manon

Ja, till viss del tror jag att det kan stämma. Vår tid är ju väldigt jag-centrerad och kännetecknet på en looser är ju att inte ta för sig. Att sätta sig själv i andra rummet några år rimmar rätt illa med idealet "vill ha allt nu". Och hur många gånger har man inte hört att bara föräldrarna mår bra så mår barnen bra. Jomenvisst.

Nu i midsomras undrade en rätt nära vän till mig på fullt allvar om en annan gemensam vän tänkte ta med sig barnen på tvåveckorssemestern de ska åka på för att fira 20 år tillsammans. ? Som om det finns ett val, det är det som irriterar mig. Man tar med barnen om det passar, annars lämnar man dem hemma som någon annan guldhamster. Har man barn så är man en familj. Alternativet att lämna kidsen hemma och dra på semester två veckor borde väl inte ens föresväva någon?

Nu låter jag som en moralsur tråkkärring men då får jag väl vara det då. Ibland får man tankeställare som får en att haja till och se sitt beteende i nytt ljus. När en bekant kvinna, 37 år gammal, går in i duschen morgonen innan midsommar för att aldrig komma ut igen, då får man en stor fet tankeställare. Hon fick helt utan förvarning en hjärtattack och lämnar man och en 4-årig dotter som inte ens kommer att minnas henne efter sig. Det är förjäkligt och får en att undra vad man gnäller för. Stackars alla oss som lever, som har friska barn som vill ha vår uppmärksamhet och älskade män som drar familjen AB åt samma håll. Tänk vad förfärligt att man har förmånen att få sätta någon annan före sig själv en period av livet. Vi ska enbart vara s**tglada över att vi har anledning att vara dödströtta och utvakade, går till jobbet med grötkladd på kavajen och aldrig orkar läsa annat än Alfons Åberg. Lycklig den som får uppleva sextorka och tvättberg och dammråttor stora som taxar.

Däremot kan man ju ta tillfället i akt att rannsaka sina prioriteringar. Om det skulle vara jag som aldrig kommer ut ut duschen i morgon, har jag då något jag ångrar?

Vad hemlig jag var då! Glömde skriva mitt namn på inlägget ovan!

Carina m Erik, Axel, Ebbe

AnnaaM - det är sant, förr satsade man på hushållet, i dag på barnen? Rätt sammanfattat? Vi bryr oss väldigt mycket om hur barn mår...märker jag bara på föräldrarna jag träffade idag på infomötet till dagis i dag....

Carina - och så är det ju också...men är det så vanligt? Jag skulle inte åk apå semester utan barnen. Tanken jag fick då hon berättade hur hennes barnaår var jämfört med mina är att hon hade mycket mycket mera avlastning och ändå tyckte hoin att VI krävde mera!. Som sagt, som par var de på middagar en gång i månaden UTAN barn medan vi 2 ggr på 8,5 år...

Hemskt det där med 37-åringen...Måste säga att det jag har mest emot mitt liv just nu är att jag är för lite med barnen men vad kan jag annat? Blev ju varslad med andra under graviditeten, blev tvungen att slå mig tillbaka igen på arbetsmarknaden som är tuff i dag. Den dagliga stressen....

Min högsta dröm nu är att åtminstone få vara hemma en dag i veckan...

Väldigt olika skildringar ni gjorde! AnnaaM och Carina. Båda typerna finns...

Men jag undrar hur många som har det som denna fyrtiotalist hade det under småbarnsåren i dag under småbarnsåren? Med avlastning nån gång i månaden? Med mormödrar och farmödrar och syskon som hjälper varandra regelbundet under veckan? Alltså, inget extremt, utan hur många i dag kan gå ut på middag regelbundet med andra vuxna utan barn en gång/månad?

Min mamma jobbade heltid när vi var små. Mormor och farmor fanns långt borta och någon avlastning i form av andra vuxna fanns inte. Åtminstone jag kände mig ofta åsidosatt - mamma satte sina skolbarn (dvs jobbet) före oss, vad det än gällde. Jag minns så tydligt den enda gången jag fick hög feber i skolan och de ringde efter mamma som skulle hämta mig - fast jag var sjuk kände jag mig lycklig som en prinsessa, värdesatt, viktig för en gångs skull...

