Nu behöver jag input

Min äldsta säger att hon är ensam på skolan, att ingen vill leka med henne. Det är därför hon varit så taskig. Tårarna var uppriktiga. Ingen ville leka i dag, det är fnurror på tråden...

Vad gör man för att hjälpa? Ärligt tror jag på henne. Det är nåt som inte är OK. Hon kommer inte in i tjejgänget. Nåt som hänt nu efter sommaren säger hon. Hon är jätteledsen. En kompis kan inte behålla hemligheter, och andra trubbel. Hon är ensam på rasterna säger hon.

Vad gör jag? Tårarna bara rinnner men hon pratar med mig, det är bra. Hon vill inte att jag pratar ,med nån och jag vet hur barn funkar, de vill inte det...

Vi satt och kramades och hon grät och grät. Älskar ju den ungen. Har tänkt att hon varit väldigt stingslig på susta tiden...

Vad gör man?

***********

En kompis ringde som hon ringt, samma som sovit över. När vi pratade försökte jag vara så lugn och trygg jag kan vara. Men inom är jag orolig. Och jag vet inte vad jag ska tro - för visst ringer kompisar upp men  hon menar att i skolan är hon ensam. Vad ska jag tro?? Hur ska man agera. Har svårt att se distanserat på detta. Jag vet att hon är känslig.

Hon sa nej till kompisen för hon mådde dåligt. Det tror jag med på. Hon sover nu.

All input är välkommet.

********

Jag sa i alla fall att hon vinner inte på att vara taskig tillbaka...att det inte är rätt väg...
//manon

Kommentarer
Postat av: Carina m3

Minns den där åldern själv och det var mycket känslor kring kompisar, att få vara med och inte, bästisen hittade en annan eller var sjuk så man blev ensam. Vänskapen var nästan som en kärleksrelation, man blev svartsjuk, spelade ut varandra, ville imponera. Jag hade alltid kompisar och var aldrig utanför så jag hade ingen verklig anledning att deppa men jag hade ändå perioder då jag kände mig ensammast i världen för att min favoritvän för dagen valde någon annan just då jag ville leka.
Vad du ska göra... på det här stadiet precis det du gör, tror jag. Lyssna, förringa inte hennes känslor men försök lugna, peppa och ge lite perspektiv.
Något mer aktivt skulle i alla fall inte jag göra förrän det gått några veckor. Nu har klasskamraterna varit ifrån varandra under sommaren, det har bildats nya konstellationer, mognadskliv har tagits osv. Det behövs nog några veckor för att lära känna varandra på nytt.

2007-08-27 @ 19:03:05
Postat av: Nina på Johangården säger

Ofta tycker jag att flickor är så elaka mot varandra. Det börjar tidigt med olika utfrysningar som man inte ens vet vad de kommer från. Det är min erfarenhet från mina flickor. De var också väldigt ensamma i skolan. Men inte utanför.

Postat av: Inga M

Jag skulle inte vara passiv så länge som några veckor. Sett från "frökensidan" så är det bättre att kolla upp tidigt när det blir så här. Som lärare är jag alltid tacksam att få en påringning från föräldrar i det här läget så att jag kan iaktta vad som händer i gruppen utifrån den nya informationen. Och vid behov ingripa. Det Du kan göra är att se till att dottern ringer upp de barn hon vill leka med / har en chans att få som vänner och bjuda hem dem till lek eller annat. Periodvis kan det bli lite av "när var tar sin...." och då kan någon bli lite utanför utan att det behöver betyda aktiv utfrysning. Att några barn plötsligt samlas kring ett bestämt intresse på fritiden kan också innebära att andra barn blir utanför. Det kan vara hästar eller någon idrottsgren eller kyrklig aktivitet eller så.
Alltså sammanfattningsvis: Jag skulle i Ditt läge inte vara passiv så länge, utan ringa fröken o kolla läget, men be henne att inte agera direkt utan rapportera till Dig vad hon ser och hör. Då får Du en bättre bild av varför det här har hänt och kan agera vettigt. För Din dotter har instinktivt rätt i att om föräldrar och lärare klampar in taktlöst så kan det ha motsatt effekt. Exempelvis genom att beordra någon att leka med Din dotter.

