manon

Ridån går upp och jag äntrar scenen. Ridån går ner och inte bara det röda draperiet utan även en järngrind med tunga nycklar och galler som slås igen. Nycklarna slängs i närmsta och djupaste sjö eller göms i den mörkaste skogen på vägen till nästa scen.

Så har mitt liv och mina flytt varit. Vattentäta skott. Flytta, glömma, dra vidare. Jag har vant mig, jag har trivts. Jag har skapat mig själv på nytt, gjort nya misstag, lärt mig nya saker. Har jag blivit trött på mig själv och/eller den jag blivit i andras ögon är receptet enkelt - dra ner ridån, flytta, slänga alla tunga nycklar i närmsta kärr. Flyga vidare. Det finns så många ängar och skogar och byar och liv! Det är så svårt att begränsa sig!

Men - i dag flöt en nyckel upp likt ett gammalt mosslik. Min klåfingriga äldsta har dykt ner i ett kärr och grabbat åt sig en nyckel och gått bakåt för att öppna en gammal grind och dra upp ridån igen. Ut sprang ilskna vakna schäferhundar men inte skrämde det henne inte! Hon stod bara stilla och röt åt dem att vara still That´s it! Hon ringde en fd grannkompis vi inte hade sett på nästan ett år. Och - de hade precis pratat om oss, att det var så tomt på gården och hon, kompisen, hade önskat att min dotter hade bott kvar så hon hade haft nån att leka med. Så kompisen kom och de lekte som om det året aldrig hade varit. Ville tom sova över men det orkade inte jag för det har varit intensivt med barn här och vi har haft en liten nattgäst under natten till i dag.

Vi har hört skvaller från gården som att bobbycaråkning är förbjudet nu före kl 10 om morgnarna för det låter så mycket. Att en granne hela tiden blir tvärförbannad på att barn springer över hennes tomt. Vi hade aldrig avgränsningar mellan tomterna och jag tyckte personligen också att det stundtals var jobbigt att aldrig få vara privat i sin trädgård. Så isolationistisk är jag. Inte alltid, men tillräckligt ofta.

Det låter dessutom som att gården ska ha en grillfest i höst och det verkar som att de vill att även vi kommer. Vi som flyttat. Märkligt! Inga vattentäta skott! Det förflutna hemsöker - eller?

Det kanske inte är så farligt. Jag har ju haft besök av det förflutna i form av besöket hos min farmor tidigare i vår och nu kommer ett närmare förflutna och hemsöker mig. Är inte van vid detta. Ridån går ju upp och sedan ner. Omen? Dags att stanna upp, ta emot, vara så trevlig och ûberdjävlig man kan vara omvartannat i samma koncept, samma stad.Punkt. Helt. Enkelt. Punkt. Trist?

Det kanske finns flera dimensioner än uppåt och framåt. Det är ju just det jag vill lära min barn och så får jag samtidigt hicka av det. Snacka om dubbla budskap!

Dimensioner. Fram, bak, kors och tvärs. Ettrig och överallt som en ilsken ekorre.

Bilden jag har av mig bryts ner. Jag är som en kristall. Bitarna går inte att se i en helhelt utan i olika bitar här och var. Men likt Rubiks kub börjar kristallen bli en slät kula? Kanske....kanske en högre makt eller-vad-det-nu-är-och-om-det-finns sitter fnissande i himlen eller underjorden och tråcklar ihop mitt liv. Jag måste hitta denna skapelse! Jag är nyfiken på vad den vill med mig....Jag vill prata och hålla koll på denna syälskande tråckelvarelse. Framförallt vill jag ju varken vara eller se ut som Frankensteins monster.

//manon