Jag tror att många i vår generation försöker se till att våra barn inte blir lika bortprioriterade som vi blev många gånger. Vi vill finnas närvarande med våra barn, vid sidan av att göra våra jobb bra, för att vi vet hur det kan kännas att finnas "på andra plats". Vi har förmodligen orealistiskt höga krav på hur bra föräldrar vi ska vara.

Om ni inte hörde dagens "Sommar"-pratare Malin Alfvén, så gör det nu! Hon pratade om precis detta, att föräldrar försöker göra allt så bra att vi går sönder till slut... Här är länken: http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=2071

Manon; jag har samma erfarenheter som du, vi kunde bara skaffa barnvakt när jobb körde ihop sig, aldrig för sådan lyx som att gå bort på kalas. Under mycket gnäll och stön från släkten tog de sig an våra barn under en enda långhelg på alla år. Jag tror inte alls det är någon jätteskillnad på nu och förr hur mycket man "begär" av släkt och familj i hjälp med barnen, utan helt olika från familj till familj.

Det där med att ta med barnen alltid är ju också olika. Om man firar 20 år kanske barnen är rätt stora?! Ett knippe håglösa medtvingade tonåringar pryder kanske inte ett sånt jubileum? Jag förundras av hur en del anser att barnen ska hänga med på familjesemestrar långt upp i nästan vuxen ålder.

V-soul - liger nåt i det där...Kan det vara så alltså att vår föräldrageneration satsade lite för mycket på sig själva? Och vi nu gör allt för att barnen ska känna att de betyder nåt?

AnnaaM - det är sant. 20 års bröllopsdag, det borde vara tonåringar? Och de vill inte alltid förja med...Fast, det beror på när de startade sin familj? Vi firar 16 år i år (14 som gifta) så om 4 år så är de minsta ca 6, 8 och 12 år! ganska små ändå....
Måste också ha med familjekulturen att göra det där med hjälp. Har också svårt att tro att man et är nån större skillnad på hur mycket man begär av familj som hjälp!

Så - det jag har hört av de som HAR hjälp är att de sparar på hjälpen. man "slösar" inte bort det på middagar utan barn en gång/månad (låter mycket) det är då om man har MYCKET hjälp man kan tänka så! Annrs får man fixa middagar med barn. Man slösar i dag inte bort hjälp för nöjen så ofta utan just om det krisar i hop sig.

Sedan tror jag ändå det är andra krav på vuxna i dag jämfört med förr? Jag menar, krav på engagemang från skola/dagis, hårdare och tuffare arnetsklimat som gör att man blir mer stressad. Jag hävdade att stressen inte behöver vara värre för en 4-barnsfamilj utan en 2-barnsfamilj kan känna enorm press på tillvaron i dag också och behöva hjälp, med städning tex, men hon höll inte med. Hon accepterar inte min bild av pressade småbarnsföräldrar i dag (pressade inte bara inifrån utan även av skola/dagis/jobb) med olika aktiviteter, bakande, matsäck, möten etc. Det ställs andra krav på närvaro på föräldarr i dag. Tänker på undersökningar som visar hur lite vuxna talar med barn. Talade man verkligen MER med barnen förr eller är det tidsandan om ständig närvaro som spökar? Att kraven är hårdare för hur en BRA förälder ska vara?

Jag vet inte, det är mina tankar, ag kan ha fel, därför tar jag upp det. Hon tyckte i alla fall att jag har fel.

(Inom parentes, det jag kan irritera mig på är att samma person menar att det inte är tuffare i dag med att hinna allt och hon har inga kvarvarande barbn hemma och ÄNDÅ kan hon klaga efter en helg att hon INTE hunnit städa allat hemma. Jag står då som fråfetecken (men säger inget). Inga små barn, inga tonåringar hemma och hon hinner inte städa färdigt under en hel helg hemma? Hinner ju vi, så gott som, inte tipptopp men går igenom huset - med en massa små barn kring hälarna.

40-talisterna vet inte hur bra de haft det och har det? En del i alla fall. Nu generaliserar jag hårt MEN intressant är det att två andra på jobbet, ett gift par födda på 50-talet förstår vad jag talar om på ett helt annat sätt och kan bodra i en diskussion utan att säga att "s¨kan det inte vara". För att generalisera mera - 50-talisternas barn 80-talistern är väldigt trevliga, de kan prata med folk oavsett ålder, smidiga, tar för sig. lättsamma. En av de sa (till min man som har en hel del dylika på jobbet) när generationer kom på tal att 70-talister verkar vara förvirrade och nog är dte så, vi 40-talisters barn (fast min mor är född 52:)). Vi är den sista generationen som har minne av ett tryggt folkhem med flourtanter...Tyvärr inte tid att utveckla men lite slänger jag ut:)!