2007-08-28 @ 06:34:01
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Zofy

jag håller med Inga....recoginsera hos fröken utan att hon nödvändigtvis måste agera. kolla läget lite.
usch, så trist känner verkligen med dottern....dessa tjejer och utrfrysingar och tisseltassel och konstellationer...

2007-08-28 @ 08:42:13
URL: http://zofy.blogg.se
Postat av: Hannele

Tufft och svårt. Lärarna borde se, om någon är ensam, prata i skolan.

2007-08-28 @ 10:00:59
URL: http://hannelesparadis.blogspot.com/
Postat av: Manon

Tack för alla era kloka kommentarer!
Själv "missade" jag mellanstadiet och dess stormar och det sociala dels för att jag hade det knepigt hemma så jag drog mig undan och dels för att jag var sjuk en mycket stor del av den tiden. Högstadiet kom jag igen på sedan.
Jag vet inte vad jag ska tro. Tre tjejer ringde i går kväll, så så ensam är hon inte, kan inte vara.
Jag har nu ringt skolan och bett fröken ringa så man kan göra nåt typ Inga föreslår. Nåt vajsing är det och min dotter har inte bettet sig vackert heller, det vet jag...men hon är uppriktigt ledsen!
Jag vill inte ta ifrån henne det hon upplever, hon har sin upplevelse, men jag vill få henne att se på saker mer positivt och inte ta till den känslomässiga utpressningen od...hon försöker på fel sätt...det funkar inte i längden att ge andra dåligt samvete. Hon straffar sig själv liksom...´Hon är väldigt känslig och tar saker hårdare än vad de är. Jag har sett det, sett vissa saker som hänt och hennes tolkningar, och nej, jag tycker inte att det går att säga att "du känner fel" men försöka få henne tänka ändå på nåt sätt...
Känns som att hon just nu behöver en klippa att hänga fast vid, ett stöd...när hon mår som hon gör...

2007-08-28 @ 10:23:48
Postat av: Annaa M

Det är alltid skräcken hos barnen, att man ska prata med "någon" - ändå kommer de och är ledsna, berättar alla detaljer... Det är ett jäkla dilemma man får som förälder. Det var enklare på "min tid", det föll nog väldigt få in att prata med sina föräldrar, nästan redan från skolstart. Jag träffar ju ibland min gamla kompis från ettan (hon är själv lärare) och vi återkommer ofta till hur otroligt pinsamt det var när en flickas mamma kom fram och frågade mig om jag ville komma hem till dem och leka! Den där tjejen var lite utanför, men inte blev det bättre av att tvinga hem mig dit. Jag kände mig som ett offer, jag var ju inte precis en av ledarna i klassen.
Jag var själv i olika perioder utanför under skoltiden, ända in i realskolan faktiskt. Har många gånger tänkt på hur det skulle varit om min mamma haft kollen eller brytt sig om hur det var. Och bara kommit fram till FASA! Samtidigt så vet jag ju faktiskt inte. Kanske hade vi fått en annan relation?
Visst måste man ta på allvar när de larmar. Ibland bara genom att lyssna, ibland genom att gå vidare. Mellan har råkat i kläm ett antal gånger genom åren. Ibland har jag pratat med lärare, ibland inte. Jag tror Inga sa någon gång att skolan inte kan garantera varje barn en bästis eller något liknande. Det ligger väldigt mycket i. Det skolan kan göra är att hålla ögonen öppna inte bara för ren mobbning utan även för utfrysning. Även när intrigerna mellan tjejer tar så mycket energi att det inte blir utrymme för något annat. Men tyvärr har jag inga bra erfarenheter av "pratgrupper" i skolan. Alltid ska någon skyddas. Man är så otroligt rädd för att prata om de verkliga problemen mellan fysiskt närvarande individer så man spiller en massa tid på att snacka runt om "hur en bra kompis ska vara". Båda mina tjejer har haft sådana pratgrupper i sina mellanstadieklasser, vid inget enda tillfälle pratade man om det som egentligen hände i klassen. Det är faktiskt det man borde göra. Jag är inte alls säkert på att 10-åringar kan omsätta teorier till den praktiska verkligheten.
Sen är det ju så att det blir olika dramatik kring olika flickor... (På föräldramöten märkten man ju snabbt att det alltid var mycket värre när populära flickor med många kompisar och välartikulerade populära föräldrar drabbades av något.)
Mellan har haft det riktigt hemskt men varit tapper utöver det rimliga. När hennes fd bästis kom i kläm i alla intrigerna som hon själv livligt deltagit i EN ENDA DAG blev det ett jäkla liv där hennes mamma anklagade alla. Min Äldsta har ibland flaggat för stor sorg och dramatik, det kan hända fortfarande, allt och alla suger - men sen går det några dagar "asch jag överdrev". Hon har inte varit med av tiondelen av Mellans elände men har säkert beklagat sig mer.
Åh, det finns så mycket att säga...

