilja...Jag hoppas hon tog till sig det vi sa...Tar gärna emot tankar kring detta om nån har det!!
Mellanbror var i alla fall jätteglad på kalasdagen. Jag hoppas att alla barnen hade det bra trots det oorganiserade.
Hej.
Oj vad jobbigt. Jag har själv en tjej som är tolv år.
Vi har haft litet problem med att man sitter och är elaka mot varandra på nätet. Men jag har varit med väldigt aktivt i det. Och haft bra dialoger med både kompisar och kompisars föräldrar. När min dotter D ska göra något som kräver organisation, brukar jag försöka vara med och hjälpa henne att lägga upp "arbetet" och vi funderar tillsammans hur den eller den kan relatera till uppgiften. Det kanske låter "präktigt" i dina ögon, men man måste komma ihåg att barn i den här åldern lever i en slags gänsland mellan tonår/självständighet och att vilja vara jättesmå och nästan sitta i knä. Man ska nog se till att bajaka självständigheten men samtidigt hålla i ansvaret/trådarna själv.
Jag vet inte om du blir klok på det jag skriver? Men hoppas att jag lämnat nån slags substans i min reflektion?
Hoppas att din tjej fåt litet bättre kött på benen och kan hentera detta framöver. Bara finns där och ta de avgörande besluten och sätt gränserna.
Man kan inte kräva så mycket av dem.
Det låter absolut inte präktigt i mina ögon! Jag känner igen det du beskriver om äldre barn. Vi har inte sett detta beteende förut och fritids på sin tid (första året nu hon inte har fritids) har inte nämnt det, bara att tjejerna kommer överens fint, nemas problema så jag vet inte riktigt om det är nåt nytt hon testar eller inte. Hon är väldigt känslig och lättstött men även om man nu är det tycker jag att man kan hantera saker bättre än så här! Hon är dessutom väldigt envis...Hon hanterar inte den självständighet hon vill ha. En del här får leka till sent om vardagar i denna ålder (sent då, till 21/22) och det känns fel för oss...
Jo jag sa ju det häromdagen, att på mellanstadiet börjar det...eller snarare mellanstadiet är värsta tiden för relationsproblem mellan tjejerna. Det är väl som du säger att det börjar umgås "tonårsmässigt" men är rätt emotionellt omogna. En del av den omogenheten består i att de spelar ut alla känslor som man så småningom lär sig "tygla".
Det är en jäkla balansgång hur mycket man ska lägga sig i. Mellan hade det väldigt besvärligt under en period. En del av föräldraengagemanget gjorde det hela sämre. Men jag tycker det är jättebra att ni ser vad som händer och kan prata med T. Min erfarenhet är tyvärr att de där tjejerna som uppträdde manipulativt och höll på med bl a känslomässig utpressning hade rätt mycket stöd hemifrån. Så de utsatta blev liksom dubbelt utsatta, både av "kompisar" och vuxna.
Annnaa - Ja, nu ringde ju T och Dottern var inte hemma! Pratade med pappan. Men så ringde T Dottern...och hon satte värsta sidan till. Nej, sådant vill jag/vi inte ge stöd för det min gör!! Men det är svårt, man ser ju inte allt!!! Mellanstadiet låter som en tuff tid...Vad gör man nu? Ska man då och då tala om hur man är en bra kompis etc etc??? Låta barn vara hemma hos oss så mycket som möjligt? Gränsen för hur mycket man ska lägga sig i då man ser att det spårar ur? Kan man säga till inför kompisar då man ser ett dåligt beteende? Jag vill INTE att dottern uppför sig så här!!
Va fasen finns inte fritids på mellanstadiet för!? Det skulle behövas...
Mellan hade fritids ända tills i femman. Det var ett jäkla liv då om att de flesta skolor bröt mot lagen; kommunen hade egentligen skyldighet att ordna tillsyn för barnen längre än vad de flesta gjorde. Sen glömdes det väl bort och de flesta återgick till det vanliga, dvs fritids t o m trean.
Ja, man måste hålla en viss koll. Inte dra sig för att prata både med barnen och med andra föräldrar. När man läser bloggar även av tonårsföräldrar så verkar det som de flesta tycker man ska han kontakt med andra föräldrar för att upprätta gemensamma regler och annat praktiskt. Det tycker jag inte är så jäkla viktigt, däremot att prata om vad det faktiskt är som händer mellan tjejerna. Många är nöjda med att "mitt barn har många kompisar och de har kul så det kan inte vara något problem". De tycker att andra bryr sig för mycket och avfärdar allt med att så gör ju alla. Det gör de inte. Det måste man försöka prata om, både med föräldrar och barn. Att det inte är ok med det manipulativa beteende som en del tjejer har. Jag blev alltid lika förvånad varje gång jag träffade föräldrar som inte såg vad deras barn höll på med, även om det var väl känt bland andra och flera blivit utsatta. Såg inte eller ville inte se?
Jag förstår. Vi kan hålla kommunikationen med Dottern. När det var exemplet med kompisen som skulle på bio, F, så lät vi henne gå på bio och vår dotter rasa...
Men jag tycker det är svårt. Man har mobiler, man når sina barn på dem. Jag tycker att man nu inte har så mycket kontakt med andra föräldrar. Hämtar man barnen, är de sällan vid dörren så man kan byta några ord kring barnen...Kan man bara ringa upp? Jag hoppas att den andra föräldern i exemplet med T uppfattade att vi var positiva till att alla tjejerna skulle komma....jag blev till slut så arg på vår dotter så jag sa till henne argt att nu ringer hon upp och säger att de SKA komma. Så ringde T och ville inte komma vilket inte förvånar mig för min hade verkligen varit otrevlig. Enligt min så skulle de än komma/än inte för att inte alla tre var överens...men Dottern var verkligen, otrevlig...
Så hur gör man i mobiltelefoners värld???? Jag saknar just den föräldrakontakten, spec nu när man inte har fritids.
När jag fick höra talas om att en tjej i Mellans klass blev utsatt för precis samma sak som hon blivit ringde jag upp den drabbade tjejens mamma. Vi hade knappt sett varandra tidigare. Vi hade väldigt bra samtal, hon tyckte det blev lättare att ta tag i dotterns problem när hon fick höra att liknande hade hänt tidigare, hon var inte ensam.
Ja, jag tycker absolut man kan ringa upp, även när det inte är problem. Men som sagt, det gäller att hålla balansen! En mamma hade idéer ibland om vem hennes dotter skulle umgås med vilket triggade upp stämningen på ett onödigt sätt.
I Mellans klass hade vi särskilda möten med bara tjejföräldrar när det osade för hett. Men det är svårt med organiserade möten, det talas sällan i klartext, det blir timmar av artigt kringsnack. Det mesta sades på hemvägen...
Ok. Jag kanske skulle kunna ringa upp T-s pappa (eller mamma) för den delen och höra mig för...om dotterns beteende på nåt smidigt sätt???
Manon; ja jag tycker man kan ringa upp och prata lite allmänt om hur det funkar mellan tjejerna och så...man kan faktiskt ta praktiska saker som förevändning, "hur gör ni med...?"