Lägret och besöket
Varför? Jo, vi hade i stort sett lovat henne det då hon var skeptisk mot att åka ett tag. Vill inte bryta löftet och dessutom hade hon bett om det på telefon.
Lägerledaren? Hon ville helst inte att vi kom för att det gick bra på dagen för dottern men om kvällarna ville hon hem till mamma eller ringa mamma. Hemlängtan på kvällen alltså, när hon hann känna efter. Lägerledaren berättade lite hur det funkar på läger och allt. Att det är inte så smart att komma och påminna. Enklare om kontakten liksom bryts och bara sköts per telefon mest för att inte förstöra för barnet också när det ändå trivs!
Hur det gick? Vi fick inte tag på dottern under telefontiden i går, hon ringde inte ens upp efter att vi givit meddelande. Lägerledaren sa att vi kunde hälsa på på kvällen men vara beredda på att få ta hem henne. När vi kom så ville dottern att vi skulle åka på en gång så det gjorde vi. Hon hade inte tid.
Det kändes faktiskt skönt att hon reagerade så för det betyder att hon har det bra. Eller att hon är stolt och tycker det är pinsamt att föräldrar kommer för hon tycker nog inte om att hon är ledsen om kvällarna och vill hem. Hon vill ju vara "stor". Pinsamt att vara behövande? Vi höll vårt löfte om att hälsa på i alla fall.
Nu vet vi bättre till nästa barn och/eller nästa läger. Vi ska inte lova att hälsa på. Det ÄR bättre at låta dem vara. Men vi visste inte bättre. Stod på lappen med att påhälsning sker efter överenskommelse med lägerledaren så jag trodde att det var OK och som sagt, var bra att ta till då dottern var skeptisk mot lägret som en muta. Vi förstod i förväg nämligen att hon skulle älska just det lägret!
Kände mig som värsta förstagångsmammamn och det var jag ju....
//manon
Du får mig att minnas när min dotter var 8 år (nu 36) och åkte på läger. Inga telefonsamtal på den tiden och absolut inga besök. Istället fick vi nöja oss med ett brevkort under veckan.
Likadant var det när mina söner åkte på läger med en liten skillnad; när det gällde min yngste son född 1984 hade man kommit så långt att man tillät telefonsamtal.
Känner också igen mig. Hade ingen möjlighet att åka och hälsa på när Äldsta var på 4H-läger men hade några oroliga telefonsamtal. När jag fått signaler om att det nog var kris så visade sig allt vara lugnt. När hon blev hämtad var hon vid ytterst gott mod och visade runt och så. Men hon ville aldrig mer åka på läger så kanske var det lite för ensamt och hon lite för liten ändå. Eller bara något hon skulle igenom. Ingen av de andra har haft en tanke på liknande utflykter.
Lillan - ja, vad det förändras! Talade om just detta med en på jobbet. Hennes mamma blev svårt sjuk och då fick hon och systern flytta runt för på den tiden så fanns det inte dagis och pappan var tvungen att jobba. Hon klarade det med...Utan special treatment.
AnnaaM - Ja, dte är svårt att veta hur de klarar det egentligen. De försöker ju vara tappra. Jag hörde ju på hennes röst tidigare i veckan att det vore bra om vi hälsade på (och hon bad om det). I går när jag talade med henne lät hon helt OK. Idag ska hon hem, lägret slut. Ja antagligen var det för tidigt för din? Inte odelat positivt eftersom hon aldrig åkte mer? Eller så var det inte hennes grej liksom, med läger...Jag vet ännu inte om hon komemr vilja åka på fler läger men hon har säkert lärt sig en massa på det här. Mognat på nåt sätt (hoppas jag) och vi har hållt vårt löfte. Det är det vikigaste. Man vet aldrig med henne...Få se om hon åker på fler läger. Det är ju ett "specialläger" alltså hon utövar sitt intresse där hela dagarna så det kan ju locka igen...Annats får det bli dagläger med det intresset.
Det var nog en kombination av känslighet för när allt inte blir precis som man hoppats från början och att läger inte var hennes grej men något hon skulle igenom. Lite liten kanske, men å andra sidan, hade hon väntat ett år till så hade hon aldrig kommit iväg utan plötsligt varit för stor, åtminstone i sina egna ögon. Åh, det är svårt det där!
Som du märker fortsätter jag att kommentera andra även om jag bestämt mig för att ligga lågt med min egen blogg.