Missunsamma jag här - det jag funderar på, jag tror inte vi är så bortskämda som läraren tror...Jag menar hon klagar på att man aldrig fick tillräckligt med vila från skolan under sommarlovet. Att det tog veckor att varva ner...I år är det FÖRSTA gången jag har FYRA veckors semester vilket hon tar för givet att man har! Och jag tror inte jag är ovanlig i att i normala fall bara kunna ta ut 3 veckor. Hur stor chans har man till nedtrappning med bara tre veckor? Det finns ju yrken som är tuffa utan att vara läraryrke med mycket mindre möjligheter till nedvarvning.

Jag tror att det HAR hänt nåt. Det finns lagar (för enl lag har man rätt till 4 veckors sammanhängande) men hur många kan i praktiken ta ut det? Tror det är tuffare dag!

Men ber om ursäkt. Jag är nog trött...och missunsam. Men det känns bra att skriva ner det:)! Hur orättvist dte äm låter. Eller så är det bara dumt.

Nej men, hihihi...jag måste bara kommentera det där med 20-årsjubileet. Nej, det handlar inte om några tonårsbarn och 50-åriga föräldrar här! Han är 39, hon 36. De har barn som är 7, 5 och 1 år gamla! Och ja, de träffades alltså redan på gymnasiet. I byåla binder vi oss tidigt, vet ni ;^)!

Det dröjer väl åtminstone tills 30-årsjubileet innan det börjar bli frågan om truliga tonårsbarn som inte ska behöva släpas med mot sin vilja! En helt annan fråga än barnvakt eller ej till små barn, vilket väl var det inlägget handlade om?

Jag tror att vi helt klart har mer krav på oss idag än vad vår föräldrageneration hade. Inte kanske på alla plan men idag skall man ha ett bra och utvecklande jobb, fint boende, barn som har aktiviteter gärna flera i veckan, vi skall själva hinna träna och hålla oss i form, äta bra och näringsriktig mat osv osv!

Dessutom så är det ju inte alltid så lätt att få hjälp av ens egna föräldrar för far- och morföräldrar idag har ju ofta ett ganska aktivt liv själva. I mitt fall har jag föräldrar som jobbar båda två och de kan ju inte hjälpa oss tex med hämtningar på dagis! Makens far bor långt bort och svärmor bor inte heller alltid nära! Vi har tillgång till hjälp med barnen men vill inte använda det titt som tätt utan spara det för då vi verkligen behöver hjälpen! Desutom så vill jag vara med barnen då de går på dagis minst 8 h per dag och den tid vi har tillsammans är ganska kort varje dag.

Sen håller jag med flera andra när vi var barn lekte vi ute ensamma och mamma var inne och pysslade eller vad hon nu gjorde de omgångar hon var hemmafru (min mamma jobbade i perioder, pluggade och var hemma ibland (eller hade jobb som gjorde att hon var hemma dagtid)). Jag gick till skolan själv från ganska tidig ålder. Det skjutsades inte hit och dit utan vi fick ta oss själva. Så idag är vi nog mera medvetna om att vi kan göra val för oss och våra barn och val är trevligt men ibland väldigt stressande!

Hinner inte skriva mer!

Ha det!

/HM

carina - ja det är annat än truliga tonårsbarn! Som sagt, vi träffades då jag var 19 och flyttade ihop vid 20 så vårt 20-årsjubileum är snart här!!

Och det var små barn det handlade om, alldeles rätt!

Jag igen! Blev lite full i skratt när jag läste om hur läraren ifråga inte hann städa huset på en helg. Det känns liksom igen... hos mina två yngre syskon. De är båda i 30-årsålern och eviga singlar. Inga barn, ingen partner. De har bara sig själva, sina jobb och sina ganska små lägenheter. Men de är sååå trötta så trötta så! De somnar i soffan på eftermiddagarna, gäspar på förmiddagsfikat och orkar inte göra någonting annat än sova på lördagsförmiddagen. Städa? Nej, det orkar de inte, disken står i travar och någon middag hinner de inte laga.

Jeesus. Jag minns ju att det var så där innan kidsen men nu så förundras jag över hur man kan anse sig vara så trött när det bara är att gå och lägga sig precis när man vill! Och över hur otroligt ineffektiv man kan vara när man inte har en familj som kräver lite action. Kanske blir jag sådan igen om 15 år. Jag är av naturen lat så det är väl inte omöjligt att det är jag som är sååå trött och inte hinner städa när barnen är utflugna och jag har all tid i världen! (Och jag som i backspegeln klapparmig på ryggen och tycker att vi minsann fick slita medan dagens föräldrar verkar så...ja, slöa liksom...)

Vi kunde få barnvakt men hade inga pengar. Det var ett medvetet val, för att kunna ha vardagen med barnen medan de växte upp. Vi delade på jobbinsatsen och när barnen blev större satsade jag mer på arbetslivet.

Håller med Annaa om hur det gick till bland hemmafruarna på 50-talet. Inte var de med barnen ute i lekparkerna. Om de var sysslolösa fanns det alltid någon som var intresserad av fika.

Nu tänker jag komma med en grov generalisering, som tyvärr kommer att drabba en hel yrkeskår! :-) Den som känner sig orättvist drabbad får jättegärna protestera! Här kommer det: utifrån egen erfarenhet (uppvuxen "inom kåren" och arbetar idag periodvis med den) vill jag påstå att lärare, generellt sett alltså, har en tendens att vara gnälligare än andra yrkeskårer. De har det alltid så jobbigt, har alltid haft hemska arbetsvillkor enligt dem själva oavsett hur det faktiskt har sett ut, får så lite förståelse från chefer, mm... Det är liksom en jargong som de verkar fostras in i redan på lärarutbildningen. Det var generaliseringen. Och jag känner precis igen det där med att man inte hinner slappna av, med två månaders semester... från min mamma om inte annat. Jag häpnar ofta över den bristande medvetenheten om att de flesta andra som bäst har fem veckor ledigt.

Sedan tror jag att vi inte ska vara för hårda mot dem som tycker sig ha svårt att hinna med livet fast de bara har sig själva att hålla reda på - de har ju faktiskt inga egna erfarenheter av hur de skulle uppleva livet om de hade fem barn, ingen avlastning och dubbelarbetade... det är nog där problemet ligger hos dessa. Och din äldre kollega har nog glömt bort hur det faktiskt var, det gör säkert vi också 30 år senare (kan man ju hoppas iaf! ;-)).

Jag tror att man gör sig själv den största tjänsten om man inte låter sig bekommas av sådana där besserwissrar. Orkar man inte, kan man alltid dra till med någon rad ur Monty Pythons sketch i "Live at the Hollywood Bowl", t ex "... vi bodde 12 personer i en skokartong på motorvägen...", "...varje morgon fick vi skura vägen med en tandborste och äta kallt grus till frukost..." eller "... vi fick gå upp en timme innan vi gick och la oss!" ;-)

Det är också okej att säga ifrån tycker jag. Något i stil med "jag har det jäkligt tufft oavsett vad du tror, och det är ju synd för vår diskussion att du har så svårt att sätta dig in i andras situation". Med lite tur kommer i alla fall någon yngre att säga så till oss, när vi har kommit till den åldern att vi tror att vi har monopol på att ha haft det jobbigast... ;-)

Kom ihåg att vi gör så gott vi kan som föräldrar och vuxna, och i många lägen gör vi nog bättre än våra föräldrar gjorde. I alla fall gör vi för det mesta "tillräckligt bra".

Svar till er!

Läste en undersökning om resvanor. Ving od har ju gjort lugna "all inclusive" resor dvs äta vid poolen med tanke på pensionärer och aktiva semestrar för yngre. Hur blev det i verkligheten? Barnfamiljen tog all inclusive och 55+arna de aktiva semestrarna *skratt*. Så kan det gå!

Men nu skäms jag lite. Jag gillar faktiskt läraren och jag antar att jag kommer att komma i håg hur pressat det var från alla håll när barnen flugit ut och ha svårt att förstå morgondagens föräldrar...och lat är jag också....borde inte hinna....

Jah kommer även i håg hur det var att ALDRIG få sitta som gravid trots att man höll på att svimma ibland så i dag reser jag mig alltid för tydligt gravida. En var gravid för tredje gången och helt chockad över att få sitta, hade aldrig hänt under alla graviditeter. Jag sa att jag visste hur det var och hade bestämt mig för att komma ihåg!

Men det är sant allt ni skriver. Känner mig inte lika irriterad heller och även jag har gjort grova generaliseringar! men 40-talister är ett kapitel för sig *s*!

Nu har S-twinset slagit sig....

F.ö. vill jag säga (med S i knät) att kidsen är värda allt besvär. Det är jättegulligt med 2-åringar....Önskar bara jag kunde bestämma mer över min tid och vara mer med dem! För det kommer gnaga i mig då de är stora, att jag inte varit med dem så mycket jag skulle velat!

Apropå lärare, generaliserar här så är makens föräldrar rektor resp lärarare och enl maken så klagade även de på klagande lärare som inte visste hur bra de hade det:).

Ett sidospår om lärargnällighet. Att vara lärare (som jag) är att ha ett yrke som alla andra anser sig veta mer om och kunna bättre än en själv. För alla har ju suttit i skolbänken och vet därför vad som är bra, dåligt och framför allt hur det borde vara. Och man ser ju att lärare har 8 veckors sommarlov. Jag tror det är det som gör att lärare kan låta gnälliga ibland. De där åtta veckornas lov gör att man är dömd på förhand och liksom inte har rätt att beklaga sig inför dem som har riktiga jobb. När man då försöker påtala att yrket inte bara är att dra av några lektioner lite så där på inspiration, sluta vid 14 och sedan dröna hela sommarlovet så klassas det rakt av som gnäll.

Det få vet är att lärare har 5 veckors semester och resten av ledigheten är inarbetad eftersom vi enligt avtal jobbar 45 timmar per vecka. De timmarna kan vi inte spara i någon flexbank eller få ut i övertidsersättning utan de ligger som lov. En fördel med yrket, visst. Särskilt när man har barn som också har sommarlov, men inte någon oskälig lyx vi får gratis. När 100 uppsatser som tar 45 minuter vardera att betygssätta om man är någorlunda effektiv tar upp varenda helg under en månads tid och elevers föräldrar ringer hem om kvällarna medan man försöker fixa fram extrauppgifter som ska få skoltrötta elever att klara godkänt trots allt. Ja, då har man bara lust att skrika när man märker att folk runtomkring en ler så där liksom menande: "Jojo, du måste ju upprätthålla skenet av att du jobbar men jag vet ju att du har åtta veckors lov".

Jamen välkomna till kåren, då! Hur kan så många tjänster inom ett så lyxigt glidarjobb stå tomma?

Och där sätter jag punkt för ett ordentligt lärargnäll.

Tyvärr är läraryrket inte så välbetalt med tanke på utbildningslängd och ansvar...det handlar ju om nästa generations kunskaper. Om jag förstått det rätt så har lärare i Finland hög status och bättre villkor därmed?

Nej, läraryrket är inte poppis. det lilla JAG vet är från maken som har lärarföräldrar (en tyvärr inte i livet längre och den andre pensionär) och så föräldrar till klasskompisar till äldsta som är det...

Måste erkänna (med all respekt, ta inte illa upp av vad jag skriver Carina, absolut inte meningen uppskattar dig, tror det skulle låta annorlunda live hur vi pratade) att jag med lätt avundsjuka hör hur en av dem just nu kör hårt med att skaffa körkort under sommarlovet och barnen är på dagis/fritids. Jag trånar inombords...lågt, jag vet....Men jag förstår att hon har barnen på fritids - för kompisars skull! Svårt annars...för barnen alltså för de är ju inte jättesmå men inte så stora att de klarar av helt ensam hela dagar och ringa kompisar att vara med än. Fast å andra sidan vet jag barn med syskon som varit ensamma hemma (med lite äldre syskon då föräldrar jobbat redan) från 7 års ålder. Så det kanske beror på vad man tvingas till, hur ens livssituation ser ut.....

Även jag skulle gärna vara lärare för det känns meningsfullt (och en liten del av mig för semestrars skull ärligt talat, smäll på fingrarna här) medan annan del vill inte pga det inte går att påverka lönen så mycket som lärare. Andra villkor verkar inte vara så bra!

