Klasser - finns de?
Det var skrämmande att se och oerhört intressant eftersom det handlade om barn i min ålder, 80-tal då även jag gick på högstadiet/gymnasiet. Min generation.
I dokumentären intervjuades barnen om vad de trodde de skulle bli som vuxna, sina drömmar och vad de var stolta över. Skillanden mellan Örgryte och Biskopssgården var stor. Det allra största var skillnaden i självförtroende. Barnen i Biskopssgården hade liksom redan tappat tron på sig själva och sin förmåga medan barnen i Örgryte formligen exploderade i självförtroende och framtidstro.
Finns det ett klassamhälle i dag? Enligt dokumentären finns det och är värre i dag än för 20 år sedan.
Jag har många frågor och få svar men jag tänker och tar till mig….
Jag minns då jag gick i skolan. Då jag gick på gymnasiet i staden X på ”det fina gymnasiet som ansåg sig vara bäst”. Minns att vi hade en tro på att ALLA VAR LIKA OCH HADE SAMMA FÖRUTSÄTTNINGAR men var ännu för omogna att riktigt se och förstå. Underförstått var det bäst att gå 3-åriga linjer – de som gick på de få 2-åriga som fanns på mitt gymnasium – milsvid skillnad. Jag kan inte säga att den allmänna uppfattningen var att de treåriga var förmer – men en uppfattning om att de som gick på 2-åriga linjer helt enkelt hade sämre betyg och därmed…? Samma skola och det var som en osynlig mur…
När jag tänker efter hur vi ändå resonerade så skäms jag men inser att vi då inte visste bättre. Vi var 15-19 år….Vi hade växt upp med tanken om allas lika förutsättningar. Vi visste inte att alla hade faktiskt inte lika förutsättningar och att det sätter käppar i hjulet.
Klasser – finns de? Ja, jag tror att de finns i det självförtroendet man kan ge sina barn. Att visa att de är värda något och KAN.
Hopplöshet? Om ens föräldrar inte har arbete, kämpar och strävar på så kanske man lätt själv ger upp i förväg? Eller det är svårt att ge självförtroende åt sina barn när man själv känner att allt är hopplöst…
Många frågor och tankar rusar runt….livet är inte så som vi fick lära oss, vi 70-talister, inte så jämlikt mellan människor, kvinnor och män och allt det vi fick höra att ”bara du vill så kan du” stämmer inte heller…det vi fick lära oss det var oftast fel, det var en illusion och en vision, inte verkligheten….
//manon
Klassamhället togs sig möjligt en kortare paus under den tid du säger för att sen slå till med full kraft igen. Med den skillnaden mot "förr" är att det nu finns en större ekonomisk uppkomlingsöverklass.
Göteborg har varit ett mer utpräglat klassamhälle än Stockholm eftersom det fanns en så tydlig överklass och denna får större chans att synas och dominera i en liten stad - och dessutom en stor koncentrerad arbetarklass. Min jämngamla kusin gick på 60-talet i en flickkola med många "fina" flickor och jag fascinerades av de där flickornas självsäkra sätt att prata, röra sig och umgås. När man själv skulle ut och ta sina första staplande steg på snårstigarna så hade de redan som 14-åringar färdiga tribuner att stå på...
Det fanns en större medvetenhet om klasskillnaden då än nu bland barnen. vi kan smågräla lite om det Äldsta och jag. "Det är ingen skillnad" säger hon och så påminner jag henne om hur det var på skolan i villaförorten här intill där hon gick åttan i nian. Barnen till de mest välbärgade familjerna gick i matteklass vare sig de var bra i matte eller ej. Resten, och framförallt de som kom med tunnelbanan till skolan och inte från de fina villorna, gick i de vanliga klasserna...
Anar mig ibland till ett större självförtroende, en större vilja att ta för sig etc hos en del invandrartjejer här i förorten än svenska tjejer. Vilket säkert också har sin förklaringar. Gruppen "invandrare" saknas i praktiken liksom gruppen "svenskar". Däremot finns här ute white trash och det finns invandrad medelklass med god bildningsbakgrund som aldrig fått chansen att hävda sig i de svenska hierarkierna. Klart de har större chans att trots allt att ge sina barn en annan uppfostran ändå än de som halkat längst ned bland svenskarna...
Den ekonomiska uppkomlingsklassen - är inte det lite det vis er av sk "lattemamor"/"yogammmaor"? Där yta är så förfärligt viktigt? Saker, prylar, rätt barnvagn etc? En sorts osäkrhet som tas igen i saker?
Jag växte upp tyvärr segregarat så jag trodde att alla hade det som jag - vi var bara vanliga, inte för rika, inte för fattiga - medelmåttigt akademikerhem.
Det är svårt att se skillanderna i dag, kanske för att vi lever mer segregerat? Kan välja skolor etc och exkludera på ett helt annat sätt än på 80-talet tex. På 80-talet gick man till den skola man tillhörde och därmed kasnke man ändå såg på ett sätt mer av att folk hade olika ekonomiska förutsättningar? I dag kan man välja bort.
Håller också med om invandrartjerna, helt och fullt. De tar med sig den "klass" de hade i ursprungslandet. Ta mig tex (från centraleuropa)- livsviktigt att kunna svenska!!! Inte tal om hemspråk etc, utan att kämpa till lika värde! Språket är nyckeln! Läste också en gång i DN (tror jag) att det tar några generationer att byta klass (tänker på invandartjejerna). De har liksom i sig att man bör/måste plugga...Föräldrarna vill attd e ska klara sig bättre än dem...
Fast i mitt hem var för mycket tal om att plugga etc och plugga rätt saker etc så jag revolterade mot även det. Jag tyckte inte om många av deras värderingar. Motstridiga saker jag skriver - men så upplevde jag det då jag var i gymnasieåldern!
just för studieresultatens del finns det studier som visar att hemmets läroplan d v s den bildningsnivån som föräldrarna är normen för vilken mängd utbildning och vilken slags utbildning barnen får. Det fanns tendenser på att även om ickesvenska akademiker själva jobbade som något med låg status hade deras barn en större benägenhet att studera vidare, än barn till svenska föräldrar med låg status. Där är nog dessutom antalet svenska akademiker med riktiga lågstatus jobb så litet att det inte är statisktiskt mätbart. Vilket jag uppfattar som samstämmigt med Annas tankar.
Trevlig helg i solen
Inga djupa tankar kring klassamhälle nu, trött och helt yr i bollen efter en hel dag ute i friska luften med mina tre små...Däremot ett leende över inlägget om städförbudet..haha, det behöver vi knappast här, ingen av mina tjejer och inte heller maken har någon som helst lust, energi eller tid för städning...Jag är dock som din dotter och far runt i ottan, skönt att få det avklarat!! Ha en go helg!
Kram Anniz
Klassamhället finns kvar men vi lever mer segregerat så det märks inte lika mycket. Tror jag. Bor i ett område där så gott som alla är akademiker och har på samma sätt ett dagis där de flesta är högutbildade. Det bara blev så. Först köpte vi huset, som vi älskar. Sen blev vi rekommenderade dagiset.
I Hannas femårsgrupp kan samtliga alla bokstäver och läsa så smått, flera kan läsa flytande...hetsen är
stor, man är en kass förälder om ens barn inte kan läsa o räkna innan de börjar skolan....visst har pressen överlag ökat men jag tror att det är lite "överklassyndrom" också.
Vi har tom blivit tillfrågade av ngn om vi inte ska välja en annan skola än den våra barn automatiskt kommer hamna i för att de ska lära sig att det finns barn "av alla sorter, alla är inte rika". Skolan är nämligen känd för att vara en "bra" skola som tar upp barnen från de fina villaområdena runtomkring....
Som du vet bor jag i din hemstad....det kankse är extremt här.....
Det tror jag absolut existerar, dock vill kanske inte alla "erkänna" att det är så. Känner mycket väl igen tankegångarna från gymnasiet. Nog tänkte man så - men det är tankar som man idag skäms över.
Du, glömde skriva till dig förut att vill du ha mitt lösen så får du jättegärna det - men maila mig. Vill inte skriva det öppet här.
Trevlig helg!
Kramar!
Klassamhället lever i högsta grad. Jag kan dock känna att vi lever i skilda världar mera nu och "blandas" inte - olika bostadsområden, olika skolor, olika intressen... Förutom de mer uppenbara skillnaderna baserade på utbildningsnivå och ekonomi, finns det mer subtila skillnader gällande socialt och kulturellt kapital. Sociala koder är alltid min hang-up eftersom jag upplever att jag - sprungen ur arbetarklass - aldrig riktigt känner mig hemma i något sammanhang egentligen. Jag hävdar fortfararande att begreppet klassresa är relevant och med den en viss osäkerhet gällande tillhörighet. Jag har helt missat tåget med nätverk, för det fick jag aldrig lära mig. Nej, var duktig och jobba på, klara dig själv, så löser det sig - not. Och ryggmärgsbeteenden är svåra att ändra på!
Dina tankar om självförtroende till barn är intressanta. Det är förmodligen lättare att ge det till sina barn om mycket i en stabil omgivning, än i en omgivning där annat regerar.
Och utbildning är en annan hang-up. Jag minns fortfarande med skräck ett program som jag såg som tonåring. På fullt allvar menade en ung man sprungen ur högsta överklass att det var slöseri med tid att utbilda arbetarklassen. Nej, satsa istället på eliten som ändå kommer att styra landet sedan genom sina företag. Utbildning måste vara öppen och lika för alla! Detta är naturligtvis en illusion då man knappast kan jämföra en skola på Djursholm med en i Rosengård. Och på Lundsberg där alla nätverk skapas för livet...
Intressant ämne tycker jag förstås :-)
Snabba tankar innan grillen
Jag håller med om de subtila skillnaderna - men de förnekas ofta- gör de inte det? Har jag fel?
Mer segregarat är det mera och det där med skolor - man vill sina barnd et mesta och kunskap är makt mer än någonsin i dag.
Däremot - är inte detta med det givna nätverket en myt? De vanliga från medelklass akademikerhem, inte får de en massa hjälp? Inte när jag ser runtomkring mig med sådana med dylik bakgrund. Att få hjälp av ett nätverk för att komma i gång med karriär (min fördom) hör väl till den riktiga överklassen? Och inte ens de får vilka jobb som helst (eller kan hålla kvar) om de inte visar sig dugliga! Resultet är det som räknas...
Fast å andra sidan - man skapar sig ett socialt nätverk medan man pluggar, kanske?
Nätverk är allt just nu. Min man går på speciella tillställningar där man blir invald och där hela tanken är att man skall skapa nätverk. Nätverk är lite läskigt kan jag tycka - mycket exkluderande och knappast samma chans för alla i denna tappning... Att känna rätt människor har alltid varit en fördel, men i näringslivet nu är det mera på tapeten än någonsin. Vanlig medelklass återfinns väl inte på Lundsberg direkt, men överklassens normer smittar ju nedåt och blir till förebilder.
Jag upplever också att de subtila skillnaderna är big no-no. Det finns inte - alla har samma chans och är lika mycket värda - men här finns många outtalade koder där vissa värdesätts högre än andra.
(medan jag dukar på altanen, kort)
Jag förstår din synvinkel men som sprungen ur centraleuropa så är jag bara så van vid att nätverk är viktiga! Känna folk, social kapacitet, ge och ta...är inte det en utopi att alla ska ha samma chans på det sättet? Att nätverk inte ska betyda nåt? Har det någonsin INTE varit så? Är inte det natulrigt att hellre välja nån som an redan har kännedom på på ett sätt? Tänk när man söker jobb, referenser etc etc...om man inte känner personen i fråga redan...
Fast ibland är det jobbigt, för man vet inte allttid varför någon är ens vän - det kan man HÄR och det ÄR skönt!
Så, alltså jag förstår hur du menar....men...lite tankar kring det hela...
Alltså...vad jag trasslar in mig närjag skriver snabbt - jag gillar tanken på att alla ska ha samma chans menar bara - är det verkligen möjligt? I Frankrike har man börjat med anonyma ansökningar och VC-n till jobb. Bra.
Duka på altanen och grilla vid den här tiden på dygnet, jag blir imponerad...
Det finns ju olika typer av nätverk. Men socialt så tror jag den välanpassade övre medelklassen är bäst på att bygga just de där nätverken där man umgås, hjälper och stöttar varandra, ger varandras barn sommarjobb, bygger upp sitt självförtroende genom att knyta tätet såpass hårt så det inte går att se varken ut eller in, så man kan övertyga sig själv att det här är hela världen, det finns inget utanför...
AnnaaM - ungarna väckte oss vid 6...urk....:))och mat måste vi ha. Lapar sol så korvgrilling verkade OK:). Slipper spisen och disken....