Släkt
Jag tror min kusin är min vän. Av rädsla har jag inte vågat närma mig men hon har sträckt ut sin hand. Jag har trott att allt var förstört via min far. Men jag tror även att min far straffar ut sig själv. Han har blivit osams med flera släktingar. Nu sist med min farmor. Han gick från henne, en nära 90-årig kvinna, med orden "jag ska aldrig träda över din tröskel mera" pga att min farmor står upp för mig och vill även ge mig av det lilla arv hon kommer att lämna efter sig. Trots att hon vet hur han är så är hon förtvivlad. Trots allt är min far hennes son. Och hur envis, egensinnig och viljestark hon än är och tycker han gör så många fel och sårar - hon skulle aldrig överge honom heller. Hon ska skriva ett brev till honom för att visa att hon finns ändå, för hon mår dåligt över tanken att lämna jordelivet osams med sin son.
Om jag kan, anser mig ha råd, ska jag åka till Budapest i höst med de två äldsta barnen 2-3 dagar. Hälsa på min farmor och min kusin då hon fått barnet. Vårda min släkt - för den verkar finnas! Här finns min man och mina barn - där finns annan släkt. Det finns en släkt. Och jag börjar fatta att det är inte så dåligt, att min far inte förstört för mig som jag trott, att de verkar tänka själva.
Att börja inse detta, att det är sant, känns otroligt skönt. Jag är inte ensam!
Jag lärde känna min kusin och hennes yngre bror (hon ett år äldre än jag, han ett år yngre) då vi var små. I treårsåldern, då jag kom till min farmor från barnhemmet. Jag tillbringade delar av somrarna i byn där de bodde, där deras far var apotekare. Jag minns små barnadiskussioner, deras hund, höns, hur vi åt citronhalvor vi doppade i massor med socker. Jag minns vägen ner från deras hus till ån där vi badade. Hur hunden badade med oss.
Jag tror att sådana minnen för ihop en.
Jag minns då vi var på promenad och jag var 3-4 år. Det var höst och vi tre barn skulle gå före de vuxna. Jag minns hur jag hela tiden vänder mig om för att se min farmor om hon fanns kvar. Jag minns hur jag bevakade min farmor av rädsla för att hon plötsligt skulle bara försvinna då. Jag minns det faktiskt. Och nu sedan jag sett filmen (jag skrev om nedan om adopterade) så förstår jag varför jag gjorde så. Varför jag var så rädd för att hon skulle försvinna. Även då vi var ute på stan. Jag höll krampaktigt i farmors hand för att inte bli borttapad. Minnena finns kvar i kroppen. Minns känslan.
Farmor övergav aldrig mig. Hon frågade nu sist i telefon om jag var arg på henne, för att hon lämnade över mig till mina föräldrar. Hon gjorde bara det hon trodde var bäst när utresetillståndet kom. Nej, jag är inte arg på henne för jag vet att hon alltid tänkt på mitt bästa. Resten var inte hennes fel och hon har stått upp för mig. Alltid funnits. När vi pratade sist sa jag även att min bästa tid var hos henne. För jag vet att jag kanske inte får tillfälle till det senare. Man vet aldrig. Jag vill att hon ska veta det. Att jag litar på henne.
Och resten av släkten - kontakten beror även på att jag vågar upprätthålla den. Ge och ta. Maila, ringa, besöka. De finns om jag vill det verkar det som. Inte tro att allt ändå är förstört och de avvisar. Skönt. Livet kommer att finnas åt tre håll, dåtiden, nuet och framtiden vävs i hop sakteliga för mig.
Min far verkar straffa ut sig. Tragiskt. Men jag känner ändå inget. Tyvärr. Omänskligt kanske men så är det. Tragiskt ändå.
Om jag åker till London (vilket är billigt) kan jag faktiskt träffa min andre kusin, hennes lillebror, som jobbar där som tandläkare. Skulle jag göra det skulle han träffa mig. Det vet jag, förstår det nu, och det känns skönt och svindlande! Stockholm, London, Budapest - med ursprung i somrarna i byn....
//manon
Det känns så fint att läsa dethär, så glad för din skull...! :)
"Farmor övergav aldrig mig". Åh det är så fint att läsa.
Tänk vilken känsla för din farmor att behöva lämna bort dig till dina föräldrar. Hon förstod ändå att du skulle få bättre möjligheter här. Det kan inte ha varit lätt för henne. Min make har varit med om liknande och blev uppryckt när han var liten pojke. Jag har min sonson här nästan dagligen och det sliter i hjärtat när man ska lämna honom. Det är oerhört starka band menllan barnbarn och farmor/mormor
Carulmare - jag ÄR glad!!
Nicoline - Ja, hon tyckte det var svårt, hon såg/ser mig som sin dotter. Jag har ju bott hos henne mellan 3-7 års ålder dessutom så banden är starka. Det avr inte lätt för henne men hon visste, gamla "föräldrar" och med min bakgrund - jag kunde hamna på barnhem om de dogm annars jag skulle inte ens fått gå på gymnasiet pga politiken
(inte betygen utan min bakgrund).Så därför såg hon sig tvungen. Tänk att det kan vara så starka band! Ser fram emot det själv:).
En klar fördel med att vara vuxen är att man kan välja sitt umgänge. Man kan till och med avbryta kontakt med sina föräldrar om man vill. Och det måste vara helt ok. Jag kan också föreställa mig att det kan vara så att föräldrar kan uppleva umgänget med något / några barn som så destruktivt att man bryter kontakten. Fast det är väl tabu att ens tänka.
Eftersom jag följt Din blogg en tid så förstår jag att kontakten med Din farmor har varit oerhört viktig för Dig. Det bekräftar åter tanken att det kan var struligt runt ett barn men det måste finnas någon som ser barnet och bekräftar det. Strongt av Dig att ändå ha kvar kontakt med de släktingar som Du uppskattar och som uppskattar Dig. Det kan ju lätt bli trassligt när det finns konflikter i en familj.
Inga - du har rätt! Tänkt på det du skrivit io några dagar. Och det är rätt.