Jobbar egentligen själv ca 45 timmar i veckan (börjar ca 6.30-7 om morgnarna, 30 min lunch, slutar vid 16), visst kan jag ta det på komp - men frågan är när jag får tid till det? Är ju alltid efter....När jag kan ta mig tid till det? Nej, absolut inte för att "vara värst" eller så, jag är övertygad om att många har det så med dagens krav lärare som andra. Jag slipper folk som ringer hem till mig om kvällarna! Jag kan VAB-a för det enda som händer är att jag har jobb som ligger kvar. En annan jag vet har 3 veckors semester i sommar och är tvungen att titta in på jobbet en gång/vecka för att det ska flyta för vissa saker KAN bara inte ligga. Och hon är inte chef eller nåt sånt...Jag har tur som kan ta ut 4 veckor i år! Första gången sedan jag slutade plugga! Försöker ta för mig av ledigheter och känner mig samtidigt som en lat 70-talist som bara vill vara ledig...

Konstigt det där att de ringer om kvällar..."vår" lärare har telefontid typ, eller hon är tillgänglig för föräldrar på onsdagar på skolan. Aldrig ens tänkt tanken att ringa henne på kvällen utan enbart på skoltid. Eller fritidstid blir det ju. Hon kan knappast ta samtal under lektion:).

Nåja, alla yrken har fördelar och nackdelar. En del känns mer meningsfulla för mig än andra. Frågan är om jag skulle orka engagera mig i så många andra barn än mina egna som man måste som lärare med så många barn jag redan har hemma...det gör att jag inte hoppar på det tåget. Ärligt tror jag inte att jag skulle fixa det just nu. Skulle bli en drake som könner sig uppäten...För många beroende av mig socialt...Känns lite för socialt utpumpande just nu. Men livet är långt! Och saknar jag barn i framtiden då mina är stora vore det toppen! Eller jobba på dagis, eller bli barnmorska...

För att knyta an till kraven i samhället i dag...När jag skriver ner hur folk tar ledigt och har det...det ÄR tuffare i dag...Måste vara det...På 70-talet kunde man nog lämna jobben på annat sätt då man var hemma...inbillar jag mig...Folk sitter lösare i dag, måste leverera, deadlines, krav oavsett om man är Lidl-anställd eller VD. Läste i tidningen om Lidl-anställda att för att minimera toalettspring så fick kvinnor med mens ha en speciell bindel om armen så att man såg att de behöde extra gånger...Hur kan detta ske I DAG? Så funkade det tydligen i Tyskland...Hur de anställer på korta vikariat od, hur anställda som bara har 15 timmars anställningskontrakt får skriva på att de INTE får ta andra jobb trots att de jobbar så lite..Hur de får jobba extra förutöver sina timmar och får slåss med lönekontoret varje gång för att få ut ersättning för dessa extragånger! Jag RYSER! Att detta kan ske i dag, vilket utnyttjande av människor! hemska arbetsvillkor...

Då har jag det definitivt bra! Brukar tänka på det då vardagen känns tung (=stress) att jag har fyra friska snälla (om än ibland vilda) barn jag älskar, ett jobb jag trivs med och f.a. arbetskompisar jag trivs med. Visst, jag kan inte hämta så tidigt, men jag jobbar och är inte beroende av varken stat eller man. Jag kan inte begära mer av livet. Har bara lite ångest över hur jag med vemod kommer att tänka på att jag varit med dem då de var små, för det är SÅ kul nu när de är 2 år och uppåt! Önskar jag slapp allt jobb runtomkring. Hade Merlin som städhjälp och kock - VIPS mat på bordet och städat, handlat, tvättat! Merlin borde vakna ur sin sömn för det här är en toppen affärsidé med tanke på hans sicklighet som trollkarl. jag har minsamm sett på "Svärdet i Stenen". han skulle bli rikare än Bill Gates och Hemfrid skulle gå i konkurs!

Nu tog jag extremer, men det är tuffare klimat överallt?

Någon gång ska jag väl bli lärare, doktorand och författare:)! Eller nåt av dem.

Alltså jag menar att jag har ångest över att jag kommer få ångest i framtiden över att ha varit med dem SÅ LITE som jag är i dag. känner saknad redan nu...

Orkar inte ta bort inlägget, kopiera, lägga in igen efter rättning...

Carina m 3: Jag känner igen precis vartenda ord du skriver och säger inte emot på en enda punkt. Har hört folk säga dessa saker till lärarna i min närhet, folk som inte själva kan tänka sig att jobba som lärare... Det "gnäll" jag syftade på var mer sådana saker som de flesta upplever i sina jobb, men inte klagar över... ;-)

Manon: det låter ju helt sjukt, det där med Lidl! Är det lagligt att göra så...? Och så vill jag säga att man FÅR vara helt slut, stressad och känna sig otillräcklig, samtidigt som man är lycklig över att man har det som man har det... :-) Det är ju minst två sidor på myntet, vissa delar är underbara och andra måste man få beklaga sig över ibland. Tycker jag! :-)

Carina, appropå lärargnällighet!

Är det inte en förmån att ha ett yrke där att jobba heltid innebär 35 timmar på arbetsplatsen?

Inom de flesta andra yrken innebär heltid att du är på arbetsplatsen 40 timmar i veckan.

Är det inte en förmån att ha 8 veckors sommarledigt, sportlov och påsklov? Det är 10 veckor som vi inte behöver vara på jobbet!

Inom de flesta andra yrken har man 5 veckors semster.

Handen på hjärtat Carina, jobbar du dina 10 timmars förtroendetid _varje_ vecka? Det gör inte jag och inte heller någon av de lärare jag känner.

Sist men inte minst har vi en hygglig lön.

Att vara lärare är att ha ett roligt och omväxlande jobb med bra villkor. Visst kan det vara stressigt och tungt ibland men de postiva väger helt klart över så JA vi är den gnälligaste yrkeskår jag stött på. Direkt någon andas om sommarlov eller sluta klockan två hålls det försvarstal.

/Kollegan

PS. Blev lite nyfiken på var någonstans i landet du bor när du skriver att många tjänster står tomma. Vad jag har hört så finns det inte gott om lärarjobb någonstans i landet.

Jag älskar mitt jobb! Skulle jag inte göra det så skulle jag nog inte orka. Trots de där åtråvärda semesterveckorna. Det finns många fördelar med yrket men de ligger främst i det mänskliga som jag ser det. I mötena med eleverna, i glädjen och slitet i lärandet.

Jag skulle välkomna 40-timmarsvecka och 5 veckors semester för det skulle hjälpa till att begränsa yrket och lyfta fram arbetsinsatsen i ljuset. Om jag kunde stämpla ut efter mina åtta timmar och säga att sorry, jag hann inte rätta era uppsatser idag heller, så tror jag att det skulle hända saker med arbetsbelastningen ganska snabbt. Som det är idag så vilar ansvaret inför eleverna tungt på den enskilda läraren och det blir gärna att man jobbar alldeles för mycket.

Lene: Ja. Jag jobbar 45 timmar per vecka. På jobbet. Jag tar med mig uppsatshögar hem över helgerna när det krävs men för övrigt försöker jag att arbeta på skolan, blir stressad av att ta med mig jobb hem. De enda lärarkolleger jag kan tänka mig jobbar färre timmar är väl de som närmar sig pensionen och glider på gamla meriter och det kan väl vara dem väl unt kanske. Men för övrigt? Nej, vårt avtal är ju 45 timmar, och det krävs för ett bra jobb där man försöker arbeta fram nya arbetsätt. Menar du att mörkning och maskning är vanligt hos er? Det kan kanske bero på arbetsklimatet på den enskilda skolan, om det blivit någon sort skolkkultur hos lärarna? Det låter inte så kul.

Eller beror det på elevernas ålder? Blir tiden inte lika fylld på grundskolan? Men det tror jag inte riktigt på. Mer på skolans arbetskultur och förstås på hur man själv resonerar. Om man arbetar efter någon slags lägstanivå så kanske man kan klara sig undan med färre timmar? Men det tror jag också beror mycket på skolans klimat. Med skolledare som inspirerar personalen så borde ingen vilja använda arbetstid på fel sätt?

Sorry, Manon, nu blev det här helt insnöat på läraryrket. Totalt ointressant för mängden förstås. Dags att sluta.

Ingen fara, diskutera på ni!

Men jag undrar hur många som känner sig lediga efter 40 timmar? Jag behöver inte jobba hemma men nog finns det där, vad jag ska göra, planeringar, vad jag glömt etc. Det tror jag inte är speciellt för läraryrket att inte kunna känna sig ledig från det.

Carina, bara måste kommentera igen även om det säkert är rätt så ointressant för de flesta andra. Mörkning och maskning? *S* Så du tror allvarligt att all de lärare jag stött på är unika och att de alla chefer jag haft har varit dåliga på att inspirera sin personal? Det tror inte jag! Jag har jobbat på många skolor och på flera olika stadier.

Ok! Du kanske arbetar 45 timmar i veckan varje vecka. Det gör inte jag och jag står för det. Jag vet ingen som _alltid_ jobbar 45 timmar i veckan. Kanske är det så att lärarna på min ort är de lataste lärarna i hela Sverige;) Det har jag svårt att tro. De lärare jag känner och har jobbat med har inte som ambition att jobba efter någon lägstanivå och glida runt. Inte jag heller!

Min åsikt är att det knappt skulle finnas några lärare kvar på Sveriges skolor om de allra flesta inte använde sin arbetstid på `fel´ sätt. Vem orkar jobba 45 timmar i veckan för jämnan? Inte jag och inte så många andra heller. Därmed inte sagt att jag inte tänker på mitt jobb mer än 45 timmar i veckan. anske är det därför det finns så många obesatta lärartjänster i din stad? Ni bränner ut er?

Innebär inte förtroendetid att man kan jobba mer och mindre? trodde jag liksom, förtroende....bara det blir gjort.

Glömde apropå Lidl: det är sant detta, de kan inte göra allt detta i Sverige pga facket är starkt här men i Tyskland tex! det finns en artikel om detta i DN ekonomi i 27 juli!

Alldeles för ofta 50 timmar. Alldeles för sällan kompenserar jag det med att jobba 35. Men inget _konstigt_ med att jobba de timmar som anställningsavtalet säger, väl? Jag missar nog något.

Tur att jag inte är mattelärare! ;^ )

Förtroendearbetstid = att du har arbetsgivarens förtroende att förlägga 10 timmar av arbetstiden till annan tid och plats än arbetsplatsen/normal arbetstid. Men har däremot inte rätt att avgöra om de 10 timmarna ska göras eller ej.

En på jobbet hade förtroendearbetstid och det definierades som att hon kunde gå när hon ville bara arbetet blev gjort. Att ingen räkade timmar! Kanske olika på olika ställen!

Just u väckt av en olsken dum kråka och kan inte somna om - låter det härlugt att ara lärare och faktiskt KUNNA ta ut all extra tid! Det kan man inte på 9-17 jobb. Det finns inte utrymme för att ta ut komp om man jobbar mycket. vare sig man jobbar 40 eller 50 timmar i veckan så är det bara 5 veckor som gäller. Svårt svårt svårt att få tid med att ta ut allt extra man gjort pga arbetsbördan.

Så lärare har det bra såtillvoda att oavsett hur mycket de jobbar så VET dem att det blir lov och semestrarr då de inte KAN jobba ens! Att det r så lugnt!

Själv skulle jag hellre ha det så än att aldrig/sällan få ta ut det extra...

Japp, det är synd om oss allihopa i alla branscher! ;^)

Men: Jag HAR svårt för just resonemanget att lärare "i alla fall kan och i alla fall har" osv som alltid landar i de där veckornas sommarlov. Det är som att mitt yrke och min kompetens bara reduceras till någon allmän avundsjuka över att lärare i alla fall och minsann har sommarlov så det så. Punkt, inget att klaga över. Inget annat spelar liksom roll och det stör mig. Det är förmodligen därför jag sällan kan låta bli att försöka gå i svaromål och åtminstone nyansera den bilden lite. Men visst, vi lärare har åtta veckors sommarlov, jag erkänner mig skyldig på den punkten. Vi har också en massa annat som inte är lika attraktivt och som inte lika många vill ha.

Dessutom är ju åtta veckors sommarlov en förmån som får kompensera en del annat som svårigheter att påverka lönen osv. Det kan göra mig så förbaskad att man anser att folk i andra branscher gör sig förtjänta av höga löner, tjänstebilar, bonusar och extra semesterveckor men lärarnas sommarlov är bara fusk? Varför då? Vi jobbar ju till och med in våra lov!

Varför så ogint kring detta? Jag valde mitt yrke med öppna ögon. Det gjorde förmodligen ni också. Alla vet om att lärare har sommarlov och att de flesta andra yrken har fem veckors semester. Var i ligger det orättvisa i det?

Om det är ens högsta önskan med sommarlov så kanske ett karriärbyte vore att tänka på? Eller är det bara så simpelt att om man själv inte har åtta veckor ledigt på sommaren så ska ingen annan heller ha det? Missunnsamhet? Oginhet? Avundsjuka?

Nej, jag gillar det inte. Vi är inga pajasar som glider omkring och jobbar de timmar vi ska om vi känner för det och får ett oförtjänt sommarlov som kronan på den smöriga tillvaron.

cool auto pages http://1-cars.net cars [URL=http://1-cars.net]Auto[/URL]