2007-08-28 @ 14:44:45
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Lotten

Alltså jag känner igen det både från mig själv och dottern (fast hon är ett par år yngre, vilket kanske innebär en skillnad). För egen del så minns jag att det var ett ständigt spel, från första klass, vem som skulle vara med vem, vem som var poppis, och vad som hände om man var utanför. En av de sakerna jag minns med fasa. Samtidigt som det liksom löste sig, och vad jag vet (kanske ska fråga min mamma...) utan större inblandning.
Det har stormat en del i dotterns klass också i början. Bara 5 tjejer och då är det lätt att det blir någon utanför. Dottern har sökt sig till killarna i klassen och tjejer i andra klasser, men jag var orolig ett tag för hon verkade tycka det var jobbigt. Och hon tar det mesta sånt med en klackspark (pappas tjej där *s*) i
normala fall.
Om jag skulle luska beror nog på barnet. Är det ovanligt att äldsta gör på detta sätt? Har hon nära till känslorna, och allt blir dramatik? Eller går hon och håller allt inom sig, tills det är verkligen kris?
Om hon som jag gjorde förstorar upp småsaker så skulle jag avvakta ett tag och hålla ögonen öppna. Om det här var exceptionellt och hon aldrig gör så, så skulle jag agera mycket snart, förmodligen be att få prata med personalen. Det gjorde vi i dotterns klass, och det visade sig att en av fröknarna visste mer än vi om "historien" och kunde lugna oss på många punkter, medan den andra inte hade märkt ett dugg...

2007-08-28 @ 19:54:10
URL: http://blottenblogg.blogsome.com
Postat av: Inga M

Om hon är ett väldigt känslomässigt barn så kan hon ha nytta av att Du tidigt börjar prata om intellekt och känsla men inte med de orden kanske, utan typ om hur hon vill låta det bestämma som känns i magen (=känslan) eller om hon vill låta det som hon tänker uppe i huvudet bestämma (=tanken, reflektionen). Jag har under åren som lärare sett de här känslobarnen fara illa eftersom de verkar vara i händerna på häftiga känslosvall och gör då saker som de får ångra efteråt för det saboterar deras relationer helt i onödan. Efteråt kommer de på att de överreagerat och gjort andra lessna och i längden blir det då svårt att behålla sina vänner. De får det lugnare runt sig om de kan "träna sig" att låta det värsta känslosvallet ha sin gång utan att rusa åstad. Jag menar inte att ett litet barn är moget att klara av detta men det kan vara en vits att börja ge barnet ord för vad som är känsla och vad som är tanke / reflektion. Att kunna särskilja dem och kunna prata om dem är ett första steg mot att själv kunna behärska dem istället för att vara de egna känslosvallens offer ett helt liv.
Asch, det här var väl mer än lovligt luddigt. Jag ville bara försöka förmedla några erfarenheter i all välmening. Hoppas Du inte tar illa upp. Jag menar inte att det
är fel att vara känslomässig, det ger ju också en stark upplevelse av positiva upplevelser.

2007-08-29 @ 07:14:41
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Manon

Lotten och Inga! - jodå, hon har sinne fär dramatatik och hon är ett känslobarn. Jag får ta det med ett nypa salt och prata med henne om magkänslan och det man tänker.
Måste säga att hon mår bättre nu. Jag har ärlugt talat inget klokt att säga om något som ni skrivit (vilket gäller alla) utan tar till mig!!!! Tack så hemskt mycket för all hjälp här! Det har verkligen hjälpt!

2007-08-29 @ 21:50:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback