Det här med intrycken
1) Jag tror att alla tycker att jag är tråkig. Och det kanske jag är. Det sa min styvmor ofta i alla fall. Jag känner mig så med många, utom med mina barn och man. Med dem kan jag vara mig själv. I dag hade jag spontanbesök och tyckte jag var så lugn och tråkig. Sedan strålade några samman på gatan och jag tyckte jag var för mycket. Jag har svårt för snabba samtal för jag hinner inte tänka efter. Tycker jag blir för kategorisk och ivrig om det råkar bli nåt ämne jag vet nånting om/känner för. Har hamnat i "föräldraledighetsfällan" tror jag. Man blir hemskt pratsugen då man "bara" är hemma med barn.
2) Styrka är att jag har tålamod. Många har sagt att jag har tålamod speciellt mot barnen. Jag tycker jag börjar få balans mot barnen. Tålamod versus ilska. Speciellt nu när jag är hemma med dem på semestern. Jag träffar dem så mycket så jag pussar dem och skäller på dem. Denna vecka har blivit den bästa sommarveckan. Känns som att jag är närvarande oftast.
3) Får vila denna vecka med pris av att jag innerst inne suckar över röran hemma men skäms inte för den. Vågar öppna dörren. Jag tycker om att vara med barnen och se de leka och de tycker om när jag bara sitter bredvid utan att jag deltar i leken men inte är upptagen med nåt. Är jag inte upptagen med nåt så kan jag inte heller bli avbruten. Vi har pratat jättemycket. Vi har ritat en väg på gången och det har de formligen älskat och lekt med i tre dagar nu. Tar ut sina bilar och fyller på med bilder av dagis, dinosaurieland, mack, garage etc. Nästa vecka lär jag svära över detta och allt jag inte hann med - jag får ha i bakhuvudet att hade det varit superviktigt hade jag prioriterat det. Skitjobbigt att älska ordning men inte kunna pritoritera det. Motsatser.
4) Jag tycker om att umgås med barn för med dem kan jag vara mig själv. Det känns inte som att man behöver förställa sig. Det bara är. Barn är så raka. Det är lätt. Jag har alltid tyckt om barn. Jag gillar verkligen att umgås med barn. Men saknar ändå vuxensamtal.
5) Jag är fåfäng. Jag håller egentligen mer koll på min vikt än vad är nyttigt, tror jag. Jag har alltid varit den lilla nätta. Blä. Jag hoppas jag inte överför detta på mina barn.
6) Jag tror jag är rätt mild egentligen. Jag ser rätt oskyldig ut, enligt vissa som blir förvånade över hur mycket jag klara av att höra. Att jag inte är dömande. Det är bla därför jag har svårt för snabba samtal för det blir ofta så kategoriskt för min del. Jag hinner inte tänka efter och säger kvicka saker.
7) Tror nog att andra tycker att jag tänker för mycket. Tänker på allt jag skriver här. Men jag tillåter mig det just nu. Å andra sidan, jag har ett inre liv. Det är det inre livet och farmors kärlek som hållt mig uppe. Att kunna fly inne i sig själv. Men jag tror inte själv att det är bra att tänka för mycket för då krånglar man till det. Att jag tänker för mycket har grund i min osäkerhet. Jag antar att ju mer positivt jag möter desto mer blir jag säker och tänker och analyserar mindre. Jag försöker ge i stort och smått. Som att hälsa i affärer od. Artighet. Men visst glömmer jag...jag tror aldrig att folk lägger märke till mig men förstått att man gör det vare sig jag vill eller inte. Åtminstone när jag var yngre.
8) Jag ogillar egentligen att uttrycka åsikter som om de är fasta för det är de inte för mig. Men tydligen kan jag låta som om jag inte tål att bli motsagd, speciellt då det går snabbt. Det finns så många alternativ, så få rätta svar, om det alls finns några...Däremot har jag inga svårigheter att påtala dumheter och orättvisor - som att dagis inte ska ha sylt på pannkakor pga sockerdebatten. Men ajg är ingen tvärsäker människa, alltså på vad jag tycker, företeelser etc. Därför avskyr jag när jag ger sken av att vara tvärsäker. Avskyr mig själv alltså.
Alltså allt detta är urfånigt...men jag försöker utröna vem jag är. Fast jag undrar om man kan existera bara i sig, allt man är är i relation till andra/annat. Och jag tror inte att det finns ett enda fixt "jag". Jag tror att det finns en kärna och resten är förhållningssätt till hur man uppfattas/händelser/erfarenheter. Men jag vill åt kärnan. Eller skapa en trygghetskänsla där jag kan tycka om mig själv. För ingen kan ju tycka om mig om inte jag gör det. Hitta nåt att tycka om alltså, med andra ord.
Känner mig mindre trött denna vecka men jag har sovit hyfsat och inte försökt göra nåt så jag blir avbruten. Blunda och åter blunda för röran hemma. Och jag har verkligen tyckt om att umgås med mina och andras barn.
Jag tror att jag börjar känna nåt...mindre oro....men är rädd för att denna spröda känsla ska försvinna.
9) Jag avskyr att jag ska vara så här utlämnande av mig själv. Det gör jag verkligen. Ändå kan jag inte låta bli. Blä.
//manon
En mor/styvmor kan väl inte alltid tycka så mycket annat,
inte många barn, som tycker att deras morssor är roliga heller...
Man ska inte alltid hämta bekräftelse av föräldrarna?
Nej, det ska man inte, du har rätt. Men jag minns de tillfällena hon sa det. Man ska inte bry sig, jag vet...men det är svårt...det är vad jag försöker komma i från...det var en sådan makt...vanmakt...Men du har rätt! Jag måste kasta av mig det där. Men det är svårt. För jag ville så gärna bli älskad. Var så avis på barn vars föräldrar tyckte om dem.
Din styvmors synpunkter hade vi väl bestämt oss för att räkna bort va´? Precis som jag försöker räkna bort att min mamma fortfarande tycker jag tar för stor plats och alltid gärna tryckt till mig för det. Men jag vet, det sätter spår!
Så jag får också för mig att folk tycker att jag är tråkig. Eftersom de inte bryr sig om att lyssna. Då blir jag tyst i stället och ännu tråkigare. Fan det är inte lätt det där.
Tror du har rätt, att man är många "jag" men att det förstås finns en kärna. Lustigt nog har jag nog en vän som jag visar det mesta av kärnan för men å andra sidan är det flera av "jagen" hon inte riktigt känner.
Absolut Annaa! Det sätter spår! en viss försiktighet. Jag tror stenhårt på att man är olika jag med en fix kärna! Jag tror det är bra dessutom!
Det är verkligen INTE urfånigt att försöka utröna vem man själv är! Inte fåfängt eller ytligt eller självupptaget, utan tvärtom - att ta sig själv på allvar, sitt inre jag, är att visa sig själv respekt. Och varför skulle man inte visa sig själv respekt, när man förväntas (och vill!) visa andra respekt?
Jag tror att det är jättebra att du försöker beskriva de olika delarna du ser hos dig själv. Så småningom kommer du att upptäcka att det inte är vattentäta skott mellan delarna, utan att de glider ihop, överlappar varann, bildar till slut en "överblicksbild" som är "du"... där alla de här delarna ingår.
Jag tror inte att du är tråkig, jag tror att du är avvaktande, av rädsla för att "göra fel", att göra något som du får ett sådant där sjukt omdöme av... som av din styvmor, som uppenbarligen mest bara var ute efter att få dig att känna dig värdelös utan att för den skulle SE vem du var... och det tror jag kan vara en pusselbit för dig, som skulle kunna göra styvmor mer lätthanterlig i dina tankar. Hon såg nog inte dig. Hon visste inte hurdan du var, hon chansade bara när hon tyckte något om dig, och hoppades att lyckas "oskadliggöra" dig med det. Jag vill inte säga att hon var medvetet elak, men hon ville "oskadliggöra" dig, du hotade henne på något vis. Poängen är att om hon inte såg dig, som den du faktiskt är, så är det inte troligt att det är många av hennes omdömen om dig som är värda att ens förhålla sig till, för dig. Har du kommit till det "benandet" än, i boken? Att beskriva vad viktiga personer sa om dig och till dig som liten, och vad du tror att de egentligen menade med det och om de egentligen hade rätt?
Mer kommentarer kommer, till nästa inlägg...
Visonary soul och de andra skriver bra som vanligt så jag har inte mer att tillägga den här gången om just det.
Jag skulle vilja säga en helt annan sak. Som du vet har jag egentligen "datorförbud" (eller semester från datorn om man vill uttrycka sig mildare ;-)) men jag tittar till dig ibland ändå. Jag har funderat lite på varför jag gör så, för märk väl så läser jag ingen av de andra bloggarna som jag normalt besöker. Det beror inte på att jag tröttnat på dem eller så, det är viktigt att påpeka. Fast när det gäller dig Manon, så tycker jag du är speciell. Nu ska du inte utläsa det med en kritik i botten. Jag känner dig inte, har aldrig träffat dig, men ändå kan jag komma på mig själv att tänka på dig!! Hur du har det och vad du gör.
Jag tycker du är en fängslande person. Intressant och väldigt levande! Mångfasetterad!
Släpp barndomens mörka etiketter på dig och våga vara och känna den som du är nu, i djupet av dig själv. Etiketterna som andra satte på är inte sanna, men du själv måste vilja göra dig av med det och våga ta till dig annat.
Våga exempelvis fundera på det vi andra säger här om dig och känn efter om det verkligen inte kan stämma det vi sagt?
V-soul! Jag svarade dig ovan under ditt nästa svar! tack för båda.
Ullis - vad skulle vara kritik i det du skriver? Läst om det du skrev och jag vet inte vad som skulle vara kritik. Min ryggmärgskänsla säger att du skulle nog tröttna på mig IRL. Fast det kanske är just det jag borde göra av mig, den känslan...och våga ta plats. Man kan inte platsa alla heller det är bara det att barndomens minne av att bli ratad gör att jag intellektuellt förstår att alla inte kan gilla mig och på ett känslomässigt plan kan jag ta det jättehårt, som en upprepning och som bevis för att jag är usel utan att kunna tänka klart. Jag försöker vara snäll och jagvet att så länge jag inte är elak mot nån så...kan man väl ha en självkänsla? Så länge man inte är elak så kan man inte vara usel, liksom? För att låta som ett barn.
Såg en film (eller serie i går?) om en ung tjej som hade en rockstjärna till far och som var nanny till en 8-åring. Den unge tjejens föräldrar dog i en flygolycka och 8-åringen hon vaktade hade en sjuk far som dog och en frånvarande mor så nannyn kände igen sig mycket i 8-åringen. Och jag i dem båda även om storyn är annan än min - men känslorna liknar!! Man kan komma fram till likartade känslor och erfarenheter även om det till synes hänt en oliak saker.
Det där är så intressant alltså, att vitt skilda erfarenheter kan ge samma symptom och tankar och sår och styrkor och att det som verkar likt och man borde förstå varandra kan vara så olikt. Som att två som är envisa kan sucka åt varandra för man är så envis på opliak sätt att man inte känenr igen sig i varandra för det uttrycks så olika! Hänger nån med:)?
Jo, jag hänger med! Jag brukar tänka att vi är inte så olika som vi tror att vi är! Vi alla har olika liv, men påfallande lika "symtom" av livet. Ja, du nämnde envishet ur två synvinklar. Och det är lite så jag brukar tänka också. Vi hittar identifikation med varandra även om vi inte haft identiska liv.
Jo, att jag skrev så...att du inte skulle läsa in kritik när jag skrev du var speciell, det var bara en av mina...vad ska vi kalla det...försäkringar om att du inte skulle missförstå. Jag hade en kompis en gång som missförstod allt jag sa. Nej, nu ska jag rätta mig själv, inte missförstod, men hon vred på allt jag sa. Sa jag att hon var snygg en dag så kunde hon fråga om jag tyckte hon var ful igår. Eller när jag sa att jag tyckte om henne för att hon var speciell då tolkade hon det som om hon var speciellt dummare än någon annan.
Så jag har efter den historien förstått att vissa ord är mer laddade än andra. Jag tycker du är speciell, Manon, men skulle du tänka som min forna kompis så skulle du tolka det som om det fanns en störning hos dig. Typ. Att någon är speciell för mig innebär att den personen har berört mig på ett djupare plan.
Nu tänkte inte jag att du är som hon!!! Fast jag har en rädsla att det kan finnas fler som tänker så!Jag är således rädd för att såra andra med mina ord. Kompisen från exemplet ovan sa alltid att jag var så burdus i mitt språkbruk. Burdus och skarp. Hon sa att hon började ofta gråta pga. det jag sa. Egentligen var det inte JAG som var burdus, jag kan se det. Det var HON som tänkte burdust om mina ord. Fast det hjälpte liksom inte. Hon vred och vände på allt och tillslut vågade jag inte öppna munnen.
Jag vill inte verka så burdus mot dig. Det var anledningen! =)
Varför skulle jag tröttna på dig om vi sågs IRL? Kanske skulle det bli tvärtom...?
Åh, jag förstår! Visst är det så. Alla lägegr vi olika innebörd i orden och tolkar efter våra förutsättningar och erfarenheter. du äår inte burdus alls och jag gillar när folk är raka och säger vad de tycker. Det är lättare att förhålla sig till det så det inte blir missförstånd. Det kan det alltid bli förstås - Och jag vet att då är det bättre att ta ett steg bak och tänka på vad som verkligen sagts. Då kan man ta bort det man tolkat in.
Jag vill också gärna att folk säger till när jag gör fel. Jag vill inte bara ha medhåll - bekräftelse gärna
. men inte alltid medhåll! Nu kliver barn in hit!!